Folkwännen, 24, 17.6.1863
(Fortf. fr. n:o 22.)
Artikkelissa esitellään kasveja ylipäätään; tähän on poimittu mainintoja värjäyskasveista.
[...]
Af större betydenhet som läkemedel är den starkt luktande kamillblomman (matricaria chamomilla), hwars blomning börjar i juni. Den förekommer temmeligen allmänt på torra oblade ställen i södra Finland. I Swerige benämnes den på olika orter med olika namn, sötkullor, luftkullor, gårdblomster m. m. Blommorna hafwa en swettbriswande, lösande, magstärkande kraft och äro nyttiga mot frossa, magplågor, utsot, stenplåga m. m. De begagnas antigen i torrt tillstånd såsom sinstötta, en thesked eller litet mera i gången (mot frossa under mellantiderna), eller också som the med påslaget kokande watten eller dricka. Utwäxtes anwändas de såsom wärkstillande och fördelande omslag mot hwarjehanda wärkakommor(?) och swullnader samt att hela gamla skråksår. Blommorna afplockas och torkas på ett luftigt ställe, men ej i sol, hwarefter de förwaras wäl torra för kommande behof. Kamillblommorna lemna äfwen ett wackert gult färgämne.
Wiktigare som färgämne äro de gula färgkullorna (anthemis tinctoria), hwilka blomma i juni och juli och förekomma på äkrar och fält med lerig, mergelblandad grund i södra delarne af Finland. Blommorna äro stora och wackra, liknande till skapnad och storlek de såkallade prestkragarne. Åt ylle, som förut blifwit fuktadt med alunwatten, gifwa de en wacker gul färg. Äfwen roten, som innehåller krapprött, kan anwändas till färgning.
[...]
I kärrtrakter öfwerallt i landet blommar i juni och juli en mindre wäxt, kallad kråkklöfwer eller kråksötter (comarum palustre) med bruna blommor. Roten, som är flerårig, färgar ylle gult. Uppkok på rötterna har blifwit begagnadt mot gulsot.
Blodroten (potentilla tormentilla), wäxande i skogar och beteshagar från Finlands sydkust till södra Österbotten, börjar äfwen sin blomning i juni. Den har små gula, wanligen fyrbladiga blommor och en mångårig, knölig, inwändigt röd rot, tjock som lillfingret. Rotsaften är sammandragande och begagnas mot rödsot och utsot hos såwäl menniskor som djur. Till garfning skall blodroten wara mycket bra. Lapparne tugga den och färga dermed läder rödt.
[...]
Den af barnen eftersökta ängssyran (rumex acetosa) wäxer äfwen öfwer hela landet och blommar samma tid som nässlorna. Ängssyrans blad ha en angenämt sur smak. Såwäl roten som den färska örten äro goda botemedel mot skörbjugg. Med win blandad saft af ängssyran begagnas till twättning af tänderna, då de äro af skörbjukk angripna. Fröen nyttjas mot rödsot. Wäxten påstås öka talgen hos boskapen, som gerna äter den. Med roten färga lappar och norrmän gult. Bladen begagnas till mat, i soppor och såsom sallat, och hela wäxten har i hunderade år anwändts till nödbröd, blandad med mjöl. Med bladen bereda lapparne sig surmjölk.
[...]
I skogar öfwer hela landet wäxer brakwedbusken (rhamnus frangula), som i denna månad får sina små grönaktiga blommor, hwaraf sedan komma röda, wid mognadstiden swarta bär. Brakwedsbarken är ett godt afföringsmedel wid hårdt lif, wattsot m. m. Åt kreatur, som hafwa förstoppning, ger man in watten, kokadt på brakwedsbark. Ylle färgas med barken gult och erhåller af bären grön färg, om det förut färgats gult med björklöf. Både bär och löf kokas i swag lut, hwarmed sedan färgas. Ju mörkare man will ha färgen, desto starkare bör luten wara. Brakwedstol är ypperligt till beredning af krut.
(Forts.)
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti