Svensk botanik III (värikasveja koskevia osia)

Kasvit, joista enemmän tekstiä, omina postauksinaanSvensk botanik
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

151. Prunus Spinosa.

OratuomiSlånbusk. Stärkebär. Körne.

...

Barken ger med lut röd färg på ylle, och bör kunna i färgerier med fördel användas.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

152. Potentilla anserina

Argentina anserina, KetohanhikkiGås-potentill. Gåsört. Silfverört. På F. Hanhenjalka.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 152. GÅS-POTENTILL. [...] Den af roten utpressade saften sätter grön färg på linne, då det deri kokas och sedan doppes i alun-upplösning.

153. Saxifraga granulata.

Papelorikko. Knölig stenbräcka. Hälsknoppar. på F. Papelo-juuri.

...

Växten innehåller färgämne, enligt. Assess. Rafns uppgift. Efter 2 timmars betning med Alun och Vinsten kokas godset med den under blomningen samlade örter, hvaraf det får en stark olivgul färg; om Jernvitriol och Vinsten sedan tillägges i färgsoppan, får godset efter förnyad kokning, stark grå, i gult fallande färg; omröres godset slutligen i ljumt Vitriolvatten, blir färgen mörk oliv.

154. Spiræa Filipendula.

Filipendula vulgaris, sikoangervoBrudbrödsört. Somilla, Galteknappar. På Finska Formuruoho, Sianmaltsa.

...

Rötterne, färska, rifna i kallt vatten, färga det rödt och afsätta till bottnen af kärlet, om det lemnas stilla, ett stärkelseämne, som under kokning förändrar sig til segt gelé, hvaraf man ser at roten innehpller ett ämne, som för organiska djuriska kroppar är närande.

157. Cratægus oxyacantha.

Pyöröliuskaorapihlaja

Hagtorn.

...

Barken tjenar till färgning.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

161. Rumex acutus.

Spetsbladig syra. Hästsyra. På Finska: Hevonkiiraka. Suolaka.

...

Den cylindriska, fingerstjocka roten är utvertes brun och ini ljusgul, utan lukt, med något sammandragande lindrigt bäsk smak; meddelar åt vatten sin gula färg, äfven som krossade fröen, hvilka färga det mörkrödt. [...] Gleditsch har funnit växten nyttig vid läderberedning såsom innehållande garfämne; och Hellot samt Hahn hafva af roten och bladen erhållit vacker och beständig gul färg på ylle.

182. Verbena officinalis.

Rohtoverbena, rohtorautayrttiJernört.

...

Dambourney säger att växten innehåller färgämne.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

189. Spiræa ulmaria.

Filipendula ulmaria, Mesiangervo, älggräsElgört. Karsöta. Karört. Mjödärt. Algräs. Johannisört. Majgräs. Luktgräs. Byttegräs. Möltagräs m. m. På F. Fleiniruoho. Humalaheinä. Formu. Myndiformu.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 189. ELGÖRT. [...] På Island skall, med tillsats af jernjord, dermed färgas svart på ylle.

188. Origanum vulgare.

Vild Mejram. Dosta. Konungsgräs. Märrmynta. På Finska: Metzämirrami.

...

Med topparna kan röd eller brun färg sättas på ylle, då det kokas med torkade växten och emellanåt ofta upptages samt klappas. Sönderhackad Vild-mejram lägges i stark afsilad och kall dekokt på äppelträdsbark och lemnas par dagar; örten upptages af de kokten, lägges i god ren lut, och det förut alunbetade och torkade godset värmes sedermera tillsamman med luten och Vild -Mejramen; upptages sedermera, sköljes och torkas.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

190. Rumex acetosa.

Ängsyra. På Finska: Suolakka. Suola-ruoho. På Lappska: Juomo. Joemo.

...

Roten, som kokad eller infunderad, sätter röd färg på vattnet, brukas ej i läkarkonsten, men torde innehålla ett användbart färgämne.

205. Prunus avium. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Imeläkirsikka.

205. Prunus avium.

Fågelbärsträd. Svarta korsbär. På Finska: Linnun kersperinmarja.

...

Då trädet blir gammalt eller annars skadadt, så att barken spricker eller veden blottas, utsilas saften genom öppningen, stelnar och ger en kåda lik Gummi Arabicum, tjenlig till samma ändamål, och innehållande något födande ämne, såsom gagneligt involverande i rödsot, grusplågor, stranguri m. m.

204. Bromus Secalinus. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Ruiskattara

204. Bromus Secalinus.

Råg-losta. Gasse. Gåshafre. Faxe. Lösta. Lyxa. Svemmel.

...

I Skåne brukas gräset till färgning.

200. Caltha palustris. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Rentukka.

200. Caltha palustris.

Kabbleks-ört. Kabbalök. Kalstek. Mjölkrosor. På Finska: Rondukka. Kelda-kukka.

...

Blommorna skola ge gul färg, och af deres saft med alun tillredes gult skrifbläck.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

193. Prunus Domestica. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Luumupuu, tarhaluumupuu

193. Prunus Domestica.

Plommonträd. På Finska: Plomupuu.

...

Inre Barken lägges i varmt vatten med tillsats af alun och sätter gul färg på ylle och linne. [...]

Löfvers kokade i vatten med tillsats af Blåbärsaft och Jernvitriol, tjena till betsning af åtskilliga trådslag, som deraf få grå aktig färg. [...]

Plommonträd sä väl som Kersbärsträd utsila genom springor eller sår i barken, en vätska eller saft, som stelnar till en kåda, lik Gummi arabicum och tjenlig till samma ändamål.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

191. Fucus vesiculosus. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Rakkohauru, rakkolevä

191. Fucus vesiculosus.

Blåsfukus. Blåstäng. Knapptäng. Kletäng. Svintäng. Klodder. Hauter. Slake.

...

Frisk har den olivfärg eller är smutsigt gulgrön; torkad blir den svartbrun, och rutinad ofta röd; af den sednare omständigheten trodde Kalm att den hyste färgämne, hvilket förijenar att utrönas.

[Tillägg:] Hr. Jac. af Forselles har nyligen genom blotta inkokningen af dekokt på denna hafsväxt, fått brun färg i fast form, tjenlig för Målare att nyttja såsom saftfärg. Han har funnit färgämnet bestå förnämligast i en kåda. Om ylle eller silke, betade i pottask-lut, därmed färgas, blir färgen mörkare och tyckes blifva beständig.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

185. Arnica montana. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Etelänarnikki

185. Arnica montana

Berarnika. Sankt-Hans blommor. Vild ringblomma. Hästfibler. Brudmänner. Märrblomster.

...

Att vackor och beständig gul färg skall af blommorna kunna erhållas, säger Dr. Olin, men om sättet yttrar han sig icke.

175. Fraxinus excelsior. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

175. Fraxinus excelsior.

Ask. På Finska: Saarni. Saarnenpuu.

...

Infusion på barken, med vatten, synes mot dagen gul, men mot ett mörkt föremål blåaktig; i denna blöta som liga tyget, som de ärna färga i Plattlummer (n:o 95 ).

173. Agaricus deliciosus. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Lactarius deliciosus, männynleppärousku
Agaricus coccineus, nyk. Hygrocybe coccinea (Punavahakas)
Agaricus croceus, nyk. Cortinarius croceus (Keltahelttaseitikki)

173. Agaricus deliciosus.

[Tillägg: Risk-svamp. På F. Ihmisen-sieni.]

...

Att Svampar innehålla färgämne, ser man tydligen. Någre till ex. Ag. violaceis, färgar saliven violett då den tuggas rå; andra förändra färgen då de brytas och liksom anlöpa i luften; åtskilliga till ex. Ag. coccineus, croceus m. fl. sönderkrossade, ge en saft, som färgar papper med nästan lika så högröd färg, som Svampen sjelf ägde förut. Anställda försök hafva bekräftat den gissning, att man med Svampar kunde färga; men dessa äro ännu för få och för litet varierade för att ge något allmänt och säkert utslag. Det synes emedlertid som det vore nödigt, att dertill nyttja unga färska Svampar, nyss plockade, tidigt om hösten och fria från maskar. De försök jag i höst gjort med Riskor till färgning, ge anledning till denna för modan. Risksaft med alun skall sätta gul färg på linne efter Linders uppgift.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

Salenius, J. M.: Itä-Suomen kansan entisestä värjäystaidosta.

Suomen museo - Suomen muinaismuistoyhdistyksen kuukausilehti 21, 1914

Kun maalaisten talous Itä-Suomessa vielä oli vanhalla kannallaan, valmistettiin kotona suuri osa siitä, mita talossa tarvittiin. Tätä kotiteollisuutta harjoitettiin varsinkin syys- ja talvipuhteilla. Silloin miehet tekivät ajokaluja, astioita, työkapineita, kalanpyydyksiä y. m. Naiset kehräsivät ja kutoivat. Kotona myöskin painettiin eli värjättiin, jolloin värjäysaineina käytettiin kerätyitä kasviaineita. Joskus kuitenkin ostamalla hankittiin tarpeellisia raaka-aineita, mutta pukuihin käytettävät tehdastavarat eivät siihen aikaan paljon menneet kaupaksi maalla.

Vanhan Suomen eli Viipurin läänin entisestä kotiteollisuudesta ja myöskin kansanvärjäystaidosta saamme muutamia tietoja eräitten kruununvoutien sille järjestämiskomitealle antamista kertomuksista, joka istui Viipurissa vv. 1812—1813 ja oli lähettänyt heille tiedustelukaavoja täytettäväksi. Jääsken kihlakunnan kruununvouti ilmoitti yleisillä lauseilla, että talonpoikaisnaiset itse värjäsivät rihmoja sekä kankaita sinisiksi, keltaisiksi, punaisiksi, harmaiksi tahi sandelinvärisiksi käyttäen tähän tarkoitukseen heiniä, juuria, lehtiä, sinisiä ja keltaisia kukkia y. m. s. Toisinaan kuitenkin ostivat lisäksi "fernbock"ia, kallista ja kentiesi kiellettyä "indigoa" sekä "sandelia". Mutta Lappeen kihlakunnan kruununvouti kertoi paremmin yksityisyyksiä myöten. Lappeenrannan kaupungin lähellä pappilan maalla oli Ruotsista tullut värjäri Donett, jolla maaseurakunnan papit ja säätyläiset sekä kaupunkilaiset värjäyttivät kankaitaan. Mutta useammissa talonpoikien taloissa naiset itse vanhaan tapaan värjäsivät. Mustaksi värjättiin sianpuolukanvarsilla ja pajannoella, mutta myöskin lepän ja kuusenkuorilla, joihin oli lisätty alunaa; harmaaksi sianpuolukanvarsilla ja alunalla; punaiseksi "pajattimen" (paatsaman) kuorilla; keltaiseksi koivunlehdillä ja päivänkakkaroilla ynnä alunalla; ruskeaksi kivensammalilla ja mataranjuurilla; viheriäksi kanervilla ja harakanvarpailla; tummansiniseksi keltaheinillä, joihin sekoitettiin vähän "bresiljaa" ja alunaa.

J. M. S.

170. Serratula tinctoria. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Liuskalääte

170. Serratula tinctoria.

Ängskära. Skärda. Skälgräs. Svenskt färggräs. [Tillägg:] På F. Morsiamen-Kruunu.

Ängskära har länge varit en bekant färgväxt, som man träffar i somliga Landsorter ymnigt på ängar, i löfskog, vid gärdsgårdar m. m., hvarest den oftast inbergas med höet, emedan man ej känner dess stora nytta till färgning. [...]

Till gul färg på silke, ylle och linne, användes Ängskäran allmänt vid färgerierna, och som färgen nödvändigt bör bli renare och vackrare om växten är rensad och fri från andra gräs-slag, så förtjenar den redan, af detta skäl, att odlas och sås ensam, lika så väl som Vau, (n:o 82) Krapp, foderväxter m. m. Dertill kommer ännu en orsak, att den åtgår i stor mängd, emedan den nyttjas äf ven till grön färg, (då det förut gulfärgade sedan dras igenom blåkyp, eller blåfärgas och blir derigenom grönt). Växten kan således säljas med fördel och ersätta odlings omkostnaderna. Den som samlas på ängarna skall, efter Hr. Steph. Benets försäkran, sällan fås fri från gräs och främmande inblandningar och således ge en gul färg, som faller mer och mindre i grönt. Dess rätta färg går nära ljus citrongult och ger starkare olive nuancer än Vau. Ibland de flera sätt att färga med denna växt, på hvilka i de flesta hushållsböcker beskrifningar förekomma, vili jag till någon rättelse, utom det som blifvit vid föregående färgväxter nämdt, anföra exempelvis, att Ängskäran, samlad före fulla blomningen och torkad i skugga eller luftigt rum, kokas med litet kalk en timmas tid. Det förut i alunvatten kokade och sedan torkade yllegodset, lägges i färgsoppan och får gul färg. Detta gula blir grönt om det doppas i blåkypen.

Till linne 1 #, tas till ex. ½ # Ängskära, som kokas i timma i 6 kannor vatten med 8 lod pottaska. Afsilade spadet lemnas att svalna något i trädkäril, då ¼ lod finstõtt spanskgröna tillsättes och om röres, att det må blanda sig; häri lägges linnegodset i timmas tid, upptages, sköljes och torkas samt blir gult.

Med tillsatts af galläpple och jernvitriol, förändras gula färgen till mörkare eller ljusare oliv.

På åtskilliga orter bruka bönderne, att koka alunbetadt yllegods med torkad och hackad Ängskära, hvartill under kokningen sedan slås lut och kokas ytterligare, då det blir gult.

Boskapen äta den torr ibland annat foder och äfven sedan man kokat den till färgning, så att man behöfver ej anse den samma såsom onyttig.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

167. Boletus Fomentarius. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Fomes fomentarius, taulakääpä

* Trametes hirsuta, kasvavyökääpä?

167. Boletus Fomentarius.

Björkticka. Ticka. Björksupp. Trädsvamp. [Tillägg:] På F. Koivunkänsä. Tuhnio.

...

Lasteyrie har af en Tickart (Boletus hirsutus)*, som man stötte och hvaraf han nyttjade den inre massan, til 1 uns, kokad i 6 # vatten, fått vacker gul färg, som fäster sig på alla tyger, men i synnerhet på bomull och linne (Bullet. d. Sciences l'an 5. N:o 5.)

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

165. Galium verum. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

Keltamatara

165. Galium verum.

Gul Galie. J. Marias Sänghalm. Häninggräs. Gul mära. Sligefrö. På Finska: Mehilaiskukka. [Tillägg:] Marianpahna.

...

Under namn af J. Mar. sänghalm är denna håning-luktande Galieart temligen allmänt bekant; den växer ymrigt på torra ställen vid vägar och åkrar, strös på golfvet för sin lukts skull, och nyttjas till färgning m. m. af bönderna. [...]

Hela växten hyser en syra, som gör att den ystar mjölk; kor, som ätit mycket af den, gifva mjölk, som ystar sig eller löpnar lättare än vanligt. Den brukas derföre i synnerhet i Irland att lägas i mjölken vid ystning. I Grefskapet Chester, der god ost tillredes, brukas örten dertill; också kallas växten af Fransmännen Caille-lait. Såsom ytterligare bevis på växtens syra, kan det tilläggas att den förändrar blå växtsyror til röda. - Allt detta oaktadt, tvilla likväl somlige Auktorer (Bergius, Kröcker,) på denna växtens ystande egenskap. - Roten tuggad färgar saliven, sätter röd färg på ylle då den handteras lika med Nordisk Galie (N:o 122.) och förtärd skall den göra benen röda, liksom Krappväxten (Rub. tinct.); till färgning måste rötterna vara väl torra, annars fastnar ej färgen. [...]

Blommorna färga ylle, med tillsats af alun, vackert gult. Godset betas först i alunvatten, hvari det jemte de sönderskurna blommorna, kokas till dess det blir gult, upptages, sköljes och torkas.

[Tillägg:] Med roten kan färgas rödt; se K. Vett. Ak. Handl. 1745. s. 245.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

163. Vaccinium myrtillus. (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

163. Vaccinium myrtillus.

Blåbärsbuske. Böljon. Slynnor. Slinner. På Finska: Musticka. På Lappska: Zerre.

...

Med Blåbärs-saft, som kan brukas till punsch, färgas och förfalskas äfven viner. Den sätter färsk, med alun, beständig violett färg på ylle; bären stötas dertill och läggas i gryta tillika med godset, som förut skall vara betadt i alunvatten; derpå kokas det och sist, sedan godset fått torka efter kokningen, drages det igenom lut. - Åtskilliga trādslag ämnade af Snickare till faner -arbeten och dylikt kunna betsas eller färgas med Blåbärs- saft och alun. Både Målare och Färgare bereda af bären blå, violett och röd färg, till särskilta behof och på olika sätt.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

145. Pyrus Aucuparia (Svensk botanik III)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
med text författad
af C. Quensel.
Tredje Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Henrik A. Nordström, 1804.

145. Pyrus Aucuparia

(Sorbus Aucuparia. Linn.)
Rönn. På Finska: Pihlava. Pihlaja.

...

I ställe för gammal Citronsaft eller destillerad ättika, som brukas vid färgning med Safflor (Cartham. tinctor), till röda färgens förhöjande på silke, är Rönnbärssaft bättre och gör färgen emot solsken mera beständig. Sådan syra fås då utpressade saften af sönderstötta bären lemnas att gäsa, och det klara som sedan ärhålles och är ganska surt, förvaras på buteljer. Detta kan nyttjas både vid nämde silkesfärgning och äfven som cider och ättika till andra behof.

Svensk botanik II (värikasveja koskevia osia)

Kasvit, joista enemmän tekstiä, omina postauksinaanSvensk botanik
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

75. Hypericum perforatum

MäkikuismaPRICKIG HYPERIK. Johannis ört. Pirken. På Finska: Sianveriheinä. Kakosen-ruoho.

...

Vid rötterna fäster sig stundom en insekt, kallad Coccus, lik den Polska (Cocc. polon.), som fås på roten af Scleranthus perennis, och med hvilken ylle, silke, tagel m. m. kunna färgas; utan tillsatser ger den karmosin - färg. [...]

Brännvin, hvari blommorna legat, får röd färg, och anses att vara helsosamt.

[Tillägg:] K. Vett. Akad. Handl. 1745. s. 250. Till färgning tagas knopparne och en del af stjelkarne nyss förr än de blommat, och torkas. Yllegodset, som man vill färga gult, betas först i alunvatten och torkas efteråt. Sedan lägges jemte godset, Hyperiken. i samma alunvatten och kokas till dess det blir gult.

76. Myrica gale

SuomyrttiPORS. På Finska: Pursu Rahka.

...

Betadt ylle erhåller, genom kokning på bladen, en gul färg. (LINN. Skånska Resa, s. 293.)

79. Verbascum thapsus

UkontulikukkaKUNGSLJUS. På Finska: Köhkäruoho.

[Tillägg:] Blommorna fasta en obeständig blekgul färg på ull och bomull, samt förhöja blå färg. Boskapen äter den icke.

86. Acer platanoides.

MetsävaahteraLÖNN.

[Tillägg:] Fl. d. Wett. Med grenar och löf kan, efter Suckows uppgift, sättas vacker citrongul färg på alunbetade tyger; med jernvitriol fås af dem svartbrun.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 96. LÖNN. Träet, då det är gammalt, användes som mahagoni; det är segt och lätt, tar politur utan att vrida sig, och ätes icke af mask. Till mahagonilik betsning passar 1 lod pulveriserad drakblod, ¼ lod alkanna och 1/8 lod aloe, hvilka vid lindrig värme infunderas med 6 lod spir. vini. Härmed betsas träet, som förut blifvit ingnidit med utspädt skedvatten. Till slut afvifves med mycket fint tegelmjöl, linolja och litet lackfernissa.

99. Agrimonia eupatoria.

MaarianverijuuriÅKERMÖNJA. Småborrar.

[Tillägg:] Fl. d. Wett. Tjenar till garfning; och outslagna blommorna med blad och stjelkar, sätta på ylle, som förut med Vismut är tillredt, en skön guldgul och varaktig färg.

103. Populus tremula

ASP. Darrpoppel. På Finska: Haapa. På Lappska: Supp.

[Tillägg:] Bark och blad nyttjas till färgning, och enligt Bautsch ger barken godt garfämne.

106. Artemisia absinthium.

MALÖRT. Maleta. På Finska: Koiruoho.

[Tillägg:] Med tillsatser ger den åtskilliga brukbara färger.

114. Arundo phragmites.

Phragmites australis, järviruokoSTRAND - RÖR. Rör. Bladvass. Vass. Kasa. Takrör. Skärvass. På Finska: Rucko. Kahilas.

...

Med blomvippan (Rörtopp) färgas yllegods grönt. Godset betas först i alunvatten och kokas sedan i vatten med sönderhackade blomvippor, som böra vara i blomma och bruna, ty sedan de blifvit gråaktiga, tjena de ej till färgning. Om något af stråstjelkarne följer med, skall färgen bli mörkgrön.

118. Aquilegia vulgaris.

LehtoakileijaAKLEJA. Åkerleja. Tyska klockor. På Finska: Rupulinruoho.

...

Blå färg torde af dennas blå blommor liksom af Blåklint (N:o 5a) och Riddersporre (N. 58) kunna tillredas. Att blommorna färga sirap blå och att Violsirap dermed förfalskas, är redan vid N:o 8 nämdt. Till upptäckande af syror och lutsalter i upplösningar, skall denna blå växtsaften vara bättre än den af Luktvioler (N:o 8).

124. Chaerophyllum sylvestre

Anthriscus sylvestrisHUNDLOKA. Hundkax. Hundkäxa. Spåkter. Hundkummin. Vildkummil. På Finska: Koiranputki.

...

Egentligen såsom färgväxt, får den här ett rum. Förrän blommorna hunnit slå ut, afplockas de med parasollställningen och torkas, samt brukas att dermed fästa gul färg på ylle. Godset betas först i alunvatten och kokas sedan med hundloksblommorna, samt sköljes slutligen i kall lut; ju starkare lut man nyttjar, och ju oftare godset deri sköljes, desto vackrare blir färgen; men för hvar gång måste tagas ny lut.

I stort kan hela växten användas och ger äfven grön färg.

Med kalk i afkoket på växten betsas flera trädslag vackert gula.

130. Epilobium angustifolium.

Chamaenerion angustifolium, MaitohorsmaMJÖLKÖRT. Råmjölksgräs. Himmelsgräs. På Finska: Jesuxen - Kukka.

...

Af fröen skall ock genom pressning kunna vinnas en olja; och enligt Dambourney's uppgilt skall växten gifva en rödbrun färg.

133. Ribes grossularia.

Ribes uva-crispa, KarviainenKRUSBÄRSBUSKE. Stickelbär.

[Tillägg:] Grenar och blad sätta på beredd ull vigogna färg, och bären violett.

135. Pulmonaria officinalis.

RohtoimikkäLUNGÖRT.

[Tillägg:] F. d. Wett. Tjenar att sätta brun färg på ylle.

139. Corylus avellana.

EuroopanpähkinäpensasHASSEL. Nötbuske. På Finska: Palkinäpuu. Sarapuu.

...

Kärnorna gifva enligt Spülm och flera nära hälften mot sin egen vigt, af en olja, som i godhet liknar mandelolja. Den är utan lukt, och således skicklig att emottaga den af andra luktande ämnen, hvarföre den missbrukas till förfalskningar. Till målningar, och i synnerhet af porträt målare, nyttjas den allmänt. [...]

Nötskalen, som ge god aska, nyttjas i Holland vid färgerierna, och Dr. Handel i Mayntz har funnit fruktfodren (fnaset) tjenliga i stället för Sumach, vid garfning. [...]

Hasselpinnar inlagde i en bösspipa, som väl med lera tilltäppes och glödgas, tjena målare till goda ritkol. [...]

140. Lonicera periclymenum.

RuotsinköynnöskuusamaROSEN - BENVED. Try. Matledsträd. Svensk Caprifolium.

...

Rotens saft förändrar färgen på blått papper till högröd (Fl. der Wetterau).

137. Peltidea canina. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Peltigera canina, huopanahkajäkälä

137. Peltidea canina.

(Lichen caninus. Linn.)

HUNDLAF.

...

K. Lif-Med. WESTRING har under sina patriotiska försök, att till färgning använda våra inhemska lafarter, funnit att denna innehåller sammandragande ämne, samt mycket af ett brunt färgämne, som dock långsamt genom maceration utvecklas. Om ylle med Hundlafven i vatten digereras 3 veckors tid, blir det brunt; Kalk och Salmiak kunna tillsättas; men om koksalt och salpeter brukas i stället, blir bruna färgen mörk svartbrun. Blandad med Tuschlafven (N: o 65.) fås med tillsats af kalk och salmiak, vacker violet färg, som med koksalt och salpeter kan fästas såsom äkta. När silke på samma sätt behandlas, vinnes derpå ljusare eller mörkare violet färg.

128. Betula alnus. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Alnus, leppä

128. Betula alnus.

AL. Alle. Alder. Ullra. På Finska: Lappä. På Lappska: Leipe.

...

Barken lyser mycket sammandragande ämne. Kokad med jernvitriol och bresilja svärtar den skinn, och med jernhaltig gyttja ell. kärrjord, yllegods. Somlige blanda i Albarksdekokten något af den jernblandade sand (slipgår), som vid äggjerns slipning samlas i slip -hoen, då blandningen kokad svartar både ylle och linne. Utan tillsats af jern fås brun färg, som blir mörkare om godset mellanåt upptages och torkas, samt flera gånger blōtes i den omkokade barkdekokten. Fisknät kokas ock i dekokt på barken. Med tuggad Albark färgas träd och lä der brunt. Hårda trädslag få ebenholz-svärta om de först kokas flera gånger i barkdekokten och torkas mellanåt, sedan tillsättes litet jernvitriol (grön vitriol) och trädet kokas dermed vid pass timme; slutligen lemnas det att långsamt torka, arbetas, poleras och öfverstrykes med något fett, olja eller fernissa; är trådet förut betsadt med skedvatten blir det svartare. Barken nyttjas äfven att svärta hattar, och Boktryckarsvärta kan äfven deraf tillredas. [...]

Till läderberedning skola så väl löfven som barken kunna användas. [...]

Så kallad Alknapp eller kottarne, kunna i stället för galläplen brukas till svart bläck.

[Tillägg:] Gröna eller färska Alträds- knippen, inkastade i tegelugnen, gifva åt teglet som der brännes grå färg. [...]
Till svärtning afskalas barken, helst af unga grenar, torkas först och blötes sedan något i vatten, hvarefter den åter får torka till dess den skall nyttjas. Då kokas den med vatten oah antingen jernhaltig kärrjord eller slipgårr tillsättes. Godset ilägges och lemnas till andra dagen, då det upptages och färgsoppan kokas på nytt, hvarefter ty get å nyo ilägges och lemnas några timmar då det upptages, sköljes och torkas.

122. Galium boreale. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Ahomatara

122. Galium boreale.

NORDISK GALIE. Måra. Hvit J. Marias sänghalm. Hvit Måra. På Finska: Mattara.

...

Som foderväxt rekommenderar sig icke nordiska Galien, emedan hästar äta den icke, och hornboskapen ogerna. Ej heller äger den ännu rum ibland de medicinska. Endast såsom färgväxt har den synts förtjena sin plats ibland Sv. Botanikens i första Afdelningen förekommande örter. I åtskilliga landsorter nyttjas roten till röd färg på ylle, och på somliga ställen förhöjes färgen derigenom, att godset, antingen förut eller efteråt, färgas gult med björklöf (N:o 80). Rötterna samlas tidigt om våren eller sent på hösten, ensas, torkas och stötas eller malas till mjöl. Detta blandas med mjöl af malt, eller ock kan i stället för maltet, brukas svagdricka vid kokningen. I grytan lägges godset och pulveriserade roten med sädesmjölet, hvarftals i mån af godsets myckenhet. Vatten tillslås (eller svagdricka) och kokas en stund; sedan upptages godset, sköljes och torkas.

Gal. mollugo = Galium mollugo, saksanmatara

Asper. tinct. = Asperula tinctoria, värimarattiRyska inbyggare bruka en annan Galie-art (Gal. mollugo), funnen vid Stäke, på K. Djurgård. i Upland, Roslagen m. m., jemte roten af Färgmadra (Asper. tinct.) till röd färgning, och som förmodligen nord. Galien kan på lika sätt nyttjas, anföra vi äfven deras sätt att handtera den arten, som hos dem är bruklig. Torkad och pulveriserad, antingen i trämortel eller qvarn, göres af rötternas mjöl med vatten, en tjock deg, som öfver natten sättes i varm ugn. Följande dagen tillslås mera vatten, omröres och kokas ganska väl. I vattnet som nyttjas till utspädning, koka somliga förut litet ung Ek- eller Björkbark, andra litet aska i stället, hvaraf färgen skall blifva klarare. När färgsoppan synes nog röd, doppas yllegodset 2-4 ell. 6 gånger, först i soppan ljum, men sista gången kokande; emellan hvar gång bör godset torka. Slutligen sköljes det i strömvatten och torkas. Egentliga färgämnet finnes i rotens bark eller yta, och derföre ger det svartröda pulvret, som vid lindrig stötning först erhålles, den vackraste färgen.

110. Iris pseudacorus. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Keltakurjenmiekka

110. Iris pseudacorus.

SVÄRD LILJA. Bäcklilja. Svärdgräs. Säfjeblomma. Fläje. Gula Liljor. [Tillägg:] På Finska: Miekaruoho.

...

Det berättas att blombladen gifva gul färg.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 110. SVÄRDLILJA. På somliga öar omkring Skottland färgas också ylle svart dermed. Lightf. Fl. Scot. I. p. 86.
Sättas blommorna med ättika i lindrig varme, fås deraf en vacker gul färg på linne, papper, läder m. m.

109. Rhamnus frangula. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Paatsama

109. Rhamnus frangula.

BRAKVED. Tröske. Toste. Brågon. På Finska: Paattama. Patan.

...

Till färgning användes barken, som är gröngul, och bör samlas om våren vid saftiden, torkas och sönderbrytas. I dricka blötes den 2-3 dar, kokas sedan i samma vätska och under kokningen lägges ullgarnet deri att äfven koka något litet; färgen blir gul och vacker, men mörknar i solsken. Brandgul färg sättes på ylle, om barken först skrapas och renas från den yttre näfverlika ytan, sedan kokas i vatten med litet alun och godset slutligen doppas deri några gånger. Finnarne färga dermed mörkbrunt, sedan barken legat under bar himmel ett års tid, på ett tak ell. dylikt passande ställe. [...]

Bären brukas på några orter i Tyskland, till mos för tjenstfolk, och hos oss mest till färgning. Sedan yllegodset först är kokadt med björklöf och gult, torkas det och kokas med bären, hvaraf det blir grönt. Andra bruka att stöta tillsamman både löf och bär, koka dem i vatten och lägga ullgarnet uti under kokningen; om detta efteråt lutas, blir färgen mera mörkbrun. I Frankrike färgas skinn gröna med omogna bär, och fågelfängare färga på lika sätt sinanät.

[Tillägg:] K. Vett. Akad. Handl. 1745. Till färgning sönderstötas löf och bär, samt kokas; deri lagges ullgarnet, kokas litet och blir ljusgrönt; om det efteråt doppas i lut, blir färgen mörkgrön, men är ej i solsken beständig. [...]
Fl. d. Wett. I södra Holland färgas med tillsatser krapprödt, med barken och utan tillsats starkt gult. Efter Stefferts uppgift ge båren vackra färger på betade tyger, och Dambourney har fått af rötterna olivefärg, och af omogna eller gröna bär, vacker gul, samt af de mogna med olika tillsatser violett och grön färg.

95. Lycopodium complanatum. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Diphasiastrum complanatum, Keltalieko

95. Lycopodium complanatum.

PLATTLUMMER. Plattgräs. Jämna. På finska: Maankelda.

Stjelken är krypande ell. refvig med platta grenar. Bladen sitta i 2:ne rader och äro nästan hopväxta. Axen äro merendels 2 på hvar sin särskilta stjelk.

Linn. Flora Su. p. 578. Cl. 24. CRYPTOGAM. musci. Liljebl. Sv. Fl. 3. 592. Kl. 16. LÖNN GIFTE. Mossar. K. Vett. Akad. Handl. 1742. s. 26 K. Patr. Sällsk. Hush. Jurn. 1803. Mars. Apr. s. 67. Pallas Russische Reise 4:0. Pettersb. 1771. T. 1. s. 61.

Denna art växer liksom Mattelummeren (N: 0 59 och Till. s. 6.) på torra ställen ibland mossarter på berg i skogarne, och är i hela Sverige nog allmän, men sällsynt utrikes. anseende till sin fröredning, äger den, så väl som samsläg tingarne, hvarken Ormbunkarnes eller Mossornas egentliga kännemärken, utan sitta frökapslerna bara, emellan axfjällen. Auktorerne hafva derföre varit osäkra om den plats i systemet, som detta slägte rättast borde få. Dess rötter äro mångåriga, I Juli månad träffas Plattlummern med ax och frökapsler; grenarnas ena sida är mindre platt än den andra.

Såsom färgväxt har denna blifvit märkvärdig och isynnerhet genom de nyligen af Hr. Kgl. Lifmed. Dr. WESTRING anställde och för Kgl. Patr. Sällsk. uppgifne vigtiga försök att deraf vinna blå färg.

Ullgarn kokas 2-3 timmar i rent strömvatten med torr sönderhackad plattlummer, till vigten nära dubbelt emot godset; under kokningen påspädes nytt vatten, så att det alltid går öfver garnet, hvilket ändtli gen upptages, vrides och torkas, men sköljes icke. Sedan blötes det jämt och väl i kallt vatten och kokas vid saktaeld eller timme i regn- ell. rent strömvatten, med brun bresilja (1 tiondedel i vigt emot godset vid pass). Strax efter kokningen, sköljes garnet i kallt vatten. För mycket bresilja gör färgen violet, i stället för blå; inga salter, galläple ell. dylikt få tillsättas.

Om ylle eller silke handteras på beskrifna sätt, men i stället för bresilja kokas eller digereras med torra ell. friska sönderhackade qvistar af en Poppelart (Popul. dilatata) som rätt väl växer i Sverige; så får godset vacker gul färg, som förhöjs med några droppar tillslagen tennkomposition (se N: o 62.). Stark hetta vid kokningen eller längre tid i digestions värman, gör att gula färgen blir mörk. Om i stället för de nämda poppelqvistarne brukas torra eller friska qvistar af plommonträd och godset på sätt som sagdt är behandlas, fås en äkta karmelit färg. Efter betning i plattlummer och kokning eller digerering med åtskilliga slags Tafarter eller baiksorter, har Hr. Lifmed WESTRING fått flera särskilta mer och mindre väckra och äkta ell. beständiga färger.

Tab. a ett axfjäll med sin frökapsel.

[Tillägg:] K. Vett. Akad. Handl. 1745. s. 249. Tidigt om våren, sedan snöen nyss afsmält, samlas växten, torkas väl, söndergnuggas mellan händerna, lägges hvarftals med yllegodset, som skall färgas, i en kopparkittel och lemnas der några dar, till dess garnet tagit gul färg; det kan ock litet kokas: sedan tages det upp, sköljes och torkas. Somliga alunbeta godset först, hvilket torde vara bäst.
Pallas berättar, att i Siberien samlas plattlummern, bindes i form af kransar och säljes på marknaderna till färgning.
Med denna, björklöf och alun, sätta Finnarne på ylle vacker och beständig gul färg.

91. Pinus sylvestris. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

91. Pinus sylvestris.

TALL. Fur. På Finska: Mändy. Honga.

[Tillägg:] Suckow skall utspädt tjärvatten kunna med fördel nyttjas vid garfverier och efter Dambourneys uppgift, kan barken nyttjas till brun färg.

85. Arbutus uva ursi. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Archostaphylos uva-ursi, Sianpuolukka

85. Arbutus uva ursi.

MJÖLON. Mjölonris. Mjölbär. Linbär. På Finska: Sianpuolain. Kangasparki.

...

Vid garfverier brukas denna lilla buskart med fördel; små skinn, såsom af kalf och dyl. kunna garfvas endast med blad och stjelkar af växten; till större hudars beredning blandas de med barken af Ek och Björk. Garfämne finnes hos nästan alla växter af denna naturliga örtflock (planta bicorn.).

På ylle som betas i alunvatten, sätta blad och stjelkar grå färg, och om jern tillsättes, t. ex. jernvitriol, blir färgen svart; är godset förut i kyp blåfärgadt, samt sedan kokadt med vitriol och något vinsten, så får det vacker kastorsvärta under kokning i dekokt af Mjölon, med tillsats af något krapp (Rubia tinctor.) se Ekon. Dikt.

På de nära under jordytan liggande grenarna, i synnerhet på fuktiga ställen, finnes ofta en färg-insekt, Coccus kallad, som ger äkta röd färg, lik den Amerikanska Konsjonellen. Der de finnas i någon myckenhet, böra de samlas och genast i ugn torkas, för att till färgning kunna förvaras.

82. Reseda luteola. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Värireseda

82. Reseda luteola.

VAU.

Bladen äro lansettlika, helbräddade och platta. Blomfodret 4deladt. Blombladen 3:ne, flikiga. Fröhuset, öppet, med ett rum för många frön.

Linn. Flora Su. p. 162. Cl. 11. DODECANDR. 3:gyn. Liljebl. Sv. Fl. s. 218. Kl. 9. MÅNGMÄNNINGAR. Vett. Ak. Handl. 1755. qvart. 4. Patr. S. Hush. Jurn. 1787 Febr. s. 219. Scheff. Kem. Föreläsn. 2 Uppl. s. 481-4. Om Vejde, Krapp Vau af E. S. S. Ups. 1763.

I Skåne och vid Kalmar växer Vau vild, och förtjenar visserligen att odlas allmännare än hittills skett inom Sverige. Dess rot är årig, och trifves väl på torra och teml. magra ställen. Stjelken är alnshög; bladen ha merendels en liten tand på hvar sida vid basen. Af blombladen är det öfversta eller det udda bladet större och 4 eller 6 deladt; de öfriga 2 äro lika stora och oftast 3 - delade. Ibland hemtamda djur ätes Vau endast af får, dock ej gerna.

Såsom färgväxt är Vau af mycket värde. Med den kan förnämligast gul färg, som är beständig och klar, sättas på ylle, silke och bomull. Yllegods afkokas först med kli, och betas sedan i vatten, hvari ¼ alun och ½ vinsten i vigt emot godset är upplöst, och detta kokas ett par timmar. Sedan uppkokas rent vatten, hvari af torkade örten, till vigten lika eller något mindre än godset, lägges; kärilet eller kitteln lyftes då genast af elden, och lemnas täckt med lock att stå öfver natten: morgonen derpå låter man denna färgsoppa uppkoka, och sedan den något fått sätta sig, afhälles det klara, hvari det förut betade yllegodset inlägges och vändes flitigt. Med tillsatser af kalk och lutsalter, kan väl färgen förhöjas, men den blir också för syror ömtåligare och mindre beständig. Men igenom olika betningar och tillblandningar af t. ex. alun, koksalt, salmiak, tennsolution m. m. fås med Vau åtskilliga särskilta färger, som mer eller mindre afvika från den gula.

Silke betas utan kokning i tennsolution, som består af 4 delar skedvatten, 1 del koksalt och i del godt tenn, hvilket löses i skedvattnet öfver lindrig eld och mättas med vinstens-kristaller; i denna upplösning lemnas godset 24 immar, då det upptages, sköljes och kokas vid pass ½ timma med Vau, till vigten inemot lika med godset, hvilket får vacker och stark halmgul färg. Man kan också beta silket först i alun, sedan koka det i tvålvatten, och ändteligen lägga det i ljumt afkok på Vau, med tillsats af litet pottaska och orlean (en degartad massa, som göres af frön till Bixa orellana).

Tab. fig. 1. en förstorad blomma a öfra blombladet b. blomfodret, och c. blombladen, som sitta på sidorna d. nedra blombladet. Agmating fig. 2. samma blomma, som vid fig. 1, men utan ståndare och blomblad e. håningshus f. pistillerna eller fruktämnet fig. 3. fröhus i naturl. storlek.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 82. VAU. Fordom brukades den både för pesten och giftiga djurs bett, och kallades derföre Theriacaria. Sprat i Hist. of the Roy. Soc. p. 299 talar om färgningen med örten.