128. Betula alnus. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Alnus, leppä

128. Betula alnus.

AL. Alle. Alder. Ullra. På Finska: Lappä. På Lappska: Leipe.

...

Barken lyser mycket sammandragande ämne. Kokad med jernvitriol och bresilja svärtar den skinn, och med jernhaltig gyttja ell. kärrjord, yllegods. Somlige blanda i Albarksdekokten något af den jernblandade sand (slipgår), som vid äggjerns slipning samlas i slip -hoen, då blandningen kokad svartar både ylle och linne. Utan tillsats af jern fås brun färg, som blir mörkare om godset mellanåt upptages och torkas, samt flera gånger blōtes i den omkokade barkdekokten. Fisknät kokas ock i dekokt på barken. Med tuggad Albark färgas träd och lä der brunt. Hårda trädslag få ebenholz-svärta om de först kokas flera gånger i barkdekokten och torkas mellanåt, sedan tillsättes litet jernvitriol (grön vitriol) och trädet kokas dermed vid pass timme; slutligen lemnas det att långsamt torka, arbetas, poleras och öfverstrykes med något fett, olja eller fernissa; är trådet förut betsadt med skedvatten blir det svartare. Barken nyttjas äfven att svärta hattar, och Boktryckarsvärta kan äfven deraf tillredas. [...]

Till läderberedning skola så väl löfven som barken kunna användas. [...]

Så kallad Alknapp eller kottarne, kunna i stället för galläplen brukas till svart bläck.

[Tillägg:] Gröna eller färska Alträds- knippen, inkastade i tegelugnen, gifva åt teglet som der brännes grå färg. [...]
Till svärtning afskalas barken, helst af unga grenar, torkas först och blötes sedan något i vatten, hvarefter den åter får torka till dess den skall nyttjas. Då kokas den med vatten oah antingen jernhaltig kärrjord eller slipgårr tillsättes. Godset ilägges och lemnas till andra dagen, då det upptages och färgsoppan kokas på nytt, hvarefter ty get å nyo ilägges och lemnas några timmar då det upptages, sköljes och torkas.

122. Galium boreale. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Ahomatara

122. Galium boreale.

NORDISK GALIE. Måra. Hvit J. Marias sänghalm. Hvit Måra. På Finska: Mattara.

...

Som foderväxt rekommenderar sig icke nordiska Galien, emedan hästar äta den icke, och hornboskapen ogerna. Ej heller äger den ännu rum ibland de medicinska. Endast såsom färgväxt har den synts förtjena sin plats ibland Sv. Botanikens i första Afdelningen förekommande örter. I åtskilliga landsorter nyttjas roten till röd färg på ylle, och på somliga ställen förhöjes färgen derigenom, att godset, antingen förut eller efteråt, färgas gult med björklöf (N:o 80). Rötterna samlas tidigt om våren eller sent på hösten, ensas, torkas och stötas eller malas till mjöl. Detta blandas med mjöl af malt, eller ock kan i stället för maltet, brukas svagdricka vid kokningen. I grytan lägges godset och pulveriserade roten med sädesmjölet, hvarftals i mån af godsets myckenhet. Vatten tillslås (eller svagdricka) och kokas en stund; sedan upptages godset, sköljes och torkas.

Gal. mollugo = Galium mollugo, saksanmatara

Asper. tinct. = Asperula tinctoria, värimarattiRyska inbyggare bruka en annan Galie-art (Gal. mollugo), funnen vid Stäke, på K. Djurgård. i Upland, Roslagen m. m., jemte roten af Färgmadra (Asper. tinct.) till röd färgning, och som förmodligen nord. Galien kan på lika sätt nyttjas, anföra vi äfven deras sätt att handtera den arten, som hos dem är bruklig. Torkad och pulveriserad, antingen i trämortel eller qvarn, göres af rötternas mjöl med vatten, en tjock deg, som öfver natten sättes i varm ugn. Följande dagen tillslås mera vatten, omröres och kokas ganska väl. I vattnet som nyttjas till utspädning, koka somliga förut litet ung Ek- eller Björkbark, andra litet aska i stället, hvaraf färgen skall blifva klarare. När färgsoppan synes nog röd, doppas yllegodset 2-4 ell. 6 gånger, först i soppan ljum, men sista gången kokande; emellan hvar gång bör godset torka. Slutligen sköljes det i strömvatten och torkas. Egentliga färgämnet finnes i rotens bark eller yta, och derföre ger det svartröda pulvret, som vid lindrig stötning först erhålles, den vackraste färgen.

110. Iris pseudacorus. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Keltakurjenmiekka

110. Iris pseudacorus.

SVÄRD LILJA. Bäcklilja. Svärdgräs. Säfjeblomma. Fläje. Gula Liljor. [Tillägg:] På Finska: Miekaruoho.

...

Det berättas att blombladen gifva gul färg.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 110. SVÄRDLILJA. På somliga öar omkring Skottland färgas också ylle svart dermed. Lightf. Fl. Scot. I. p. 86.
Sättas blommorna med ättika i lindrig varme, fås deraf en vacker gul färg på linne, papper, läder m. m.

109. Rhamnus frangula. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Paatsama

109. Rhamnus frangula.

BRAKVED. Tröske. Toste. Brågon. På Finska: Paattama. Patan.

...

Till färgning användes barken, som är gröngul, och bör samlas om våren vid saftiden, torkas och sönderbrytas. I dricka blötes den 2-3 dar, kokas sedan i samma vätska och under kokningen lägges ullgarnet deri att äfven koka något litet; färgen blir gul och vacker, men mörknar i solsken. Brandgul färg sättes på ylle, om barken först skrapas och renas från den yttre näfverlika ytan, sedan kokas i vatten med litet alun och godset slutligen doppas deri några gånger. Finnarne färga dermed mörkbrunt, sedan barken legat under bar himmel ett års tid, på ett tak ell. dylikt passande ställe. [...]

Bären brukas på några orter i Tyskland, till mos för tjenstfolk, och hos oss mest till färgning. Sedan yllegodset först är kokadt med björklöf och gult, torkas det och kokas med bären, hvaraf det blir grönt. Andra bruka att stöta tillsamman både löf och bär, koka dem i vatten och lägga ullgarnet uti under kokningen; om detta efteråt lutas, blir färgen mera mörkbrun. I Frankrike färgas skinn gröna med omogna bär, och fågelfängare färga på lika sätt sinanät.

[Tillägg:] K. Vett. Akad. Handl. 1745. Till färgning sönderstötas löf och bär, samt kokas; deri lagges ullgarnet, kokas litet och blir ljusgrönt; om det efteråt doppas i lut, blir färgen mörkgrön, men är ej i solsken beständig. [...]
Fl. d. Wett. I södra Holland färgas med tillsatser krapprödt, med barken och utan tillsats starkt gult. Efter Stefferts uppgift ge båren vackra färger på betade tyger, och Dambourney har fått af rötterna olivefärg, och af omogna eller gröna bär, vacker gul, samt af de mogna med olika tillsatser violett och grön färg.

95. Lycopodium complanatum. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Diphasiastrum complanatum, Keltalieko

95. Lycopodium complanatum.

PLATTLUMMER. Plattgräs. Jämna. På finska: Maankelda.

Stjelken är krypande ell. refvig med platta grenar. Bladen sitta i 2:ne rader och äro nästan hopväxta. Axen äro merendels 2 på hvar sin särskilta stjelk.

Linn. Flora Su. p. 578. Cl. 24. CRYPTOGAM. musci. Liljebl. Sv. Fl. 3. 592. Kl. 16. LÖNN GIFTE. Mossar. K. Vett. Akad. Handl. 1742. s. 26 K. Patr. Sällsk. Hush. Jurn. 1803. Mars. Apr. s. 67. Pallas Russische Reise 4:0. Pettersb. 1771. T. 1. s. 61.

Denna art växer liksom Mattelummeren (N: 0 59 och Till. s. 6.) på torra ställen ibland mossarter på berg i skogarne, och är i hela Sverige nog allmän, men sällsynt utrikes. anseende till sin fröredning, äger den, så väl som samsläg tingarne, hvarken Ormbunkarnes eller Mossornas egentliga kännemärken, utan sitta frökapslerna bara, emellan axfjällen. Auktorerne hafva derföre varit osäkra om den plats i systemet, som detta slägte rättast borde få. Dess rötter äro mångåriga, I Juli månad träffas Plattlummern med ax och frökapsler; grenarnas ena sida är mindre platt än den andra.

Såsom färgväxt har denna blifvit märkvärdig och isynnerhet genom de nyligen af Hr. Kgl. Lifmed. Dr. WESTRING anställde och för Kgl. Patr. Sällsk. uppgifne vigtiga försök att deraf vinna blå färg.

Ullgarn kokas 2-3 timmar i rent strömvatten med torr sönderhackad plattlummer, till vigten nära dubbelt emot godset; under kokningen påspädes nytt vatten, så att det alltid går öfver garnet, hvilket ändtli gen upptages, vrides och torkas, men sköljes icke. Sedan blötes det jämt och väl i kallt vatten och kokas vid saktaeld eller timme i regn- ell. rent strömvatten, med brun bresilja (1 tiondedel i vigt emot godset vid pass). Strax efter kokningen, sköljes garnet i kallt vatten. För mycket bresilja gör färgen violet, i stället för blå; inga salter, galläple ell. dylikt få tillsättas.

Om ylle eller silke handteras på beskrifna sätt, men i stället för bresilja kokas eller digereras med torra ell. friska sönderhackade qvistar af en Poppelart (Popul. dilatata) som rätt väl växer i Sverige; så får godset vacker gul färg, som förhöjs med några droppar tillslagen tennkomposition (se N: o 62.). Stark hetta vid kokningen eller längre tid i digestions värman, gör att gula färgen blir mörk. Om i stället för de nämda poppelqvistarne brukas torra eller friska qvistar af plommonträd och godset på sätt som sagdt är behandlas, fås en äkta karmelit färg. Efter betning i plattlummer och kokning eller digerering med åtskilliga slags Tafarter eller baiksorter, har Hr. Lifmed WESTRING fått flera särskilta mer och mindre väckra och äkta ell. beständiga färger.

Tab. a ett axfjäll med sin frökapsel.

[Tillägg:] K. Vett. Akad. Handl. 1745. s. 249. Tidigt om våren, sedan snöen nyss afsmält, samlas växten, torkas väl, söndergnuggas mellan händerna, lägges hvarftals med yllegodset, som skall färgas, i en kopparkittel och lemnas der några dar, till dess garnet tagit gul färg; det kan ock litet kokas: sedan tages det upp, sköljes och torkas. Somliga alunbeta godset först, hvilket torde vara bäst.
Pallas berättar, att i Siberien samlas plattlummern, bindes i form af kransar och säljes på marknaderna till färgning.
Med denna, björklöf och alun, sätta Finnarne på ylle vacker och beständig gul färg.

91. Pinus sylvestris. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

91. Pinus sylvestris.

TALL. Fur. På Finska: Mändy. Honga.

[Tillägg:] Suckow skall utspädt tjärvatten kunna med fördel nyttjas vid garfverier och efter Dambourneys uppgift, kan barken nyttjas till brun färg.

85. Arbutus uva ursi. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Archostaphylos uva-ursi, Sianpuolukka

85. Arbutus uva ursi.

MJÖLON. Mjölonris. Mjölbär. Linbär. På Finska: Sianpuolain. Kangasparki.

...

Vid garfverier brukas denna lilla buskart med fördel; små skinn, såsom af kalf och dyl. kunna garfvas endast med blad och stjelkar af växten; till större hudars beredning blandas de med barken af Ek och Björk. Garfämne finnes hos nästan alla växter af denna naturliga örtflock (planta bicorn.).

På ylle som betas i alunvatten, sätta blad och stjelkar grå färg, och om jern tillsättes, t. ex. jernvitriol, blir färgen svart; är godset förut i kyp blåfärgadt, samt sedan kokadt med vitriol och något vinsten, så får det vacker kastorsvärta under kokning i dekokt af Mjölon, med tillsats af något krapp (Rubia tinctor.) se Ekon. Dikt.

På de nära under jordytan liggande grenarna, i synnerhet på fuktiga ställen, finnes ofta en färg-insekt, Coccus kallad, som ger äkta röd färg, lik den Amerikanska Konsjonellen. Der de finnas i någon myckenhet, böra de samlas och genast i ugn torkas, för att till färgning kunna förvaras.

82. Reseda luteola. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Värireseda

82. Reseda luteola.

VAU.

Bladen äro lansettlika, helbräddade och platta. Blomfodret 4deladt. Blombladen 3:ne, flikiga. Fröhuset, öppet, med ett rum för många frön.

Linn. Flora Su. p. 162. Cl. 11. DODECANDR. 3:gyn. Liljebl. Sv. Fl. s. 218. Kl. 9. MÅNGMÄNNINGAR. Vett. Ak. Handl. 1755. qvart. 4. Patr. S. Hush. Jurn. 1787 Febr. s. 219. Scheff. Kem. Föreläsn. 2 Uppl. s. 481-4. Om Vejde, Krapp Vau af E. S. S. Ups. 1763.

I Skåne och vid Kalmar växer Vau vild, och förtjenar visserligen att odlas allmännare än hittills skett inom Sverige. Dess rot är årig, och trifves väl på torra och teml. magra ställen. Stjelken är alnshög; bladen ha merendels en liten tand på hvar sida vid basen. Af blombladen är det öfversta eller det udda bladet större och 4 eller 6 deladt; de öfriga 2 äro lika stora och oftast 3 - delade. Ibland hemtamda djur ätes Vau endast af får, dock ej gerna.

Såsom färgväxt är Vau af mycket värde. Med den kan förnämligast gul färg, som är beständig och klar, sättas på ylle, silke och bomull. Yllegods afkokas först med kli, och betas sedan i vatten, hvari ¼ alun och ½ vinsten i vigt emot godset är upplöst, och detta kokas ett par timmar. Sedan uppkokas rent vatten, hvari af torkade örten, till vigten lika eller något mindre än godset, lägges; kärilet eller kitteln lyftes då genast af elden, och lemnas täckt med lock att stå öfver natten: morgonen derpå låter man denna färgsoppa uppkoka, och sedan den något fått sätta sig, afhälles det klara, hvari det förut betade yllegodset inlägges och vändes flitigt. Med tillsatser af kalk och lutsalter, kan väl färgen förhöjas, men den blir också för syror ömtåligare och mindre beständig. Men igenom olika betningar och tillblandningar af t. ex. alun, koksalt, salmiak, tennsolution m. m. fås med Vau åtskilliga särskilta färger, som mer eller mindre afvika från den gula.

Silke betas utan kokning i tennsolution, som består af 4 delar skedvatten, 1 del koksalt och i del godt tenn, hvilket löses i skedvattnet öfver lindrig eld och mättas med vinstens-kristaller; i denna upplösning lemnas godset 24 immar, då det upptages, sköljes och kokas vid pass ½ timma med Vau, till vigten inemot lika med godset, hvilket får vacker och stark halmgul färg. Man kan också beta silket först i alun, sedan koka det i tvålvatten, och ändteligen lägga det i ljumt afkok på Vau, med tillsats af litet pottaska och orlean (en degartad massa, som göres af frön till Bixa orellana).

Tab. fig. 1. en förstorad blomma a öfra blombladet b. blomfodret, och c. blombladen, som sitta på sidorna d. nedra blombladet. Agmating fig. 2. samma blomma, som vid fig. 1, men utan ståndare och blomblad e. håningshus f. pistillerna eller fruktämnet fig. 3. fröhus i naturl. storlek.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 82. VAU. Fordom brukades den både för pesten och giftiga djurs bett, och kallades derföre Theriacaria. Sprat i Hist. of the Roy. Soc. p. 299 talar om färgningen med örten.

81. Tanacetum vulgare. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Pietaryrtti

81. Tanacetum vulgare.

RENFANA. Battram. Däsmegräs. Ölgräs. På Finska: Pietarruoho

...

Med Renfana kan också färgas grönt.

80. Betula alba. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Betula pubescens, Hieskoivu

80. Betula alba.

BJÖRK. På Finska: Koiwu; på Lappska: Säke.

...

Löfven sägas gagna mot skörbjugg, maskar, gikt och stenplågor, nyttjade späda, antingen såsom té, eller i form af extrakt. Dekokt på fina sönderskurna qvistar eller späda löf, skall utvertes bota skabb. Emot gikt och reumatism inbäddas den sjuke i löfven, för att svettas. Dessa späda och friska, samlade före midsommar, och kokade i lut med litet alun, gifva åt ylle, som deri doppas, gul färg; godset kan ock först betas i alunvatten, och sedan doppas i afkoket på friska ell. torkade löf. Om löfven kokas först en timma i vatten, och krita med litet alun sedan tillsättes, samt lemnas att koka ännu timma, så fås på bottnen af kärilet en fin färgad massa, som torkad kallas schüttgult; på samma sätt, men utan krita, tillredes schüttgrönt. Med björklöfs dekokt kan äfven papper färgas. [...]

Barken är antingen grof och duger till garfning, eller fin och hvit, samt kallas Näfver. [...] Af gamla träd tages barken helst om våren, sönderslås, torkas och males, för att nyttjas i garfverier. Barken, kokad i stark lut och med tillsats af litet tjära, brukas till färgning af fiskredskap. Barkdekokt sätter på lin och hampa röd färg, och med alun gulaktig. Näfvern under fotbladet i skor, neddrager gikt och återställer fotsvett; kimrök till svart målning brannes deraf.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 80. BJÖRK. Af askan fås en förträfflig pottaska, bäst af alla vegetabiliska lutsalter. Torra askan är ganska tjenlig att dermed rengöra dunkla anlupna fönsterglas. Gmel.

77. Parmelia tartarea (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Ochrolechia tartarea, kalliokermajäkälä

77. Parmelia tartarea

ORSELJ-LAF. Byttelet, Böttlet. Borås -färg. Örnmossa. Bergmossa.

En skroflig, hvit, något grönaktig skorpa, med brungula eller tegelfärgade skålar med hvit svälld kant.

Linn. Fl. Su. p. 409. (Lichen Tartareus) Cl. 24. CRYPTOGAMIA, Alge. Liljebl. Sv. Fl. s. 409. Kl. 16. LÖNNGIFTE, Alger. Achar. Lichen. Sv. Prodr. p. 37. Method. Lichen. p. 165. Linn. Vestgöt. Resa s. 146. Kalm Bohusl. Resa. s. Westring i Vett. Akad. Handl. 1791. Schaerbing i Almanack 1798.

I följe af den af Hr. Dr. ACHARIUS efter fröredningen gjorda uppställning af den vidlyftiga Lichen - familjen, benämna vi denna af Botanisterna vanligen kallade Lichen Tartareus med namnet Parmelia, ett talrikt slägte, utmärkt genom sina frörednings-plättar eller skålar, omgifna med en ifrån deras väsende särskilt kant, tillskapad af sjelfva växtens kropp, hvarigenom den skiljes ifrån Lecidea, som vid Nr. 65 nämdt är.

Denna liknar en hvitaktig, något i grönt stötande ojemn skorpa, tätt fästad vid stenen. Brungula, hvitkantade plättar af olika storlek, i början urhålkade, sedan platta och slutligen kupiga och ojemna, synas här och der strödda på skorpan. En afart häraf förekommer icke sällan i Fjällen och på Gottlands och Ölands hedar sittande på jorden eller mossan. Den synes liksom grenig och gles, och mera hvit till färgen (Lichen frigidus, L.), och bör ej anses som åtskild art. Om också en gissning tillåtes oss, skulle vi äfven förmoda att Dr. ACHARII Isidium Gonatodes vore föga från denna skiljaktig.

Lång tid tillbaka har bruket af denna mossa, såsom tjenlig till färgning på samma sätt som Roccellen, varit bekant. I synnerhet, om ej helt och hållen inhemsk svensk art på branta, mest emot hafssidan liggande klippor, särdeles de Bohuslänska, har den i sednare tider utgjort en icke obetydlig handelsvara; en mängd deraf har blifvit utskeppad, som i värde vida öfverstiger 100000 R: dr; endast 1791 värderades utskeppningen ifrån Göteborg till minst en tunna guld. Men detta är den rå produkten, sådan som klippan Iemnar den. Utländningarne veta att förädla den, och återsända i ymnighet årligen ett deraf tillredt färgstoft, kändt under namn af Orselj, ett namn, som äfven gifves den kring medelhafvet hämtade Roccellen.

Mossan tillverkas dels fuktig, dels torr, malen och siktad. Hufvudfärgen den innehåller är den röda, men får, igenom tillsats af lut, ett mer eller mindre gredelint, ända till blåaktigt utseende. Den nyttjas vid silkes- och ylle-färgning, i ställe för krapp och fernbock, äfven till besparing af den ännu kostbarare konsjonellen.

Vid färgning med den fuktiga Orseljen bör deraf en lika vigt med godset, som skall färgas, dertill användas. En färgsoppa tillredes af Orseljen lagd i kittel med sjöeller regn-vatten, som sakta upphettas. Häri lägges godset, som under en måttlig kokning och omrörning deri förblifver, tills den önskade färgen erhålles, hvarefter det upptages, sköljes och torkas.

Ännu varaktigare blir färgen, om det således förut i Orselj - soppan grundade godset å nyo deri lägges, sedan en upplösning af raspadt engelskt tenn i kungsvatten blifvit tillgjuten i den åter uppkokade soppan. Utan vidare kokning omröres endast godset, och sedan upptages och sköljes. Det bör vara tillförene alldeles fritt ifrån fetma och orenlighet, samt doppas i vatten och väl utkramas innan det lägges i färgkitteln.

Tab. föreställer mossan i naturlig storlek, visar Orselj - lafven på en sten sittande Mang - fig. 1. fig. 2. är den på jorden eller mossan sittande förändringa. en stor gjord frörednings - skål.

73. Quercus robur. (Svensk botanik II)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Andra Bandet.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

73. Quercus robur.

EK. På Finska: Tammi.

...

Galläpplen tillkomma, liksom Sömntorn (Nr. 29), af en insekt (Cynips), och sitta mest på löfvens undra sida, men hårdna icke hos oss, och blifva derföre till sin verkan svagare än de Turkiska, som i handel förekomma, och samlas på andra Ekarter. Ytan är bättre än det sköra inuti; de blåaktiga och tunga ha mesta värdet, och samlas innan insekten genombårat galläpplet och utgått. De hysa af Ekens delar det starkaste sammandragande ämnet. CULLEN anser icke Galläpplen tillika med bäska medel (Gentiana & c.) invertes, såsom farliga. Andre berömma 6 uns destill. vatten, till 10 gran Gall. och 3 uns af någon sirap, hvaraf dosis är i början ett skedblad hvar 3-4 timme, och sedan mera, mot väderspänningar af slapphet i magen och tarmarna. Om så fordras, brukas: mellanåt laxermedel, Dekokt på Galläpple nyttjas. i lavement, emot värk öfver länderna af ändtarmens, svaghet, hvaraf ofta hemorroidalkrämpor uppkomma. Salfva beredes af fint pulver och svinfett eller osaltadt smör, lika delar i vigt, emot blinda gyllenådern; och är felet högt upp i tarmen, insprutas stark infusion, Dekokt kan ock till omslag eller insprutning vid förslappade utfallna delar an vändas. Af Gallapple göres svart skrifbläck: t. ex. 6 lod Gall. och 2 lod brun bresilja kokas i 5 qvart. vatten, tills 1 stop, är qvar; detta silas, får kallna, och tilläggas 2 lod ren (ej vittrad) jernvitriol och 2 lod rent gummi arab. Gallapple tinktur af ½ uns Gall, och 2 uns sprit, upptäcker med. mörk färg jern i mineralvatten. Med samma tinktur återställes gammal urblekt skrift, som dermed öfverstrykes, hvilket dock sker bättre med blodlut först, och en svag syra sedan. Galläpple med jernvitriol sätter mörka eller svarta färger på ylle, silke, läder, horn och träd.

I Hushållningen användes barken, som dertill aftages helst om våren, tillika med barken af gammal björk, till lädergarfning. Den grofva är till sålläder bäst, och den af unga träd ell. qvistar tjenligare till öfverläder. Spån och löf tjena äfven till garfning. Till svärtning nyttjas barken med jernvitriol, men fruktfodren skola dertill vara än bättre.

Med sågspån af Ek svärtas linne, och med stickor af samma träd i vin, som börjat gäsa, förbättras det.

Svensk botanik I (värikasveja koskevia osia)

Kasvit, joista enemmän tekstiä, omina postauksinaanSvensk botanik
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

6. Paris quadrifolia.

Sudenmarja, ormbärTROLLBÄRSÖRT. Ormbär. Hållbär. På Finska: Sudensilma. Sudenmarja.

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr.6. TROLLBÄRSÖRT. Flora der Wetterau v. Gärtner; Meyer u. Scherbius. 1802 3. 8:vo. 4 del. Örtbladen samlade före blomningstiden, torkade och sedan kokade i vatten, sätta gul färg på linne, som förut är betadt i Alunvatten. Omogna bär ge grön färg åt Miniaturmålare. Men roten så väl som bären förorsaka, invertes tagne, kräkning och kolik: de döda åtskilliga djur, t. ex. höns.

24. Berberis vulgaris.

RuostehappomarjaBerberis.

...

Polackarne koka mellanbarken med alun och färga dermed läder brandgult. Sker detta med lut, kan Saffian på lika sätt tillverkas. Om läder, färgadt med barkens afkok, sedan torkas och flere gånger doppas i Indigo upplösning med viktriol-syra, blir färgen derpå grön.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 24. BERBERIS. K. Vett. Akad. Handl. 1745. se 251. Med färsk rotbark och äfven med den af grenarne, färgas ylle gult, om barken sköljes och kokas i vatten, hvari godset sedan lägges. [...] Om bockskinn gnides med en yllelapp, doppad i berberissaft, får det en skön glans. Samma slags saft ger med alun högrödt bläck.

42. Fumaria officinalis.

PeltoemäkkiAPTEKS - FUMAR. Jordrök. Akerrök. Gallgräs. På Finska: Linnunherne

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 42. APTEKS - FUMAR. Recens. i Åbo L. Tidn. anf. Nr. Af utpressade och klarade saften bar Wiegleb erhållit salpeterkrystaller. Färsk och torkad, ger växten vacker gul färg, och med Indigo beständig grön.

50. Matricaria chamomilla.

KAMILLÖRT. Sötblomster. Lukttupper. Hvita kryddor. Hvitkullor. Kommenteblomster. På Finska: Saunakukkainen. Johannexenkukka.

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 50. KAMILLÖRT. Fl. d. Wett. Skall kunna användas till gul färgning. Svin äta växten gerna.

52. Centaurea cyanus

RuiskaunokkiBlåklint. Åkerroser. Klint. Blåkorn. Blåklost. Båtsmansmössa. Blågubbar. På Finska: Sinikukka.

...

Den blå färg, som af blombladen genom pressning och inkokning kan erhållas, på lika sätt som vid trefärgade Violen derom nämdt är, förtjenar mera afseende. I Gentlem. Magaz. för år 1748 och Mars månad, beskrifveş beredningssättet omständligare. Blomsaften hvari litet svafvelsyrad zink (zinkvitriol) är upplöst, skall tjena till vacker färg på träd.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

53. Erica vulgaris

Calluna vulgarisLJUNG. Lyng. Ros-ling. Mo-ris. Graune. På Finska: Kanerva. Kangas-kanerva. På Lappska: Tachnas.

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 53. LJUNG. Å. L. T. anf. st. Af rötter och stjelkar brännas goda kol, och af Ljungtopparne tillredes genom kokning gul färg.

64. Æthusa cynapium.

HukanputkiVILD PERSILJA. Glis. Athäfva.

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 64. VILD PERSILJA. anf. st. Bladen kokade i vatten färga gult.

70. Euphorbia helioscopia. (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Viisisädetyräkki

70. Euphorbia helioscopia.

ALLMÄN EUFORB. Ref- ormsgräs. Räfmjölk. Mjölkört. Törel. På Finska: Tyränneste.

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 70. ALLMÄN EUFORB. I Fl. d. Wett. påminnes om sannolikheten deraf, att växten torde kunna tjena till färgning, emedan den under torkningen antar blågrön färg (jemf. Nr. 35. Veide). Saften blandad med mjölk, skall gifva den rosenröd färg. På ylle sätter den grön och under längre kokning aurora färg.

68. Urtica dioica. (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

68. Urtica dioica.

BRÄN-NÄSSLA. Nälla. Stora Näter. På Finska: Nokkonen.

...

Med stark dekokt på rötterna färgas ägg gula.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 68. BRÄNNÄSLA. Busch. Fortschr. in Wissensch. & c. 8vo. 1803. I Moskau har Kalugin funnit ett sätt att färga mörkgrönt med näslor, hvarföre han i belöning fått 500 Rubler m. m.

67. Chelidonium majus (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

(Rohto)keltamo, skelört

67. Chelidonium majus

Allmän kelidon. Svalört. Sönnerdönnes. På Finska: Pääskyisenruoho.

...

Till färgning på ylle säges växten äfven kunna nyttjas.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

65. Lecidea pustulata (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Umbilicaria pustulata, kuhmujäkälä

65. Lecidea pustulata

TUSCHLAF. Tuschmossa.

...

Tuschlafven, så kallad för sin egenskap att genom ett slags tillredning ge en tuschlik färg, förtjenar äfven i annat afseende deras blick, som sköta hushållningen. Redan längre tid tillbaka har man i Småland känt sättet att medelst urin utdraga det sköna röda, nästan konsjonelllika, färgämnet ur Lafven. K. Lifmedicus WESTRING har förbättrat denna stinkande metod, neml. att genom osläckt kalk och salmiak, i vatten lagde till den pulveriserade Lafven samt passande värme, kunna fästa särskilta, i synnerhet röda färger på ylle och silke, och medelst olika tillblandningar och betningar erhålla mordoré, karmosin, gredelin, puce, violett, karmelit, ventre de biche, noisette, muse, olif, paille, m. fl., som af de å ofvan anförda ställe uppgifna rön kan inhämtas.

[Tillägg:] Nr. 65. TUSCHLAF. [...] Åtskilliga trådslag färgas med lafven grå, troligen under kokning. - Till någon rättelse för dem, som utan tillgång på K. Vett. Ak. Handl. vilja på egen hand försöka att färga ylle eller silke med den så kallade Tuschlafven, tillägges här korteligen, att de färger, som emot slutet af den hithörande texten aföras, erhållas sålunda, att lafven först blötes i rent vatten, längre eller kortare tid, ifrån några dagar till ett par veckor, antingen utan konstig varme, eller i olika varmegrader, ifrån solskensvarme till något nära kokhetta. Denna skiljaktighet i tid och varmegrad gifver, jemte olika tillsatser af salter, syror, sprit och tennkomposition (se Nr. 62), de olika färgerna. Godset doppas antingen i kalla färgsoppan, eller kokas deri vid pass eller hel timme. Tillsatsen af det salt (t. ex. saltpet., lutsalt, kopparvitriol &c.) eller syra (t. ex. saltsyra) m. m., som man valt till försöket, blandas i soppan antingen under blötningen eller eller kokningen, innan färgningen sker.

[Tillägg / Svenska Botanik V, 1807] Nr. 65. TUSCHLAF. Om denna bör läsas K. Lifmed. Westrings Sv. Lafv. Färghist. I. s. 161. 13.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

62. Anthemis tinctoria (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Cota tinctoria, Keltasauramo, färgkulla

62. Anthemis tinctoria

Färgkullor. Letblomster. Färggräs. St. Johannisblommor.

Örtstjelken upprättväxande, bladig och mångblommig. Bladen dubbelt parbladiga, inunder hvitludna: småbladen djupt sågtandade.

Linn. Flora Su. p. 298. Cl. Ig. SYNGENESIA. polygam. superfl. Ejusd. Öl. och Gothl. resa. Stockholm 1745. 8:0. sid 223. Liljeblads Sv. Flora. s. 369. Kl. 15. SVÅGRAR. Scheffers Kem. Föreläsningar. Stockh. 1796. 8: 0 sid. 487. 508. Fischerströms Ekon. Dict. T. 1 sid. 126. Pallas Russische reise. St. Pettersburg 1771. 4:0 T. 1. sid. 62.

Wild träffas denna mångåriga (enligt andra, tvååriga) Färgplanta på torra, leraktiga och steniga ställen i Uppland, på Gottland o. fl. st. och har sina guldgula blommor utslagna från Juli till Sept. månader. Blomdisken är halfklotlik, och hårlika fjällen (paleæ) på fruktfästet emellan små - blomstren, äro med dem lika långa, lansettlika, i kanten ojemna, med köl försedda och gula. Blomfodret är finludit, nästan såsom af spindelväf, med lansettlika blomfoderfjäll. Frön äro fyrkantiga, med hinnaktig krona eller krus.

På Gottland färgas ullgarn vackert gult med Färgkullor, då garnet först betas i alunvatten, sedan torkas och till slut lägges i stark kokhet dekokt af blommorna, färska eller i skugga torkade. FISCHERSTRÖM föreslår, att till hvart skålp. ullgarn taga 3½ lod alun, hälften så mycket vinsten och något hvetekli, hvilket, upplöst i vatten, tjenar till betning eller att deri ½ dygn blöta garnet, som sedan under omrörning lägges ½ timme i afsilad dekokt, gjord af 3-4 kannor vatten och 1 skålp. af blommorna, med tillsats af nära 1 lod hvit ren potaska. Han tror ock, att till silke eller linne fordras hvarken vinsten eller hvetekli, utan i stället romersk alun och renaste potaska. Efter SCHEFFERS uppgift färgas silke med färgkullor, som kokas i rent vatten, hvari litet tennupplösning eller så kallad komposition (engelskt tenn, löst i blandning af saltpetersyra eller skedvatten, och saltsyra), mättad med vinstens kristaller, tilldrypes till dess färgen blir vacker. Häri lägges och vändes godset, som snart blir gult; men dekokten bör endast vara kokhet. Af dekokten på färgkullor med konsjonell, fås högröd färg.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

59. Lycopodium clavatum (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Katinlieko

59. Lycopodium clavatum

Matte lummer. Mattegräs. Kalfverefvor. Ralfmossa. Vispmossa.

...

[Tillägg:] Nr. 59. MATTELUMMER. Om ull, väl renad, eller yllegods, kokas ett par timmar i rent vatten med Mattegräset, som bör vara fint söndermalit, till nära dubbel vigt emot godset: sedan torkas, utan att afsköljas, och omsider kokas i vatten med 1/!0 brun bresilja mot godsets vigt; så erhålles inom en kort stund vacker blå färg. Se mera härom Patr. S. Hush. Jurn. 1803, Mars, April. K. Lifm. WESTRING.

58. Delphinium consolida. (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Rikkakukonkannus

58. Delphinium consolida.

Riddersporre. På Finska: Riddarinkannus.

...

Blommornas sköna färg bibehåller sig efter torkningen och detta ger anledning till försök, att deraf kunna erhålla blå färg. Förmodeligen gifva blombladen af Riddersporren, äfven så väl som de af 3 färgade Violen (N:o 44) och Blåklinten (N:o 52), vederbörligen handterade, vacker och till målning tjenlig färg; och som växten är allmän, så kan det för tillgångens skull icke vara svårt att i sådant afseende göraförsök. Man vet emedlertid, att blomstjelkarnes saft så väl som blombladen, i förening med salter, t. ex. alun, ger grön färg och utan dem troligen blå, tjenlig till skrifbläck.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 58. RIDDERS PORRE.. L. T. anf. st. Utpressade blomsaften ger kokad med alun blått bläck och nyttjas af Sockerbagare utan tillsats, till grön färg.

57. Inula helenium. (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Isohirvenjuuri

57. Inula helenium.

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 57. ÅLANSROT. A. L. I. anf. st. Blå färg skall fås af roten stött tillsamman med blåbär och pottaska.

51. Aspidium filix mas. (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Dryopteris filix-mas, Kivikkoalvejuuri, träjon

51. Aspidium filix mas.

TREJON-BRÄKEN. Trejon.

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 51. TREJON. På Finska: Kotkansijpi. Abo L. T: Nr. 63. Med stambladen färgas grönt, och hela växten tjenar till lädergarfning.

44. Viola tricolor. (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Keto-orvokki

44. Viola tricolor

Trefärgad viol. Styfmorsblommor. Skateblomster. Blåhvissil. Blåläcker. Penséer.

...

Om saften af stötta blomblad pressas genom linne, så fås blå färg lik lakmus, och när den inkokas och under kokningen till kulor eller små kakor formeras, så kan färgen förvaras och vid behof lätt i vatten upplösas. Aluneradt ullgarn doppadt i blombladens saft, får blyfärg, som ej af vatten uttvättas. HAASE berättar, att under olika villkor kunna färgerna blekgult, blekgrönt, blått, grått och brunt af denna blomma erhållas.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]

40. Tilia europæa (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Tilia ×europaea, Puistolehmus

40. Tilia europæa

LIND. Linnträd. På Finska: Nynipuu.

[Tillägg / Svenska Botanik II, 1803]: Nr. 40. LIND. Af inre barken kan göras brunt och grått papper.

36. Pinguicula vulgaris (Svensk botanik I)

Svensk botanik,
utgifven af J. W. Palmstruch,
Första Bandet.
Andra upplagan.
Med Konungens nådigste Privilegium.
Stockholm,
Tryckt hos Carl Delén, 1803.

Siniyökönlehti

36. Pinguicula vulgaris

Fetört. Tätgräs. Fetnacke. Kråkört. På Finska: Yököin-lehti.

...

Får sägas ej tåla denna planta, och löss skola dö af dess saft, med hvilken hår kunna färgas gula.

[Listattu kirjassa hakemiston kohdassa färgväxter.]