30.6.20

Värisaippuoita.

Kauppias 4, 16.2.1923

Toiminimen D. Winter & C:o Epilässä kauppaan laskemia värisaippuoita, joilla on nimenä Deweco, saa 32 eri väriä ja voidaan niillä mitä mutkattomimmin värjätä kaikenlaisia vaatekappaleita 32 pääväriin, ja näitä vielä taitavasti sekoitamalla aivan loppumattomiin värivivahduksiin. Etuisuutena on vielä se, että värjättävän vaatteen ei tarvitse olla edes puhdas, sillä Deweco värisaippua pesee samalla kuin värjää. Saippuata seuraavan ohjeen mukaan vuoleskellaan vain saippua viiruja värjäyskattilaan, jona voi käyttää tavallisia keitin astioita, sillä Deweco värisaippua ei likaa astioita eikä värjää käsiä, kuten pussivärit, ja keitetään värjättävät vaatteet tässä saippualiemessä ½ tuntia, jonka jälkeen kattila otetaan tulelta, annetaan jäähtyä vielä puolisen tuntia ja sitten pestään kunnes liika väri on lähtenyt pois, jonka jälkeen koko värjäystoimitus on tapahtunut ja värjättävä vaate tai langat ovat saaneet kauniin pitävän värin.

28.6.20

An Old Discovery Revived in Photography.

Manufacturer and builder 10, 1870

The photographic journals contain a report of a communication lately made by Bazin to the Photographic Society of France, that the time of exposure in the camera may be diminished one third by admitting red diffused light on the plate, during or after exposure. He admits it into the camera by making in the four corners surrounding the lenses four round holes, closed with ground glass colored red by a solution of carmine in ammonia. Some twenty-eight years ago, Fizeau published the fact that when the time of exposure of the daguerrean plate was supposed to be too short, all that was necessary was to expose the plate to red light, which has the power to finish or hasten the chemical action commenced by the chemical rays, notwithstanding that pure red light alone is totally incapable of making any photographic impression. This was acted upon by ourselves and many other daguerreotypists twenty-five years ago. Either we used a box provided with red glass to expose the plate to red light after the exposure in the camera, or a part of the camera itself was provided with a few openings covered with red glass in order to admit the light during exposure. As the period of exposure was, however, only shortened one third at the most, it was not considered worth while to make use of the process, and the supposed improvement was dropped and soon forgotten.

It now appears to be rediscovered and published to the photographic world as above stated. It appears that the action takes place equally, whatever the manner of preparing the plate. Mr. Bazin states that the effect is produced with any formula, for preparing collodion or bath. We can readily believe this, as the red light acted equally well on the iodized silver plate of the daguerrean process, when collodion and bath are out of the question.

27.6.20

Kaupunkimme ulkonäkö.

Karjala 197, 27.8.1922

Arkkitehti Wikstedtin alotteita säännöstelyn aikaansaamiseksi rakennuksien värittämisessä, liikkeiden kilvissä ja yleisten puutarhojen hoidossa.

Hra Wikstedt esittää perustettavaksi erikoisen kaupungin kauneuslautakunnan, joka tässä suhteessa varustettaisiin laajoin valtuuksin.

Kaupunginvaltuuston jäsen, arkkitehti Juhani Wikstedt on lähettänyt kaupunginvaltuustolle pitemmän kirjelmän, missä hän huomauttaen niistä epäkohdista, joita on yhä jatkuvasti ilmennyt rakennuksiemme värittämisessä, liikkeiden kilpien eli kylttien mauttomuudessa ja yleisten puutarhojen hoidossa.


Mauttomuus rakennusten värittämisessä.

Kun kulkee kaupunkiamme ristiin rastiin — lausutaan kirjelmässä —, huomaa, talojen maalaamisen saaneen uutta vauhtia oltuaan lamassa suurin piirtein katsottuna maailman sodan syttymisestä saakka. Varsinaista maalaamista vastaan ei tietenkään kellään voi olla mitään huomauttamista ia kernaasti myönnettäköön, että monet taloistamme epäilemättä ovatkin sen tarpeessa. Kysymys on vain siitä, millä lailla tämä toimitetaan. Se suunta, jonka talonomistajat nykyään ovat omaksuneet, on kuitenkin sellainen, ettei sitä yksinkertaisesti saa vaitiollen sivuuttaa, sillä muutoin muodostuvat io entuudestaankin rikkonaiset katuvieremme lähimmässä tulevaisuudessa värivallattomuuden temmellyskentäksi. On nim. muistettava, että väri, mikä pukee papukaijaa tai kanarialintua, ei suinkaan kelpaa talojen julkisivuihin käytettäväksi. Kirjoittaja huomauttaa, ettei hän tällä suinkaan tahdo sanoa, että katuja reunustavien rakennustemme pakostakin tulisi pysyä jossakin sameanharmaassa tai likaisenrusikeassa väriasteikossa. Kernaasti käytettäköön vilkkaitakin värejä esim. punaista ja keltasta valkosen yhteydessä, joka varsinkin laitapuolilla kaupunkiamme, missä ei puista ja pensaista ole puutetta, saattaa olla puolustettavissa, mutta se on tehtävä taidolla ja asianymmärtävän silmälläpidon alaisena. Tehtävään ei pysty kuka tahansa eikä tällaista työtä talonomistaja saa uskoa ensimäisello vastaantulevalle maalarille, jolta voi kokonaan puuttua edellytykset tehtävänsä onnistumiseen. Muistakaamme — lausutaan kirjelmässä —, ettei rakennuksen ulkoinen osa ole suinkaan talonisännän yksityisasia; se kuuluu koko yhteiskunnalle kun talo kerran muodostaa kappaleen kaupunkia. Tulee pitää mieliessä, että tyylillisesti heikkokin rakennus voidaan taitavasti väritettynä saada paranemaan samoinkuin että tyylikkäinkin talo taitamattomasti maalattuna voi muodostua kauhistukseksi ympäristölleen.


Liikkeiden ilmoituskilvet.

Mitä sitten liikkeiden ilmoituskilpiin tulee, niin on jo heti aluksi mainittava, että tämä ala jättää paljon toivomisen varaa. Kyltti on sovitettava taidolla seinään, toisin sanoen niin, ettei se häiritse rakennuksen kokonaisvaikutusta. Rakennustamme seinistä ei saa tehdä mitään taulugallerioja niinkuin pyrkii tulemaan tavaksi. Saman rakennuksen kilvet ovat saatavat värinsä puolesta yhdemmukaisiksi, mutta silti puolestaan puhuviksi, ja kaikkinainen rehentely on ehdottomasti estettävä. Tässä yhteydessä panee kirjelmän lähettäjä jyrkän vastalauseensa erittäin sitä tapaa vastaan, joka reklaamitarkoituksella värittää rakennuksen samanarvoiset osat eri väreillä. Loistavimpana esimerkkinä tältä alalta mainitsee arkkitehti W. talon Rautatienkatu 1 alaosan, johon on käytetty melkein kaikki sateenkaaren värit.


Kaupungin puistot.

Kolmas kohta koskee kaupunkimme puistoja, puistikoiden ja siellä ja täällä kasvavien vanhojen puitten hoitoa. Hra Wiikstedt tuomitsee ankarasti kaupunginpuutarhurin toimenpiteet harventaa kaupunginpuistomme kaunista lehtokäytävää ja muistuttaa mieliin, mitenkä mainittu henkilö omavaltaisesti kaatoi joukon kauniita valkovarsisia riippakoivuja ruotsalaisen seurakunnan kirkon luota ja olisi kai kaatanut useampiakin, jolleivät muutamat puutarhalautakunnan jäsenet olisi ajoissa ehtineet väliin. Vanhassa kaupungissamme on paljon kauneita kohtia, joille vanhat puut antavat verrattoman viihdytyksen. Tällaisista mainitsee kirjelmän lähettäjä kauneudestaan ylistetyn puun urheilukentän päässä lähellä ammattikoulua, maaseurakunnan kirkon taustalla kohoutuvan ja puut samoinkuin pensaat Adlerbergin haudalla Neitsytniemeltä. Nämäkin ovat äskettäin armottomasti typistetyt ja on hra Wikstedt liittänyt niistä kirjelmäänsä valokuvat.

Lausuttuaan erinäisiä arvosteluja nykyisestä puistolautakunnasta esittää arkkitehti Wikstedt valtuuston hyväksyttäväksi seuraavat ponnet:

1) että asetettaisiin erikoinen kaupungin kauneuslautakunta, jonka tehtäväksi jätettäisiin niin yleisten kuin yksityisten kaupungin rakennusten ulkopuolinen silmälläpito, liikkeitten ilmoituskilpien hyväksyminen tahi hylkääminen kuin myös kaupunkimme puistojen hoito;

2) että nykyinen puistolautakunta tehtävän laajentumisen vuoksi lakkautettaisiin ja sen teknillisesti ja taiteellisesti sivistyneet jäsenet siirrettäisiin uuteen kaupungin kauneuslautakuntaan;

3) että lautakuntaan valittaisiin 9 jäsentä, joista patkoteta valtuusto täyttäisi 6 nimittämällä siihen esim. nykyisestä puistolautakunnasta 4 jäsentä, kaupunginarkkitehdin ja kunnallispormestarin, Viipurin arkkitehdit, talonomistajayhdistys ja maalarintyönantajain liiton täkäläinen osasto valitseisivatlautakuntaan kuikin yhden jäsenen;

5) että liikkeet velvoitettaisiin alistamaan ilmoituskilpensä luonnokset lautakunnalle ja samaan tarpeelliset ohjeet joko ilmaiseksi tai vähäisestä korvauksesta;

6) että lautakunnalle varataan vuotuinen määräraha vakituisen sihteerin palkkaamiseksi ja mahdollisesti esiintyviä painatustöitä varten;

7) että lautakunnalle annetaan mahdollisimman laajat valtuudet ja oikeus järjestää sisäiset asiansa parhaan harkintansa mukaan tehtävän kaikinpuoliseksi onnistumiseksi.

*

Kaupunginarkkitehti Paavo Uotila teki 6—7 vuotta sitte samaa tarkoittavan esityksen, vaikka se oli supistettu koskemaan yksinomaan rakennusten värittämisen valvomista. Se lienee kuitenkin hautaantunut johonkin virastoon, koska siitä ei ole sen jälkeen mitään kuulunut.

26.6.20

Coloring and Polishing Brass.

Manufacturer and builder ?, 1891

In order to prevent the constant oxidizing of brass articles, agents have for a long time been experimented with to protect the surface of these articles against the influence of the atmosphere, and the following method has been proposed as the most suitable and practicable one:

If brass is left for some time in moist sand, it assumes a very handsome brown color, which, if polished with a dry brush, remains constant, and requite so cleaning or polishing. A darker or lighter green color may also be imparted if a thin layer of verdigris is created upon the surface by means of diluted acids, which aro to be left on until dry. The antique appearance imparted to the brass in this manner is very handsome, and more or less durable. But it is not always possible, for want of time, to do thin with each article, and a more rapid method for effecting the ends is therefore necessary, and the simplest way to do it is to cover the brass with a coating of varnish.

All the necessary work is to be done before the bronzing, and the brass annealed, dipped in old or dilute nitric acid until the scales cats be loosened from the surface, which is then treated with sand sand water, and dried. The next step is to produce the desired bronze. Although this word actually signifies a brown color, being derived from the Italian word bronzine, or, in English, "burned brown," it is rather loosely applied in the trades at present, and applied to all colors.

Brown of all shades is produced by immersion in a solution of nitride or chloride of iron, whereby the strengths of the bath determines the depth of the color.

Olive green, if the surface is blackened by means of a solution of iron and arsenic in muriatic acid: it is then polished with a plumbago brush, amd, when warm, coated with a lacquer composed of 1 part of varnish lacquer, 4 parts of turmeric, and 1 purt of gamboge.

A steel-gray color is precipitated upon brass by means of a weak boiling solution of arsenic chloride, and a blue by an attentive treatment with a strong sulphide of soda.

Black is much used for optical instruments, and is produced by painting with a platinum solution, or with chloride of gold mixed with nitrate of tin. The Japanese bronze their brass by boiling it in a whisker of sulphate of copper, alum and verdigris.

The success in the art of bronzing chiefly depends upon circumstances; for instance, the temperature of the alloy or solution, the proportions and qualities of the material used for alloying, the proper moment at which the article is to be withdrawn, and a hundred other minutiæ of attention and manipulation require a skill only taught by experience.

If the brass is to receive no artificial color, but simply to be protected against tarnishing and oxidizing, it is to be lacquered after having been thoroughly cleansed. In order to prepare the brass for this coating, it must be dipped after having been annealed, and, as aforesaid, rinsed maul washed, dipped either for a moment in pure commercial nitric acid and water, until covered with a white coating of the appearance of curdled milk, when the article is taken out, rinsed its clean water, and dried in sawdust.

Its the first case the brass becomes lustrous; in the latter it becomes mat, which is generally improved by smoothing and polishing the prominent places. The article is then dipped for a moment in nitric acid as found in commerce, and containing a little crude cream of tartar in order to preserve the color up to the moment of lacquering, and finally dried in warm sawdust. When prepared in such is manner, the article is taken in hand to be lacquered, for which purpose it is first to be heated upon a hot plate, to be laquered afterward. For this purpose is used is simple alcohol varnish, consisting of one ounce of shellac dissolved in one pint of alcohol. To this simple varnish are to be added the coloring substances, such as sanderswood, dragon's-blood, and annatto, which increases the luster of the color. In order to modify the shading of color, turmeric, gamboge, saffron, Cape aloes, and gum in sandarac are added. The first colors make the lacquer reddish, the second yellowish; while the two, when mixed, give a nice orange.

A good pale lacquer consists of 3 parts aloes and 1 part turmeric to 1 part of simple varnish. A gold lacquer is obtained by adding 4 parts dragon's-blood and 1 part turmeric to 1 part of simple varnish; while a red lacquer is produced from 32 parts annatto and 8 parts dragon's-blood to 1 part of the varnish.

Lacquers are subject to chemical change by heat and light, und must therefore be kept in a dark place. The vessels in which they arc stored are generally of glass or clay, and the brushes with which they are applied must be camel's hair, and have no metallie parts about them.

25.6.20

Two Ounces of Asphaltum...

Manufacturer and builder 8, 1891

Two Ounces of Asphaltum and five of umber, mixed with a quart of linseed oil, is said to produce a first-class black japan for metals.

24.6.20

Dyed Leather.

Manufacturer and builder 3, 1891

Modern leather manufacturers, says the Shoe and Leather Reporter, are surpassing the ancients in the diversity and beauty of the colors they are introducing. Many of the shades produced in upper leather are highly attractive. The Thebans were thought to have attained great proficiency in this art, but the variety of colors they are credited with was meager compared with the iridescent display of our epoch. Remnants of leather found in Theban tombs reveal the use of acacia and other trees in the tanning process. The Jews, after the exodus, probably put into practice the knowledge obtained of this art under the Pharaohs, in preparing ram's skins dyed red for the service of the tabernacle. The love of colors is as old as the human race. The art of dyeing leather, so long practised on the Mediterranean, was afterward attained with difficulty by other European countries. But we need no longer go to Egypt or the Mediterranean for instruction concerning it.

23.6.20

Q. 4423. Restoring the Color of the Hair.

Manufacturer and builder ?, 1891

—Is there any preparation which will cause gray hair to resume its natural color, but which is not a dye?
- A. S. G., Richmond. Va.

Answer. There is nothing of the sort known. All the various bair restoratives arc nothing but dyes, and are both unwholesome and uncleanly. The loss of color of the hair depends upon constitutional causes, and it is rarely or never restored.

22.6.20

Q. 4422. Encaustic Painting.

Manufacturer and builder ?, 1891

— Is it known how the Romans, and other ancient artists, made the paintings on stone, which arc called, I believe, encaustic paintings?
- M. O., Philadelphia.

Answer. The general principles of this ancient and obsolete art are tolerably well known. The artist used for his picture a slab of stone very fine grained, smooth and absorbent stone, like slate. His colors were mineral pigments, and these were mingled with certain resinous materials into which they were incorporated while the resin was melted by heating. The stone slab was also heated, so as to open its pores and enable it to absorb the pigments, which were applied to its surface, with the aid of an instrument resembling, probably, a spatula. The picture having been made on the slab by transferring the pigments as above described, the stone was then baked so that the colors wero caused to sink into the surface of the stone, thus making it imperishable. But few specimens of these works of art have come down to us.

20.6.20

Nykyvärisen siniristilippumme synty.

Itsenäinen Suomi 6, 20.6.1928

Seuraavassa lehdeilemme hyväntahtoisesti myöntämässään haastattelussa kertoo valtioneuvoston asettaman lippukomitean jäsen, ylijohtaja V. M. J. Viljanen siitä monivuotisesta työstä, mitä lippumme värien vahvistaminen vaati.

Heti Suomen lopullisen itsenäistymisen jälkeen ratkaistiin lippukysymyksemme erittäin kiireisesti, aloitti haastateltavamme. Vapaan Suomen siniristilippu liehui nimittäin jo 16 p:nä kesäkuuta 1918 ensimmäisen kerran valtioneuvoston linnan katolla. Tähän näin pikaiseen toimintaan antoi epäilemättä aihetta itsenäisen valtakunnan mukaisen symboolin tarpeellisuus eitenkin ulospäin esiinnyttäessä. Kysymyksen liian nopeasta järjestelystä johtuikin, ettei asiaa näin pikaisilla toimenpiteillä saatu lopullisesti ratkaistuksi. Jo värien sovitteluun nähden voidaan asettaa kyseenalaiseksi, eikö valkea risti sinisellä pohjalla pelkästään paremman näkyväisyytensä vuoksi olisi ollut nykyistä lippuamme soveliaampi. Valtioneuvoston ensimmäinen asetus Suomen lipusta oli siinäkin suhteessa epäonnistunut, ettei siinä tarkemmin mainittu, minkäsävyistä sinistä, punaista ja keltaista väriä oli käytettävä.

Ultramariinia, joka määrättiin sinisen väriksi, on hyvinkin monta eri vivahdusta ja tästä johtuukin, että ensimmäisinä vuosina lipuissa esiintyvä sininen väri oli joko liian vaaleata tai tavallisemmin liian tummaa, niin että risti kauempaa katsottaessa näytti melkein mustalta.

Tarkemmin en lippumme synnyn alkuvaiheita tunne, jatkoi haastateltavamme, mutta epäilemättä juuri se seikka, että sininen — lippumme pääväri — esiintyi käytetyissä lipuissa niin monenlaisena, antoi valtioneuvostolle aihetta erityisen komitean asettamiseen tohtori R. Hausenin johdolla tarkasti määräämään lippuun kuuluvat värisävyt sekä laatimaan asianmukaiset normaali- 1. standardimallit.

Monien kokeilujen jälkeen ratkaisi komitea lopulta vaakunaan ja lippuun kuuluvien värien säyyn. Tässä mielessä oli haastarteltavammekin m.m. tehnyt matkan Saksaan neuvottelemaan sikäläisten väritehtaiden kanssa sopivista värilaaduista. Täkäläisessä Teknillisen korkeakoulun laboratoriossa tehtiin myös silloisen lehtorin, tohtori S. V. Hintikan opastuksella kokeilta eri värilaatujen pesu- ja valokestävyydestä. Erinäisiä Tampereen kutomatehtaita käytöttiin kankaiden värjäykseen nähden apuna. Pitkäveteisten kokeilujen jälkeen valittiin lopulta se punainen, keltainen ja sininen väri, joka nykyään esiintyy valtio-, kauppa- ja kaikissa muissakin käytännössä olevissa lipuissamme. Sininen on kauniin, helakan taivaansininen, jonka sinisyys näkyy verrattain kauas, mikä siltä täytyy vaatiakin erottuakseen selvästi lipun valkoista taustaa vastaan ja näkyäkseen kauas.

Komitean ollessa päättämäisillään työnsä ja sen ehdittyä jo painattaa näytemallitkin eri lippulaaduista ja siis myös vaakunalla varustetuista lipuista sai se odottamatta valtioneuvostolta määräyksen järjestää asia siten, että vaakunassa oleva kruunu voitaisiin poistaa. Esteettiseltä kannalta ei tämä ollut niinkään yksinkertaista ratkaista, mutta muutamien kokeilujen jälkeen pääsi komitea yksimielisyyteen siitä, että vaakunalle oli annettava mahdollisimman neliömäinen muoto elikkä se, mikä sillä nykyään on valtiolipussa. Kysymys leijonan päässä olevan kruunun poistamisesta ratkesi komiteassa kielteisesti, koska vaakunan katsottiin silloin menettävän sille ehdottomasti kuuluvan heraldisen vaikutuksensa.

Päätettyjen värien mukaan laadittiin sitten toistamiseen eri lippulaaduista täydelliset näytemallit, joita asetuksen mukaan tulee säilyttää valtioneuvoston kansliassa sekä maaherranvirastoissa kaiken kansan nähtävinä ja tarkastettavina. Samalla painatettiin erikoinen kokoelma valtio-, kauppaa, merenkulku-, posti- y.m. lippulaatuja virastoja, konsulaatteja ja muita julkisia laitoksia varten, jolta näillä olisi selvillä lipun miuoto, suhteet, oikeat värit j.n.e. Tämänjaikeen huhtikuussa 1923, siis yli viisi vuotta sitten, komitea luovutti kauppa- ja teollisuusministeriölle monivuotisen työnsä tulokset.

Kuitenkin vasta senjälkeen, kun Itsenäisyyden Liitto on ottanut lippukysymyksen ohjelmaansa sekä siihen liittyvän yleisen lippukulttuurin kohottamisen huolekseen ja saattanut kauppaan kaikissa suhteissa oikeita standardilippuja, ovat oikeat, v. 1925 asetuksen mukaiset liput tulleet yhä yleisempään käytäntöön ja tästä voidaankin olla liitolle kiitollisia, sillä mikään ei ole kansakunnan arvoa enemmän alentavaa kuin väärä ja huonosti käsitelty lippu.

19.6.20

Mica.

Manufacturer and builder 11, 1881

While speculation in mica mining is rife, there are few mines that prove paying investments. Nothing is more common than mica deposits in some form, but nothing is more uncommon than to find a mine which will yield a good profitable return for the money invested. Nature has been very capricious regarding this mineral, and out of some two hundred mines is this country, it in not probable that over half a dozen approach anywhere near "bonanzas." Even suppose the mine to yield mica in sufficient quantity, there are several features in the business which tend to diminish plaits. In the first place, of the mica taken from the mine about 6 per cent is worthless; opaque mica is not a merchantable article, and must be thrown aside. Afterwards, when the mica is cut into required sizes, there occurs a shrinkage of front 40 to 60 per cent. The mica trade hinges on the stove business, for in stove doors does mica find its chief use. It has a very limited use for scientific purposes, electrical apparatus, compass cards, lanterns, etc. It is employed for battle lanterns on war ships, for the concussions incident to naval engagements would soon shatter glass. All these uses, however, are insignificant compared with its application to heating apparatus. Were not the production of mica limited to nature's stores, which she very sparingly doles out, there would have undoubtedly been new uses discovered for the mineral long before this.

New Hampshire and North Carolina furnish most of the mica required, though deposits exist supposed to be at least three hundred years old, was found. There has been much small mica thrown on the market in recent years, and prices of this kind have declined, but large mien, being scarce, maintains its price. The number of farmers in Maine, New Hampshire and Vermont who have discovered mica deposits on their estates, and who have seen prospective wealth therefrom, is legion, but the number who have really profited by their discoveries is very small.

18.6.20

Mica Paint.

Manufacturer and Builder 5, 1893

According to Les Annales Techniques, a brilliant and unalterable paint can be prepared from mica in the following way: The mineral is lightly ignited and then boiled with hydrochloric acid to purify it, after which it is dried and pulverized. The powder, mixed with collodion, can be applied with a brush.

17.6.20

Mica Brocades - A New Product of Art.

Scientific American 20, 13.11.1869

No doubt all of our readers are acquainted with the mica which is so extensively used in doors of stoves. But it may be stated that under this term a whole group of minerals is comprised, either occurring massive or disseminated in rocks. They have all a more or less foliated structure and pearly luster. They are elastic, transparent, or translucent, and have a specific weight of 2.7. In Germany mica has recently found application for the production of broom-like colors which bear the names "brocades," "crystal colors," and "mica bronzes." The mineral is to this end well crushed, boiled in hydrochloric acid, then washed with water, and assorted according to the size of the laminæ. Mica scales thus obtained exhibit a glass-like luster combined with a silver-white appearance.

The advantages of these brocades (which by the way may be colored) over the ordinary metallic brocades, are stated to be the following:
1. They do not cuntain any ingredient injurious to health.
2. They possess metallic luster like the ordinary brocades, and some surpass them even in liveliness of color.
3. Brown, black, blue, green, and rose, are obtained in remarkable beauty, which is not the case with the metal bronzes.
4. They comport themselves with perfect neutrality toward sulphurous exhalations.
5. Their specific weight being very slight, their yield is consequently correspondingly great.

In their application they may be fixed upon all kinds of articles of metal, wood, glass, plaster-of Paris, and paper board. They are consequently well adapted to the preparation of artificial flowers, fancy papers, sealing-wax, in tapestry, furniture-making, and painting. Theaters may employ them for imitating gold-rain and snow, for which purpose they recommend themselves on account of their lightness and cheap price. In short, they may be used for almost all the purposes to which the ordinary bronze powders have been applied. In fixing these brocades upon articles of any kind it is advisable to paint them first with a color aimilar to that of the bronze; for silver, a ground of white lead is suitable; for blue, one of ultramarine, etc. They are equally suitable for oil and glue colors, which latter are fixed with a mixture of four parts of glue and one of glycerin. Upon this rust, when hard, the binding material for the brocade is spread, and after one quarter of an hour this latter is sifted over.

As binding material a paste, consisting of four parts of boiled starch and one of glycerin, is recommended. If desirable, the powder may be finally pressed down with a roller. If the ground is formed by an oil paint, the binding material for the brocade should be constituted of a dammar, or pale copal varnish, upon which, when only pitchy, the powder is sifted over. When finally coated with a suitable spirit, dammsr, or copal varnish, the so-prepared articles ammo a luster which, in beauty and durability, far surpasses any heretofore ob-tained with the common bronzes. When small particles of mica-silver are spread over articles coated with asphalt varnish, the result is a good incitation of granite. The crystal colors are also suitable for calico printing, and fabrics upon which they are applied, surpass in brilliancy tbe heavy bronze and glass-dust fancy fabrics from Lyons. Employed between or on colored gelatin plates, they give, rise to superb crystallizations, whisk are used as inlayings for buttons and various other articles. They may be spread over finished porcelain and glassware, if these are heated again to the fusing point of their glazing.

According to Hr. C. Cock and L. Schneider, in Prague, these brocades may be colored with the following dye stuffs: Rose, with a decoction of cochineal; carmoisin, with the bluish magenta red; bright red, with fuchsine and Havana brown; violet, with Hofman's violet. A solution of Prussian blue in oxalic acid, serves for producing a bright blue, and Girard's violet for deep blue; light and dark green art imparted by aniline green and curcuma; gold with curcuma, dark brown with a proper bark extract, and black with litmus and haematoxylin or logwood extract. Silver needs no color.

According to Dr. L. Feutchwanger's (vide his popular "Treatise on Gems"), mica is found in this country at Williamsburg, Mass., Hartford, Conn., and many other places. The green mica, which is of a beautiful grass-green color, is found in Brunswick, Me. The rose-red mica, which is also a very beautiful mineral, in principally found at Goshen, Chesterfield, Mass., Acworth, N. H., Bellows' Falls, Vt., etc. Mica, according to the above-named mineralogist, when of good colors, may be used for jewelry and other ornaments.

16.6.20

"Punaisen" päivän vietto

Ilkka 174, 31.7.1929

Sisäministeri kieltänyt kaikki mielenosoitukset

Sisäministeri on maan poliisiviranomaisille lähettänyt seuraavan kiertokirjeen:

Epäjärjestyksen välttämiseksi ja kun kommunistien 1 päivänä tulevaa elokuuta kommunistisen internalionalen määräysten mukaan sodanvaaran vastustamisen nimellä toimeenpantaviksi suunnittelemat, mutta todellisuudessa laittomia tarkoitusperiä tarkoittavat mielenosoitukset ovat katsottavat luvattomiksi, on sisäasiainministeriö määrännyt, että mainitut mielenosoitukset ovat, tapahtuivatpa ne kulkueiden tai yleisten kokousten muodossa, kiellettävät ja mikäli niitä kuitenkin yritetään toimeenpanna poliisiviranomaisten toimesta estettävät.

Helsingin Työväen Paikallisjärjestö r.y.
niminen yhdistys on pyytänyt rahatoimikamarilta lupaa saada elokuun 1 päivänä toimeenpanna ulkoilmakokouksen Mäntymäellä. Lausunnossaan anomuksen johdosta poliisimestari asettui epäävälle kannalle. Rahatoimikamari päätti tiistai-iltana pitämässään kokouksessa myöskin evätä anomuksen, pitäen selvänä, että ulkoilmajuhla oli tarkoitettu liittää mielenosoituksiin punaisen päivän johdosta.

Prahassa toimitettu edelleen kotitarkastuksia, joissa on tavattu raskauttavaa aineistoa.
Prahasta ilmoitetaan, että poliisi on uudelleen toimittanut koti tarkastuksen kommunistipuolueen pääsihteeristössä ja on takavarikoinut suunnattoman määrän lentolehtisiä, jotka oli määrätty levitettäviksi ennen elokuun 1 päivää maaperän valmistamiseksi mielenosoituksia varten. Samoin takavarikoitiin 30,000 kpl. sanomalehteä, jossa ei ole päivämäärää, ja joka on tarkoitettu olemaan kielletyn kommunistipuolueen äänenkannattajana. Lisäksi on löydetty lukuisia vieraskielisiä kommunistilehtiä. Kommunistien propaganda näyttää olevan erikoisesti tähdätty armeijan keskuuteen. Myöskin muutamissa maaseutukaupungeissa on kommunistien keskuudessa toimitettu kotitarkastuksia, joissa on tavattu raskauttavaa aineistoa.

Ranskan hallitus kieltänyt jyrkästi kaikki mielenosoitukset.
Parisi, 30.9. (STT) Hallitus on jyrkästi kieltänyt mielenosoituskulkueet, ulkoilma- ja kansankokoukset yleisillä paikoilla elokuun 1 päivänä. Kaikki työvapauden rajoittamisyritykset tukahdutetaan voimakeinoin samoinkuin myös väkivaltaisuudet poliisia vastaan. Kaikki mielenosoituksiin osallistuvat ulkomaalaiset karkoitetaan maasta.

"Punaisen päivän" vietto Münchenissä kielletty.
München, 30.7. (STT) Poliisi on kieltänyt kommunistien mielenosoitukset elokuun 1 päivänä.

15.6.20

Vår hemslojdsavdelning - Om färgvärlden

Husmodern 9, 1929

Svart, grått, vitt och litet andra färger därtill.

Gråskalans ljusaste schattering kalla vi vitt och dess mörkaste schattering svart ehuru, såsom vi i en tidigare artikel påpekat, ett absolut vitt och ett absolut svart icke finnes till som materiell färg, utan helvitt blott som vitt ljus och helsvart blott som fullständigt mörker. Blanda vi vit och svart färg i lika mängder få vi ej ett grått som i valör står mittemellan vitt och svart utan ett mycket ljust grått. Det vita dominerar i så hög grad i en blandning av svart och vitt, att för att få det verkligt mellangråa behöva vi cirka 82% svart mot 18% vitt. En god och säker jämnvikt och behaglig helhetsverkan i en svartvit färgkomposition hava vi alltid säkerställd om vi använda svart och vitt i ovannämnda proportioner, således ungefär fyra femtedelar svart och en femtedel vitt.

Utan att känna till några färgteorier hava olika tiders modekonstnärer av ren instinkt använt ungefär dessa proportioner mellan svart och vitt i klädedräkten. Vi finna dem t. ex. i renässansporträttens svarta dräkter med olika vita hals- och ärmarrangemang, i nunnornas fotsida kåpor med det vita doket, i våra dagars frackar med deras vita skjortbröst, krage och manschetter.

* Ostwald indelar den enklaste grå skalan i åtta steg. Vi skola dock i dessa artiklar indela den i nio steg för att få mellangrått precist i mitten.I den europeiska kulturkretsen är svart symbolen för värdighet och högtidligt allvar, men även för sorg. Det synes dock som skulle ett mörkgrått, den niogradiga gråskalans sjunde eller åttonde steg bättre symbolisera sorgen, åtminstone den hopplösa och tröstlösa — den tyngsta av alla sorger, än det kraftiga och märgfulla svarta.* — Den enformiga grå vardagligheten symboliseras även av grått men i ljusare valör, mellangrått eller det vi kalla ullstrumpsgrått. I de ovannämnda renässansporträtten se vi tydligt att det svarta här symboliserar majestätisk högtidlighet och ej sorg. Det spanska imperiet införde svart som hoydräkt och modet spridde sig snart till de övriga europeiska kulturländerna. Vi beundra dessa storstilade dräkter i svart och vitt främst kanske hos den spanske målaren Velasques som i vår tid ofta kallas "den förste modärne målaren", emedan han var den förste som, liksom målarena nuförtiden, modellerade sina bilder medels färgfläckar i olika valörer, observerande främst färg- och luftperspektiven och ej som tidigare endast linjeperspektivet. Vi beundra liknande dräkter hos de franska porträttmålarna och erinra oss särskilt bilderna av Katharina av Medici och hennes tre söner, alla i tur och ordning konungar av Frankrike samt av Maria Sluart, gemål till en av dessa konungar av en dag under hans korta regeringstid. Också i van Dycks, snart sagt, oräkneliga porträtter imponeras vi av all den eleganta svarta ståten. — Vilken härlig uppgift hade ej den tidens konstnärer sig förelagd att på duken fånga alla, av ett konstnärsöga uppfattbara valörer av gråskalan, ej endast de tydligaste nio utan ännu många andra, stående emellan dessa nio — ja hällre nio gånger nio valörer än endast nio — fånga hela det rika spelet mellan dagrar och skuggor, halvskuggor och reflexer på de praktfulla svarta stoffen, de nästan bländande glansdagrarna på glänsande, speglande siden och de så gott som helsvarta skuggorna i sammetsdräkternas rika veck. Och mot allt detta de vita arrangemangen kring hals och på ärmar, matta och lätta och skira med nästan omärkliga steg i alla de ljusaste valörerna av grått, men dock genom sin lyskraft bildande en tillräckligt stor kontrast mot det svartas pompösa majestät och därigenom yttermera understrykande det högtidliga i bilden.

Men också i andra tider än under renässansen, ja till och med i våta yttersta dagar omhuldas det svarta. Ännu har denna färg ensamväldet över vår civila manliga festdräkt och åtminstone tillsvidare har ej någon lämpligare färg härtill kunnat utfunderas, trots att mången anser att en reform ur estetisk synpunkt vore av nöden. Även kvinnan av i dag omhuldar, trots behovet av ständig omväxling, det svarta. Hon vet att ingen annan färg kan göra henne så slank och att det svarta också är mvcket klädsamt för ansiktet, ja, för de flesta mera klädsamt än vilken annan fördelaktig färg, som dock särskilt väl går ihop med hår och hy. Huru klädsam är ej för de flesta sorgdräkten med en liten strimma vitt kring halsen och den långa, veckrika slöjan som så mjukt och vackert omramar ansikte och gestalt. Mot mycket ungdomliga, rosiga kinder står det svarta dock ej fullt harmoniskt. Till denna s.k. "mjölk och bär" hy äro de mjuka, milda pastellfärgerna, i synnerhet blått, men även grönt, ovillkorligen mest klädsamma. Men för en ung blondin med vit, men blekare eller matt hy och askblont hår kan det svarta vara av en rentav betagande verkan och bildar med det ljusa som kontrast en fulländat harmonisk färgkomposition. — För en eller par generationer sedan var svart för kvinnorna den viktigaste, om också ej den allena härskande färgen vid festliga tillfällen. På landet är detta även nu fallet bland de äldre där ej bygdedräkt brukas, men för borgerlig festdräkt stadgar seden numera ingenting. Förr skulle varje flicka från burgna borgerliga hem i sitt utstyre medföra en svart sidenklädning med ett "högt liv och ett lågt liv", och ofta räckte denna högtidsdräkt, utsläppt och ändrad genom hela livet. — Det svarta är till festdräkt ekonomiskt och praktiskt. Ingen färg kan lika väl som denna anpassa sig efter olika tillfällen, synnerligast då det gäller äldre personer. Dock hette det ännu i min ungdom att det fanns ett tillfälle där svart ej var på sin plats. Man kunde ej komma i svart till ett bröllop. Det innebure olycka för brudparet.

Nu vilja vi taga upp en viktig och omdebatterad fråga: "Huru skola äldre och gamla kvinnor vara klädda nuförtiden då varken bruket eller modejournalerna har några moder för dem?" Skall man köpa sig en hatt finnes det ej en enda för en gammal tant och lika är det med allt det övriga. Synpunkter på detta sakförhållande komma först allsidigt att föras fram i en framtida artikelserie "Ur formernas värld". Här ha vi blott att upptaga en sida av detta spörjsmål, nämligen: "Vilka färger äro för de äldre och de gamla lämpligast och mest klädsamma?" Också en gammal får lov att tänka på sitt yttre och visst är att lämpliga färger i hög grad bidraga till att göra det yttre behagligt och i harmoni med en människas inre, med hennes hela väsen, med hela hennes jag. Ett gammalt jag och ett ungt jag är ej samma sak och kan och bör därför ej bära samma snitt på kläderna och ej heller samma färger. Ty det som klär ungdomen och yttermera framhäver ungdomens, främst på ytan liggande skönhet, är, ju längre åren framskrida blott ägnat att framhäva bristerna, allt det den obönhörliga tiden tar ifrån oss av den fägring söm hör blott våren till. Ja, helt småningom och omärkligt för oss själva glida vi in i en ny årstid av vårt liv, in uti sommarn, in i hösten och sist äro vi inne i livets vinter. "Var årstid har sin trevnad". Likaså har varje livets ålder sin skönhet och en var av oss anstår det att förstå och vårda den skönhet som hör just vår årstid till. I livets höst och vinter ligger skönheten främst på de inre fördolda planen. Men de "vackra gamla bära denna själens skönhet fram även till ytan trots skröplighet och förvissning. Ilelä deras väsen får sin prägel av det som finnes "därinnanför* och i det gamla anletet — själens spegel läsa vi om t\on lagring som aldrig förgår. — Vilka äro då de färger som höra livets höst och vinter till? Vi kunde med enkla ord svara: "Höstens och vinterns färger i naturen". Men vi vilja ingå på saken litet närmare och svara så här. Först och främst hela gråskalan, från högtidens svarta till den varma sommarsöndagens svala vita. Vidare rutigt och randigt, prickigt och småblommigt i svart och vitt eller i svart, grått och vitt. Vidare alla glaskulans valörer mellan svart och vitt, det jämna släta gråa och det spräckliga, av ell par olika valörer "melerade" gråa. Man har bland all denna myckenhet att välja vad som för olika ändamål är bäst. Har man grovarbete äro de spräckliga och rutiga och randiga tygerna de mest praktiska och också de vackraste. Sitter man mest hela dagen stilla i sin länstol med böcker och ett litet handarbete är ej ens ett fint slätgrått kaschmir för ömtåligt till dagligt bruk. — Skada att ej vårt gråa lottatyg, såsom ofta de enfärgade bomullstygen i andra land — jag såg nyligen några trevliga sådana från Frankrike — äro vävda av garn i ett par olika, och dock varandra nära liggande valörer i grått eller med någon gråvit tråd här och var framskimrande. Huru mycket gladare och mindre skrynkliga skulle ej loftaklädningarna då se ut med sin levande yta än de nuvarande livlösa, helt enfärgade trista dödgråa. Och härigenom ginge dock ej intrycket av det enfärgat militäriska förlorat.

Ju mera man i gråskalan går mot det mörka, dessto betydelsefullare och ournbärligare blir den vita kragen, ja, i nödfall bara "halskanten" som brukades dä jag var ung, är bättre än ingenting vitt. Den vita kragen ger liv åt det enfärgat gråa — t.o.m. den trista lottaklädningeii förlänar den en allvarlig enkel skönhet — och ger å andra sidan välbehövligt lugft åt det spräckliga, randiga och rutiga.

Vad beträffar rutiga tyger, i vilka färger det än vara må, är att märka, att storrutiga sådana ej äro vackra annat än som veckade eller rikt rynkade, såsom den veckade skotska kjolen, urtypen för allt storrutigt, eller den ståtliga rynkade biedemeierkjolen, (en måttligt vid krinolinkjol). För det tjugonde seklets moder, sådana de tillsvidare varit, har det storrutiga icke passat ehuru det flitigt använts såväl till de magras som till de fetas korta snäva sommarklädningar. Jag såg häromdagen två små systrar bakifrån vandra hand i hand i var sin storrutiga klädning. Rutan upprepades blott två och en halv gång på de små ryggarna och barnen sågo ut som avdelade i olika partier. De storrutiga tygen nå först den helhetsverkan som erfordras för att det skall vara vackert, om alla rutor ej framträda i sin helhet och om veckens skuggor förena allt oroligt till ett samlat helt. Det samma gäller den storrutiga schalen. Också här förtaga vecken och skuggorna mönstrets alltför stora oro och skärpa.

Vilka färger bland de brokiga passa för äldre och gamla? Ingalunda de ljust klara eller de bleka pastellfärgerna eller de bläcka brutna färgerna som beige. Men ofta nog de mörkt klara, höstens djupa mättade rika toner i förening hälst med neutrala och kraftiga brutna färger. Det ställer sig ganska olika- igen, liksom då vi talade om kläderna i neutrala färger, för landsborna och för dem som ha utarbete eller grovarbete inne å ena sidan, och för dem som leva stilla inom vardagsrummets, skolrummets eller kontorets fyra väggar, å den andra. — Underbart bra hava kvinnorna på landet förstått att sammanställa färgerna för sin arbetsdräkt. Då man rör sig i Sydösterbottens byar ser man myckel av de hemvävda "vardagskjolarna" som de kallas i Lappfjärd och Tjock, "grovkjolar" i Närpes, lysa på fälten eller på gårdarna eller i Stugan vid härden. Dessa kjolar äro merendels randiga med någon kraftigt lysande färg i randen, gulbrunt, grönt — mossgrönt eller djupt blågrönt — cinnober, vinrött eller gredelinrött eller blått i någon djup färg, samt härtill allvarliga färger så som en smula svart, rätt mycket grått, något gråvitt, brunt. Härligt smälta dessa livfulla kjolar med sitt vackra fall samman med de kraftiga ansiktenas mörka varma, eller mörka bleka ton, liksom med de vajande fältens guld, med jordens svartbruna mylla, med härdens grå och flammor. Bättre och vackrare kan det icke vara! Ända tills dessa kjolar falla i lumpor hava de något kvar av sin färgglöd, in i det sista leva dessa färger sitt eget skimrande liv och de stadiga tygerna ha något kvar av sitt präktiga, tunga fall. Men så ser man allt oftare nuförtiden arbetskjolar av före detta "bättre klädningar", köpta i butiken, vanligtvis i den tråkiga och för äldre mest missklädsamma helbruna färgen av slätt tyg, vilket allt mera och mera kommit på modet bland äldre, både i städer och på landet. Fläckar och damm lämnar snart sina spår på den enfärgade, med appretur yttermera tillslätade ytan. Tyget blir sedan appretur. och pressning försvunnit sliddrigt och skrynkligt och den ursprungliga bruna färgen har så småningom förvandlats till något tröstlöst och hopplöst ledsamt, en färg utan karaktär och namn.

Jag skulle önska att alla finge blada igenom Marthas vackra provsamling av grovkjolar. Det är som vore man på en av Ostwalds framtida färgkonserter. Man njuter av de sköna färgaccorden på samma sätt som av en ypperlig musik.

Fortsättning på detta kapitel i nästa nummer.

- Enni Runeberg

14.6.20

I vår flaggfråga.

Hufvudstadsbladet 54, 21.5.1918

Det starkt utvecklade partisinnet i vårt land i förening med en småsint nationell ambitionskänsla synes göra det nästan omöjligt för oas ett med förenade krafter arbeta på uppnående af gemensamma mål. Till och med i de vitalaste frågor, i hvilka man nårmast borde ha det allmännas intresse för ögonen, råda oenighet, splittring och starka slitningar, föranledda af på afvägar råkade nationalitetsbegrepp och själföfverskattning. Det är som om man skulle totalt förlorat förmåga att behärska sig och sina önskningar samt underordna sin mening andras. Det behöfver ej sågas, att detta vittnar om brist på kultur, själftukt, men äfven om brist på ett verkligt upphöjdt fosterländskt sinne.

Det sagda har sin tillämpning äfven på vår brännande flaggfråga, hvars lösning man öfverallt i landet emotser med största otålighet, speciellt våra sjöfarande, hvilka stå tveksamma beträffande de färger de skola visa utlänningarna på sjön och i främmande hamnar. Visserligen har senaten påbjudit, att dess förslag till flagga, hvilket öfverlämnades till landtdagen och utgöres af den gulröda korsflaggan med blåhvita bårder närmast korset, skall temporärt användas af samtliga finska handelsfartyg. Men detta meddelande hade knappt hunnit bli kändt genom tidningspressen förrän vi ett dygn senare erforo, att grundlagsutskottet beslutat föreslå en hvitblä färgkombination i flaggans öfre hörn närmast stången. Grundlagsutskottet föreslår sålunda en flagga, som i afseende å sin färgsammansättning är konträrt motsatt senatens temporära handelsflagga. Inför det perspektiv grundlagsutskottet med sitt förslag upprullar är det sannerligen ej förvånande, om de sjöfarande äro villrådiga. Skola de för sina fartyg anskaffa senatens temporära flagga eller vänta, tills landtdagen sagt sitt ord om grundlagsutskottets förslag? När detta skall ske och huru landtdagen skall ställa sig till detsamma därom kan man ej bilda sig en föreställning. Vår flaggfråga sväfvar sålunda fortfarande ins blaue. I denna angelägenhet synas herrarna i grundlagsutskottet följa sin subjektiva mening utan att låta påverka sig af sakliga vägande skäl. De favorisera för sin del de blåhvita färgerna och därför skall landet lyckliggöras med en blåhvit flagga. De taga härvid ej i betraktande, ett rödt och gult äro Finlands heraldiska färger, att en fackmannakommitté framställt ett förslag, i hvilket rödt och gult utgöra hufvudfärgerna, att senaten föreslagit för landtdagen en röd och gul korsflagga med blåhvita bårder, sålunda ett kompromissförslag, att sjöfarande allmänt i tidningspressen uttalat sig för de rödgula färgerna, att dessa färger genom senatens kompromissförslag redan äro införda i utlandet som Finlands officiella färger, att sjöfartsstyrolsen utfärdat flaggcertifikat öfverensstämmande med senatens flagga, att de rödgula färgerna allmänt ingå i de flaggkombinationer, som användts i Finland under de senaste årtiondena, och att det finnes en kraftig opinion i landet för ifrågavarande färger som landets nationalfärger. Alla dessa skäl synas emellertid vara af ingen betydelse i jämförelse med den personliga smak, som för grundlagsutskottet varit den utslngsgifvande i fråga om handelsflaggans färger.

Men är nu detta riktigt och får eller bör vår flaggfråga skärskådas från en sådan privat synvinkel? Nej, ingalunda. Frågan är af don betydelse, att densamma måste ses från ett annat plan.

Ett lands nationalflagga är en yttre symbol för nationens själfständighet. Den kräfver aktning och erkännande hvar den än uppträder. I dess skydd få inga handlingar begås, hvilka kränka internationell rätt eller heder och ära. Folket i land förstår ej de känslor för flaggan, som besjäla sjömännen. De kunna stundom utan att reagera fördraga en personlig skymf, men de tåla aldrig, att flaggan missaktas. Sjöfolket och nationalflaggan höra därför samman på ett annat sätt än hvad som är fallet med flaggan och befolkningen i land. På landbacken ha många en mycket dunkel uppfattning om nationalflaggana verkliga betydelse. För dem är flaggan en dekoration på huset i staden eller villan på landet. Den hissas än si, än så, ofta vajande på half stäng, atundom upp och ned. För sjömannen är flaggan det dyraste som finnes och en illa eller orätt hissad flagga är för honom en styggelse.

Den betydelse flaggan sålunda har på sjön förutsätter, att don har en färgkomposition, som motsvarar det med densamma afsedda syftemålet, d. v. s. ett färgerna i flaggan äterfinnas i landets vapen och att de anordnas och väljas så, att flaggan möjligast skarpt framträder på långt håll och är lätt skiljbar från andra nationers flaggor. En flagga med svaga färger kan ej ses på bäll och dess uppgift är därmed förfelad. Färgerna måste vara starka, sä att de bryta igenom och ej förväxlas. Det gäller ofta att på flere mils afstånd under oblida förhållanden urskilja ett mötande fartygs nationalitet. Däraf kunna under vissa omständigheter stora värden, betydelsefulla order, ja ett fartygs säkerbet vara beroende. Folket i land förstår ej, huru betydelsefullt allt detta är. Det är därför den personliga smaken och det enskilda tycket ej fä vara bestämmande för en flagga» utseende. Detta är närmast en sak, som angår de sjöfarande och som de bäst förmå bedöma.

Afsikten med ofvanstående är ej att här framlägga ett nytt flaggförslag - sådana finnas flere än tillräckligt. Härmed afses endast att rikta en vädjan, till landtdagen och vederbörande utskott att ej ensidigt efter eget tycke och »mak af göra vår flaggfrågs utan att därförinnan ha genom experter -
eller kanske lämpligast genom sjöfartsstyrelsen - inhämtat sjömännens mening. Som experter borde anlitas erfarna och kunniga skeppsbefälhafvare - ej sådana sog segla på Päjäne, Saimen och andra inre vattendrag eller kustbefälhafvare, utan befälhafvare, som plöjt världshafven och af egen erfarenhet förstå bedöma det lämpligaste utseendet hos vår blifvande handelsflagga. Sakkunskapen bör i denna angelägenhet få fälla utslaget, ej det personliga tycket. Endast därigenom erhålles en flagga, hvaraf landet har heder och gagn.

- A. Sud.

13.6.20

Tillfälligheternas spel.

Hufvudstadsbladet 54, 21.5.1918
Helsingfors, 21 Maj.

Om det är någonting, som kan komma fosterlandsvännen att med tvifvel och bekymmer motsa framtidens svar på frågan huru vi skola förmå reda oss såsom en respekterad, stark och själfständig nation, så är det den besynnerliga eftergifvenhet för tillfälligheternas intryck, som gör sig gällande i vårt offentliga lif i stort som smått.

Tagom till exempel spörsmålet konungadöme eller republik. Sedan uråldriga tider har Finland varit ett konstitutionellt och monarkiskt styrdt land. De tider, då vårt land kunnat glädja sig it de bästa villkor för en blomstrande, fri och kraftig utveckling, ha varit de, då de konstitutionellt monarkiska grundsatserna kanmit klarast till hedera i vSrt ststslif. När sedan, såsom resultat af en månghundraårig utvecklings strider och arbete själfständighoten ändtligen vinkade, deklarerade regeringen plötsligen sin afsikt att bygga förslaget till landets blifvande regeringsform på att Finland skulle vara en oberoende republik, "riippumaton tasavalta". Motiven härför angåfvos ej, och när landtdagen den 6 december 1917 gaf sitt bifall till förklaringen, skedde det ulan någon motivering och utan att den nya principen med ett enda ord hade berörts under öfverläggningen. Det sistnämnda var naturligt nog, ty tonvikten låg pä oberoendet; den andra frågan underlåg icke i det ögonblicket någon diskussion. Nu, efter några månader, erfara vi plötsligen genom regeringschefens mun, att regeringens ståndpunkt är en helt annan. Regeringens majoritet inser nu nödvändigheten af ett nuv uaikiskt styrelsesätts bibehållande med så klar bestämdhet, att den icke vill medverka till den viktiga frågans afgöraude, om detta tilläfventyrs går i annan riktning. Vi stå således i den egendomliga situation, att regeringens majoritet förklarar sig ämna afgå i händelse landtdagen faller på orådet att vid afgörandet af frågan om regeringsformen godkänna regeringens egen proposition.

Detta är icke förvånande, ock det är tvärtom glädjande att regeringen nu tar så bestämd ställning i saken. Det förvånande och bekymrandb är blott den lätthet, hvarmed man i ett skickelsedigert ögonblick uti en statsviljeförklaring af yttersta bärvidd insmög ett uttryck, som icke bade någonting att göra med don sak döt gällde och som i det sammanhanget icke blifvit och icke kunde bli föremål för pröfning, men som likväl kommit mycken onödig förvirring åstad. Det hade bort heta helt enkelt en oberoende stat eller rike, ty det var oberoendet det gällde att fastslå och notificera. Frågan om hurudan regeringsform Finland för framtiden ämnade antaga hörde icke till det dåvarande spörsmålet. Och i sakens natur låg, att intill dess en förändring på lagligen bindande sätt kommit till stånd, blef den gamla regeringsformen gällande, såsom ock i verkligheten skett.

Men det ord, "tasavalta", som man då så oöfverlagdt klimda till med, har med all sia eklarhat likväl hopat många onödiga stätestenar i vägen för en väl betänkt pröfning af regeringsformens detaljer, när vi nu ändtligen kommit fram till den frågan.

I politiken ocb statslifvet bör man tänka först och tala sedan icke tvärtom.

Vi må förbigå det nyss uppförda skadespelet pä Sveaborg, som också visar huru allvarliga företag med stor ideell och politisk innebörd kunna urarta till fars, nar man förgäter den nyss anförda, mycket banala men praktiskt oeftergifliga erfarenhetssatsen.

Vår politiska historia från de senare åren, alltifrån de dagar, då enkammarlandtdagen sköts fram i ett sannskyldigt folkrus, och slutande med påbjudandet af två för vårt kommunala och ekonomiska lif så ödeläggande lagstiftningsakter som de nya komraunaliagarna och lagen om 8 timmars arbetsdag utan att folkrepresentationen ens gaf sig tid att läsa lagarna - erbjuder många sorgligaexempel pä den berömda karaktäristikem af oss såsom "ett trögt folk fullt af hefsigheter”.

Nu håller återigen ett ärende på att afgöras för eviga tider på grund af tillfälligheternas spel, frågan om Finlands national- och handelsflagga.

I trehundra år ha såsom "Finlands gamla färger" gällt vårt lands vapenfärger, de enda som varit våra, eftersom Finland hittills icke fört en egen flagga på världshafven. Men när våra färgar förts af finländska trupper i de stora krigen på hundratals slgsfält rundtorn Europa, har det varit genom fanor med våra gamla färger på.

Men en dag på 1860-talet fölldet ett hadsällskap i Visby in att proklamera hvitt och blått såsom Finlands flagga, och vips anammades denna nyhet. Och sedan man med oreflekterad hetsighet gjort detta, har man på många håll ådagalagt en märkvärdig tröghet uti förmågan att förstå och bedöma hvad en flagga är, att
den år något mer än en dekorativ tygtrasa, som man hissar på sommarvillor och festplatser, att den är en nationell symbol, som sammanhänger med folkets historia, och ett den hör den internationella sjöfarten och världshafven till och bör vara gjord såsom det passar sig i den användningen.

Efter hand begynte åter tankarna något klarna i denna sak och den redgula korsflaggan har under de senaste tjugu åren vunnit allt allmännare användning, där den icke hindrats ef yttra våld, som varit fientligt mot alla nationella symboler. När själfständigheten förklarades, var det den flaggan, som spontant och i stöd af ett sakkunnigt förslag af en kommitté af fackmän på sjöfartens och flaggkunskapens område hissades på dem af våra fartyg tom gingo på utländska hamnar, öfverallt längs kusten och i södra Finland, där de tyska trupperna tågade fram som befriare, hälsades de med den nationella symbolen, lejonfanan, "altes Löwenbanner”, som äfven framkallade deras entusiastiskt vänliga hyllning, och den på grundvalen af detta baners färger sammansatta korsflaggan.

Men nu dyker plötsligen åter badsällskapets i Visby och de ryska jaktklubbarnas hvitblå flagga fram med anspråk på att vara vår nationella flagga. Med förvåning ha de främmande mätmen sport hvad det betyder, och när man upplyst dem om att i det här landet finnes en del människor, som icke kunna lida våra historiska färger utan vilja framdrifva användningen af andra, sä ha de medlidsamt skakat på hufvudet; "tolles Land”!

Landtdagens grundlagsutskott har också i ny sammansättning förkastat de historiska färgerna och äfven förkastat den af regeringen såsom en kompromiss föreslagna flaggan samt plötsligen försökt tillskapa en ny.

Hvadan allt detta? Emedan vi mi i ett par månader sett osa så leda vid röda trasor, som fladdrat litet hvarstans, att vi numera se rödt öfverallt. Återigen få tillfälligheternas intryck hli afgörande för beslut, som uppträda med anspråk ett återspegla nationens tänkesätt, och komma att bli bestående för eviga tider. Ty till och med en statsform kan ändras, troner stjälpas och resas upp igen, men flaggan förblir, likasom det namn nationen bär. Men vi byta ju också namn i det här landet tom man byter, kläder.

Att man för militärens fältuniformer väljer så litet påfallande färger som möjligt är påkalladt af praktiska nödvändigheten att söka skyddande likhet. Men att man för sin flagga väljer just de färger, som minst af alla kunna skönjas mot ljusa skyar och grå rök, mot en blekblå himmel eller hvita segel, och att man envisas att fatta ett så opraktiskt beslut med våldförande tillika af all historisk tradition, det hör dock till det rent absurda. Tolles Land!

Badsällskapet i Visby på 1860-talet hade då i några år sett de hvitblå färgerna på jaktklubbens kuttrar i den nyländska skärgården; djupare än så voro icke dessa färger förknippade med de nationella symbolerna. Nu ha vi som knappast kommit lös från den ryska föreningen, men den tyckos ha trängt oss så i blodet, att vi icke kunna göra oss fria från denna ryska flagga, som föres af de ryska jaktklubbarna inom hela riket och såsom sedan är internationellt bekant såsom en rysk nationalflagga.

I de tillfälliga intryckens uppbrusning ha vi varit färdiga att omstörta de konstitutionellt monarkiska styrelsegrundsatser, som "uppbäras af det finska folkets öfvertygelser och äro sammanvuxna med dess lagar och institutioner”; i de tillfälliga intryckens uppbrusning skända vi vära historiska namn ach rifva ned våra nationella symboler. Alltjämt tillfälligheternas spel. Först en hetsighet utan öfverläggning, sedan en obotfärdig tröghet att åter låta sundt förnuft komma till heders i eftertanken.

Vi äflas med att vara ett demokratiskt folk, som ser blotf framåt och hvars största ifver går ut på att slita sönder minnena af det som varit. Det vore anledning för oss att betänka den djupa visdomen i Renans, den franska tänkarens, ord: "Det sanna framåtskridandets, det verkligt sanna framåtskridandets
män äro de som bygga på en djup aktning för det förgångna".

Vi sakna denna aktning för det förgångna. Men det är fara värdt, att ett folk, som själft icke skänker aktning åt sitt förgångna, icke heller mäktar skaffa någon aktning vare sig hemma eller ute, för sin framtid.

12.6.20

Polytechnic Association of the American Institute. (Zinc)

Scientific American 8, 18.2.1860

[Reported expressly for the Scientific American.]

In our last issue, we published Professor C. Mason's interesting paper on the subject of "Zinc," read by him at the regular meeting of the above association, in their room in the Cooper Institute, this city, on the 26th ult.; but we were compelled to defer, until this number, the publishing of the subsequent and equally interesting

DISCUSSION.

Mr. Seely said: — "The mention of Paracelsus, by the president, reminds us of alchemy, of which Paracelsus was the great apostle; he made it his sole business to search for the philosopher's stone and the elixir vitæ; he is reputed to have discovered the latter and to have used it himself, and yet he died young. The ore of zinc called 'calamine' was very nearly what the the alchemists imagined to be the philosopher's stone; they melted copper with it, and, to their minds, the copper was transmuted into a metal nearer like gold. Had Paracelsus produced that species of brass we call 'oreide,' the people of his time would not have doubted that he had really found in calamine all that he sought, for the modern oreide satisfies their notions of gold. Brass, until 80 years ago, was made by the ancient process of melting (in a crucible) copper mixed with charcoal and an ore of zinc. At present, we first melt one of the metals, then add the other. If copper be melted first, zinc in lumps is put in, and held sander the surface; if zinc is melted first, copper is gradually added, finely granulated or in shavings or turnings. If you try to melt both at the same time, the zinc will volatilize, carrying away heat, and the copper will not melt till the zinc has nearly all escaped — it is like trying to melt ice and lead at the same time. The properties of brass are measured by else proportion of zinc and copper — the more zinc, the whiter, snore brittle and more fusible; the more copper, the darker, more malleable and heavier. Halfandhalf gives Prince's metal; zinc to copper as l to 2, or 2 to 3, gives common,yellow brass; a greater excess of copper gives pinchbeck. Brass is not so malleable and ductile as copper; and, in order to get very thin brass or fine wires, sheets or wire of copper are covered over by a skin of brass, and then hammered or drawn out. Copper is brassed by plating or by exposure to fumes of zinc. Metallic bronze powders are brass foil of a great excess of copper made fine by grinding; the various colors are produced by heat. Brass does not remain uniform in successive meltings; it loses its zinc; the smoke about brass foundries is the oxyd of zinc. A little lead in brass improves it for turning. Zinc is strongly affected by heat; a little above the boiling point of water it becomes quite malleable, and may be rolled extremely thin; about 600°, it is so brittle as to be easily pulverized; at 800°, it melts, and begins to evaporate; and at a higher heat it will boil. The useful ores of zinc are the oxyd, the carbonate, the sulphide and the silicate; and their values are in the order named. The first two require only heating with coal to reduce them i the sulphide must first be roasted to drive off sulphur and convert to oxyd; and the silicate requires that the silicic acid, silex and quartz be token away — a thing not very easy. Thus, it appears that the ores must first be converted to oxyd before any metal is reduced; and when the metal is reduced, the heat converts it into vapor. In short, zinc oxyd mixed with coal is put in a retort, and the zinc is distilled off."

Mr. Seely then illustrated, by drawing on the blackboard, the forms of retorts (gas retort shapes, tubular and crucible) used in Germany, France and England.

Professes Mason remarked that, in treating of the metals, very little had been said about extracting them. He added that the silicate of zinc was no more costly to extract than white carbonate. Specimens of vitrified substances for fancy iron work had been produced; but something substantial, beautiful and ornamental might yet be brought forth for coating the walls of houses, iron columns, girders, &c.

Mr. Stevens, upon request, illustrated by diagrams the American mode of collecting white oxyd of zinc, called the "bag process." It was manufactured at about two cents a pound.

Professor Mason alluded to the competition manifested in the French and American white oxyd of zinc. He added that, in the manufacture of white lead, Satan apparently had as much to do with it as the Maker, from the number of deaths which its poisonous qualities produced. Its manufacture formerly was exclusive; it was even now so adulterated that a dealer told him he could trust only one house for this as well as zinc-white. The zinc-white of France is twice as costly as our own, but it is far superior; and, in both cases, the supply can hardly keep pace with the demand.

Dr. Gould had noticed, in soldering silver, that it always left a rough, broken margin, owing, probably, to the fact that silver was alloyed with copper and a little zinc; that the zinc fused at 700° and copper at 1,900°, and thus the zinc volatized, causing the roughness; and he asked whether anything could be proposed to prevent it?

Dr. Stevens answered that zinc, with a certain part of alumina, formed the best solder, and the zinc would volatilize; but it required care to avoid submitting it to too great a heat, or carrrying it to too great a length of time. It is remedied somewhat by a species of flux — by balsam of copaiba, instead of borax or resin. He could not give the reason. He added that zinc and lead paints were generally adulterated as other articles in commerce. For instance, flour was adulterated with barites to make it weigh heavy; plaster-of-Paris, by the sulphate of lime. So with medicines and drinks; so, also with furs that are made in factories. Names are given to animals of which dictionaries are dumb. The fitch marten, the English bear, and (stranger still) the Siberian wolf are examples. In an ounce of cochineal, there are hardly 20 grains that are pure; could it be wondered at, then, that paints were adulterated?

Professor Mason said that at the last fair of the American Institute, a zinc water pipe was exhibited and recommended.

Mr. Garvey said the pipe was very superior in workmanship, and was the first specimen of solid zinc pipe; it was not crystalline, but malleable; attached to it was a bathing apparatus complete. He would seek for further information concerning it.

Professor Mason was informed that block tin was sometimes alloyed and adulterated with zinc; was it practicable? Professor Draper and himself, aware of this fact, had fitted-up these pipes to convey water from a spring to their houses. In a few weeks the water would not run; it was examined, and the water was found to ooze like perspiration through the whole lengths of the pipe in the ground. Perhaps it could be accounted for by the alloy of zinc in the block tin occasioning the porosity of the metal.

Mr. Howe believed that tin was a poor metal for water pipes.

Mr. Montgomery advocated the adoption of wooden pipes, on account of their cheapness, non-conducting quality, and the fact that they were not likely to be affected by congelation. New York had made a retrograde step when it abolished the log pipes of the old Manhattan Company.

Mr. Garvey had recently seen pipes coated on the inside with a mineral substance which rendered them impervious to water, and which had the same degree of expansion as the metal, and was not likely to peel off. In wooden pipes, the grain of wood is such that it splits, and the outer surface would rot from moisture; but it might be coated with silica.

Mr Montgomery referred to wooden pipes which, after being in use for GO years, were as good as new. Lead pipes should be abolished; the more pure the water, the more fatal the lead.

Mr. Howe suggested that J. F. Green, of this city, had a material for safely coating any kind of metallic pipe.

Professor Mason then suggested the question of the qualities of brass and its alloys. Professor Tillman said: — "In making brass, the reason of zinc and copper uniting is not altogether known; it might be owing to the atomic weight, thus: zinc being 32.00, copper 27.22. The great characteristic of zinc is its expansibility, and it dissolves more readily than any other metal."

Professor Hendricks remarked that mercury had a uniting tendency with tin, and that it alloyed very readily.

Dr. Stevens stated, by request, that the sulphate was the poisonous quality in zinc, and therefore its pernicious use in water pipes.

Professor Mason said: — "There is no objection to mixing brass with iron, because the former is specifically heavier than the latter.

Mr. Johnson said: — "Alloy brass with Franklinite, and it hardens it, and is malleable and ductile. In reference to solder, a dentist in this city uses a solder which presents a certain temperature and color, and to use properly it is melted quickly and leaves a smooth surface.

Mr. Seely: — "The equivalent of alloys in brass are about the same; upon the alloy depends the quality of the brass. Prince's metal has equal parts. The difference of temperature makes the alloys unite very readily. A good copper wire has been exhibited by putting it in the fumes of zinc. Copper sheet is brassed by a kind of cementing process, as in steel, or by putting it in an atmosphere of zinc vapor, and brassing the surface only."

Professor Hendricks said it was almost like the method employed in New England to make brass watchchains look like gold.

Professor Mason said that 60 of zinc and 40 of copper made good brass.

Dr. Tying said, in reference to water pipes, that glass pipes had been used very successfully and healthfully in several cities, and cost less in proportion than wood.

Mr. Montgomery had manufactured glass pipes, but preferred wood, whatever kind it might be.

Professor Mason attributed the death of thousands to paralysis, caused by the lead pipes. He had lost several personal friends, he believed, from this cause.

Mr. Seely asked for information about chrome zinc.

Professor Hendricks said that there was a supposition of chrome yellow, and a very fine color.

Mr. Garvey said that the metal in question had been used for imitating "intaglio." Yellow was obtained, also, from the vegetable kingdom.

Mr. Seely had heard nothing but praise of zinc-white; but painters said it did not spread easy or color well. An artist of Paris had put it on canvas, and after a few months it peeled off.

Mr. Howe had found zinc-yellow to be deficient to chromate of lead, but the first has improved of late. He regarded zinc-white as the most durable and useful of colors.

A painter testified that a coat of white lead gave a good appearance, but zinc-white went under the wood, and it required four coats to equal the appearance of two coats of white lead. The reason of its peeling-off was that the first coat was not dry before the second was put on. He had tried Belgium, Pennsylvania and Lehigh; but he preferred the last. He had known many workmen in white lead to have lost their hands and arms by paralysis.

Professoi Mason deferred reading the practical report on "Franklinite," and moved that the subject of "Lead" be taken up at the next meeting. This resolution was carried, and the association then adjourned.

11.6.20

(Kasku.) Enteellistä.

Helsingin Lehti 66, 16.6.1928

- Äiti, minkä vuoksi morsian on aina puettu valkeisiin?
- Sen vuoksi, että valkoinen väri on ilon ilmaisu, samoin kuin musta väri ilmaisee surua.
- Senkö v[u]oksi sulhanen pukeutuu mustiin?

10.6.20

Prevention of decay in wooden and iron ships.

Scientific American 18, 31.10.1863

The prevention of rot in wooden vessels, and rust in iron steamships, are questions of vast importance to all commercial nations. Efforts to prevent wooden vessels from decaying were made hundreds of years ago; but the case is different with iron steamers, as they are only of recent date. Iron now enters so largely into the construction of steamships — mercantile and marine — that intense interest is manifested in the desire to render them as perfect and durable as possible; especially as this metal is liable to rust or oxidize, and the bottoms of iron vessels so readily become foul in salt water. Much has been done to accomplish the objects desired in both timber and iron ships, and yet the defects in both classes of vessels have not been fully remedied. Perfect success, however, is not improbable; but in order to prevent fruitless toil, so as to secure success by new efforts, a knowledge of what has already been done in this department of the arts is necessary. A mass of very valuable and practical information on this head, has fortunately just been presented in the columns of Mitchell's Steam Shipping Journal, from a contributor who has consulted all the specifications of patents bearing on the subject in the British Patent Office. These we have condensed with remarks as follows: —

In 1739, Alexander Emerton took out a patent for preserving wood from decay, by boiling planks and boards in oil, then coating them with paints containing poisons. In the early part of the present century, several chemists recommended the treating of green timber intended for shipbuilding with decoctions of vegetable poisons, to destroy all insect deposits in the wood. Applications of this character did not prove efficacious in preventing dry rot, and for a long interval afterwards the question seemed to have vanished from the public mind. John Oxford next secured a patent in 1822 to prevent decay in wood and rust in iron, with a compound of tar oil saturated with chlorine gas, and mixed with red and white lead, the carbonate of lime, and a portion of tar. This compound was applied like paint. In 1830, G. G. Bompass secured a patent for the protection of iron from corrosion by galvanic action. He employed an alloy of tin and zinc in connection with the iron. At the same time John Revere obtained a patent for fixing zinc protectors to the studs of chain cables and other iron surfaces exposed to the action of salt water. These galvanic protectors were riveted or soldered to the iron that was to be protected. When a more oxydizable metal, such as zinc, is placed in contact with iron, a galvanic action ensues, the zinc is decomposed, and the iron, being positive, does not oxydize so rapidly as it otherwise would in the same liquid. In 1832 Captain Crawford, R. N., obtained a patent for preserving iron from oxydation by coating it with zinc paint, over which he laid a covering of an alloy of tin and lead. John R. Neilson took out a patent in 1840 for coating iron with copper, and also with an alloy of tin and zinc. According to this invention, the surface of the iron was first scoured bright, then borax in powder was spread thereon, and it was afterwards drawn through a bath containing the molten metal with which it was to be coated. In 1840 Arthur Wall obtained a patent for applying hot muriate of iron to coat the surface of iron and prevent oxydation. In 1841, W. E. Newton secured a patent for the use of silicates of soda and potash (soluble glass) to the surface of iron, to prevent rust; and at the same time, Professor R. Mallet obtained one for coating galvanized iron with a poisonous paint, to render it suitable for exposure in salt water. In the same year E. Morehead also took out a patent for preserving iron, by first tinning it, then covering its surface by immersion in molten zinc. In 1846, Baron Wetterstedt patented a paint for iron, composed of the regulus of antimony and oxide of copper, mixed with tar, naphtha, and oil. C. H. Paris secured a patent in 1849 for coating metals with glass. The iron was first cleaned, gum water applied to its surface, then powdered glass sprinkled upon it; after which it was placed in a furnace and fused, when the glass adhered to the metal.

To protect the bottoms of iron ships, J. Macintosh secured a patent in 1852, for dissolved india-rubber combined with metallic salts. In 1852, Hughes & Firmin took out a patent to be applied to the bottoms of iron vessels, consisting of lampblack, naph tha, and linseed oil: R. M. Glover obtained one in the same year for a paint composed of the arsenite of lead, arsenite of copper, and orpiment; and about the same time T. Murdoch patented white zinc as a paint for iron. In 1853, I. C. Meduros patented the use of mercury as applied to iron, by using a strong solution of corrosive sublimate, in which the iron was immersed until its surface was coated. In 1854 E. Newton patented ground blacklead, pulverized charcoal, and bone black mixed with oil, as a paint for iron; in the same year, F. Ransoms patented a mixture of theground oxides and carbonates of lead and zinc, sulphate of barytes, and soluble silicate of soda applied to iron and wood. In 1856 Bancroft & White patented petroleum as a protective applied to the metal of ships; and in the same year A. F. Mennons patented a composition for iron consisting of clay, animal charcoal, sawdust, and oil; at the same time J. McInnes obtained a patent for coating iron with powdered emery and shellac varnish; R. D. Atkinson patented the coating of iron surfaces with brass in the same year. Armor plates are now being covered with brass at Portsmouth, England, by M. Wielan. A. Reid also secured a patent in 1856 for preventing iron from rusting, by covering the metal with soot, placing it in a suitable furnace, and raising it to a white heat. After being coated, it is asserted that the surface of the iron is covered with a coat impervious to rust. In 1857, G. Bedson pittented an elastic paint for iron, composed of mineral tar, india-rubber, tar oil, and shellac; in the same year F. L. Oudry patented the coating of iron with copper upon an intermediate coating of another metal. In 1858, M. M. Bouchaul & Clanel, of Paris, patented a composition for painting iron, consisting of ochre, lime, and oil; and in the same year Le Comte de Fountainemoreu patented an improved mode of zincing iron. In the following year — 1859 — patents were granted to J. Crawford for a composition consisting of plumbago, arsenic, and lac varnish; also to F. W. Emerson for oxychloride of lead mixed with varnish; also one to J. Meikle for coating iron ships with asphalt. In 1860, patents were issued to M. Allen for gashouse tar applied to the inside of boilers and to ships; to R. Smith, for a mixture of pitch, tar resin, and assafcetida, in turpentine, applied to the bottoms of vessels; and to G. Hallet, for a paint composed of the oxide of antimony and linseed oil. In 1861 John Hay took out a patent for coating the bottoms of iron vessels with black protoxyd of copper ground in linseed oil. This composition has lately been applied to some of the British armorclad vessels. In the same year John Snider, (an American) patented finelypowdered amorphous graphite, mixed with linseed oil and beeswax, for coating ships' bottoms; and in the same year Mallet & Stenhouse patented native oxides of antimony mixed with red lead, as a paint for iron.

The record of these English patents ends here. They seem to cover almost all substances capable of being mixed with oil and varnish to be applied as paints; also the coating of iron with zinc, copper, and tin. Several of these patented compositions are very similar; and it is not a little remarkable that the zinc protectors of John Revere, patented in 1830, have lately been the subject of a patent in France, by Mons. Jean P. Jouvin, chief medical officer of the French Navy, and Professor of Chemistry at the Naval School, Rochefort. The French Goyernment are now making experiments with them on two armorclads. To protect the exterior part of the• hull under water from the adherence of marine shells, Professor Jouvin also applies a paint composed of turpeth mineral (subsulphate of mercury) Prussian blue, and red lead mixed with boiled oil. This poisonous paint must bo applied on the outside of two coats of zinc paint, because the iron would reduce the mercurial paint by direct contact. The most successful method of protecting the bottoms of iron vessels from fouling, appears to consist of a planking of wood extending a little above the water line, countersinking the bolt heads, covering the whole with asphalt and felt as a nonconductor, and then sheathing on the outside with copper.

9.6.20

Soluble Glass.

Scientific American 23, 1.12.1866

MESSRS. EDITORS: — In your valuable paper of the 17th inst., you state that the silicates of soda and potash have been known for more than a century. I beg to differ with you in opinion. Although it is known that as early as 1640 it was observed by von Helmont, that a compound consisting of quartz, sand, and a surplus of alkali was liquefied when exposed to the air, yet those definite combinations of silica with soda or potassa, which we call soluble glass, were not prepared until 1825; they were discovered by the German chemist Fuchs. There are four kinds of soluble glass: -
1. The silicate of soda;
2. Silicate of potassa;
3. Silicate of soda and potassa, and
4. Soluble glass for fixing colors, mainly a combination with silica saturated double silicate. For the preparation of these various kinds of silicates, Fuchs has given the following prescription:—

Silicate of potassa, 45 parts quartz, 30 parts potassa, 3 parts charcoal.
Silicate of soda, 45 quartz, 23 calcined soda, 3 charcoal, or 100 quartz, 60 calcined glauber salt, 15 charcoal.
Double silicate, 100 quartz, 28 potassa, 22 soda, 6 charcoal.
The ingredients here named are to be ground, thoroughly mixed, and then melted together, whicil operation is conducted best in a glass furnace; the melted mass is at last boiled in water and the thereby obtained liquor forms the soluble glass. The last of the above named kinds is obtained by melting together 30 parts of calcined soda with 20 parts of quartz, and mixing the liquid obtained with silicate of potassa.

Soluble glass has since its discovery been proposed for quite a number of applications, both in industry and arts. Many of these, not being practical, have, been abandoned, but its applicability for making inflammable bodies fire-proof, when coated or impregnated with it, is of real value; it may for this purpose previously be mixed with ground clay, chalk, blastfurnace slags, feldspar or other similar substances.

Soluble glass may also be mixed with colors, forming fireproof paints. We hear that this manufacture is carried on by the "Atlantic Quartz Company," in West Philadelphia, on quite a large plan.

The soluble glass has also given birth to a new kind of fresco painting, named by Fuchs "stereochromy." In this kind of painting the soluble glass forms the ground and also the binding of the colors, which are really silicified with it, and stand, therefore, the atmospheric influences, which destroy so easily common frescoes. For stereochromic colors these are recommended: fine white, chrome green, cobalt green, chrome red, the American vermilion, iron minium, sulphide of cadmium, ultra marine, ocher, terra di sienna, and umber. Sulphide of mercury, the old vermilion, cannot be used, getting brown, and, finally, black, by exposure to light.

If wished, I shall give a full description of this interesting mode of painting in another issue.

- Adolphus Ott.

Philadelphia, Nov., 1866.

[We shall be pleased to receive the description mentioned by our correspondent—EDS.

8.6.20

Bladgrönt och blodröd.

Farmaceutiskt notisblad 7, 1915


Referat. Finska kemistsamfundet Vid samfundets ordinarie möte onsdagen den 10 mars förekommo följande föredrag och meddelanden:

Dr L. Forsen erhöll ett föredrag om

Bladgrönt och blodrödt.

Vår civilisations energibehof är i förhållande till den energimängd jorden besitter och erhåller försvinnande litet. En bråkdel af den energimängd solen tillför oss skulle vara tillräcklig att täcka mänsklighetens behof av värme, kraft, lyse samt kemisk energi. Ett af de största problemen för mänskligheten består därför i uppfinnandet af metoder för ett tillvaratagande af solenergin — i konstruerandet af lämpliga ackumulatorer. Utnyttjandet af kraften i jordens vattenfall är ett steg till att på indirekt väg lösa denna stora uppgift. I naturens underbara hushållning utnyttjas solvärmen direkte av växterna till skapandet af all den energi, djurvärlden i form af organisk, brännbar materie behöfver för uppehållandet af sin lifsprocess. I växterna finnes således en ackumulator, som magasinerar solenergin i för oss lätt tillgänglig form. Bortsedt från de framgångsrika försök, som de sista åren gjorts med uppfödandet af djur uteslutande med syntetiska laboratorieprodukter, vore ett djurlif på jorden omöjligt utan denna ackumulator och utan växternas insamling af solenergi. Växtens blad är ett kemiskt laboratorium eller snarare en kemisk fabrik, där luftens kolsyra omvandlas i stärkelse, hvarvid solvärmen lämnar den erforderliga energin och bladets gröna färgämne, klorofyll, förmedlar reaktionen. Att växtfärgämnet är grönt förklaras af Ståhl såsom en anpassning till det diffusa dagsljuset. Bladen äro inrättade för en absorption af de ljusstrålar, som dagligen stå dem rikast till buds, och bära därför en färg, komplementär till den på [-] rådande.

För djurens lifsprocess äger ett annat, i blodet förekommande färgämne en stor fysiologisk betydelse. Blodets röda färgämne, hämoglobinet, spelar för djurvärlden den motsatta rollen till klorofyllet för växtvärlden. Medan växternas lif är syntetiskt, producerande, kunde man betrakta djurens som analystiskt, materieförbrukande. I djurens lifsprocess, förbränningen af organisk materie, förmedlar hämoglobinet reaktionen.

Studiet af dessa två naturliga pigment har sysselsatt kemister ända från början af 1800-talet. Endast ytterst få resultat af bestående värde hade dock nåtts, innan prof. Richard Willstätter år 1906 började ägna intresse åt lösandet af denna fråga. Efter c. 10 års arbete med oförtruten energi och med användande af största delen af sitt laboratoriums arbetskraft på detta fält, har "Willstätter tack vare sin arbetsintensitet och geniala forskningsförmåga verkligen lyckats lösa frågan om dessa ämnens kemiska natur. Härvid har framgått det förvisso ytterst egendomliga faktum att de två pigmenten, bladgrönt och blodrödt, äro uppbygda af alldeles samma organiska kärna. Deras vidt skilda fysiologiska roller i naturen få väsentligen sin prägel af de olika metaller de i komplex bindning uppbära. Magnesium, från den organiska kemin kändt för sin syntetiserande förmåga, är laboranten i klorofyll-laboratoriets syntetiska arbete, medan det oxiderande järnet i blodets laboratorium förmedlar förbränningsprocessen af organisk materie.

7.6.20

Vitrified Caoutchouc.

Scientific American 16, 18.4.1868

Photographers will be interested in the invention of M. Marion described in the columns of the Moniteur de la Photographie. The new product appears to occupy a position midway between glass and paper, less fragile than the one and less opaque than the other. The use to which this transparent film of india-rubber is destined by its inventor is to receive the film of collodion bearing the photographic image. A glass negative is obtained in the usual manner, and upon the sensitized side of the plate the caoutchouc film is applied by means of a special kind of varnish. When it has become dried, the whole is plunged into a vessel of water and in a few moments the collodion with its image leaves the glass, adhering to the new medium, which latter may be now packed away until it is required to be used to print from.

6.6.20

Animalization of Vegetable Fabrics.

Scientific American 19, 8.5.1869

In the older theories of dyeing, it was held tha[t] the animal tissues of wool and silk absorbed and retained colors more readily than the vegetable tissues of cotton and linen, by virtue of some peculiar animal substance they contained. As a a consequence of this theory, attempts were made to communicate some animal principles to vegetable fabrics, with a view to improving their powers of receiving colors. The use of cow dung in dyeing madder goods; the use of sheep's dung and bullocks' blood, and urine in turkey-red dyeing, were explained, upon the supposition that they animalized the fabric in some way or other. The present view of animalization is, that it is not possible to animalize a fabric in any other way than by actually depositing upon it the animal matter in question, and that any increased facility for taking colors thus communicated, is effected by the animal matter itself held on the fabric, and not by any new property of the fabric itself. Thus, if a piece of calico is steeped in a solution of albumen, dried, and then steamed or plunged into boiling water, the albumen is fastened upon the cloth, and such cloth is then capable of receiving colors from picric acid, sulphate of indigo, magenta, archil, and other coloring matters, which previously had no affinity for the cloth. But it is impossible to look upon the albumen in any other light than as a kind of mordant acting as an intermediary between the color and the calico, differing, however, from ordinary mordants in some essential particulars. Beside albumen, the animal matters called casine and lactarine, possess similar properties, and have been tried on a large scale, but without any marked success, as mordants or bases for some of the colors, which are not attracted by the ordinary metallic mordants. The increased affinity for colors given to calico by oil, could not correctly, under any view, be called animalization, since the oils are all vegetable oils; but in fact there appears to be a considerable analogy between this case of mordanting and that by coagulable animal matters.

— Dictionary of Dyeing and Calico Printing.

A New Process For Determining the Comparative Value of White Lead

Scientific American 19, 8.5.1869

By Prof. C. F. Chandler

To determine the comparative value of different samples of white lead, it has generally been considered necessary to submit them to chemical analysis; an operation which can only be performed by a skillful chemist, and which, if carefully executed, requires much time, and involves, consequently, considerable expense.

It is therefore extremely important that a simple test should be devised, one so easy of execution that it may be applied by all persons interested in paints. Such a test was recently suggested to me by a person who has had many years of experience, in the white lead industry, and who desired me to submit his plan to a careful examination to test its reliability. This I have done, and the results are so satisfactory that I desire to place them before your readers, that those interested in the purchase and use of white lead may avail themselves of the test.


Properties of white lead.

The great value of white lead as a pigment depends upon its opacity, or as painters express it, its body," or "covering power." Pure white lead differs in opacity to a limited extent, according to the process by which it is made; that prepared by the Dutch method leaving the greatest covering power. The commercial varieties of white lead differ, however, to a far greater extent, owing to the extensive adulteration which is now practiced; sulphate of baryta, or barytes, a very heavy mineral, much cheaper than white lead, being the chief adulterant employed. The objection to the barytes is its transparency or want of body; it is not opaque, and consequently it does not cover well. A much larger quantity of the adulterated paint is required to produce the desired effect.

There is another objection to barytes, it has no affinity for the oil, and, consequently, when the adulterated paint is applied to surfaces which are exposed to the weather, as on the outside of houses, the oil quickly disappears, leaving the pigment loosely attached, and ready to be washed off by the rain.

Such paint rubs off readily upon our clothes when we come in contact with it.

White lead is a compound of carbonate and hydrated oxide of lead, which unites with the oil to some extent, producing a hard surface, which resists for a much longer tune the action of the elements. Oxide of zinc has a similar property.

From these statements the importance of a simple test of the quality of white lead will be readily seen.


The test.

The value of white lead depends upon its opacity; the more opaque it is, the more completely will it conceal a dark color. The test consists, therefore, in mixing a definite quantity of a dark pigment with a definite quantity of the white lead, spreading the mixture on a suitable surface, and noting the tint produced. In my experiments 100 grains of the pigment white lead, ground in oil, as it comes from the mill, were mixed with onehalf grain of Eddy's best lampblack, and four drops of boiled linseed oil. These substances were thoroughly incorporated, and then spread upon sheets of window glass, 6 by 12 inches, with a steel spatula. A few of my experiments will best illustrate the test. Pure carbonate of lead and pure sulphate of baryta, both ground in oil, were employed; onehalf grain of Eddy's dry lampblack, and four drops of boiled linseed oil, were mixed with—

 White lead. Barytes. Color produced.
1st 100 grains 0 grains light drab.
2d. 95 "5 " slightly darker drab.
3d. 90 " 10 " "
4th. 66 2/3 " 33 1/3 " "
5th. 50 " 50 " "
6th. 33 1/3 " 66 2/3"
7th. 0 " 100 " black.

The specimens were submitted to six different persons successively, and all agreed in pronouncing them as above recorded. Five per cent may therefore be considered the limit of the accuracy of this test.


Oxide of zinc

As oxide of zinc is often mixed with the white lead, experiments were made to determine the effect of this pigment upon the tints. The best American zinc white was employed. One-half grain of lampblack, and four drops of boiled linseed oil were mixed with—
 White lead. Oxide of zinc. Barytes.Gave color.
1st....33.33 33.33 33.33 lightblexish drab.
2d.....50 25 25 darker bluish drab.
3d.....50 12.50 37.50 still darker bluish drab.
4th... 50 6.25 43.75 "

The tint of the mixtures containing oxide of zinc was quite different from that obtained without the addition of this substance; while with white lead alone, or white lead and barytes, the color was a pure drab; the presence of six and a, quarter per cent of oxide of zinc was sufficient to communicate a very decided bluish tint. I think as little as two percent of oxide of zinc would make itself apparent in this way. This difference in tint makes it a little difficult to decide between two samples of adulterated white lead when one does, and the other does not contain oxide of zinc, as between tints so different in character, it is not easy to decide which is the darkest. In doubtful cases, however, this difficulty may be overcome by adding to both samples the same weighed quantity of oxide of zinc, say ten grains to each.

The colors communicated by the lampblack will then be of the same bluish tint, differing merely in intensity.

The only practical objection to this method of testing will arise from the difficulty of weighing half a grain of lampblack with sufficient exactness.

In my experiments, a chemical balance, which shows the thousandth part of a grain, was employed. The practical painter, however, will have no difficulty in applying this test with sufficient accuracy, if he will weigh out in ordinary scales, say 100 ounces (6 1/4 lbs.) of each sample to be compared, adding to each half an ounce of dry lampblack and an equal quantity to each sample of boiled linseed oil. After mixing the lead, black, and oil together, very thoroughly, spread each sample on glass, wood, or other smooth surface, as nearly alike as possible, when the difference in depth of color, produced by the black, will determine the comparative value or body of each sample.

The sample most discolored will have the least body, aired that least discolored the most body.

Another very simple test for determining the comparative value of any white paint ground in oil, was suggested by the same person — the correctness of which I have fully demonstrated — namely, weigh out, say 100 grains of each paint to be compared, add three drops of linseed oil to each, and spread them with a steel spatula on sheets of glass, 6 by 12 inches, as nearly as possible in the same manner. Place the samples thus prepared between yourself and the light, and you will have no difficulty in deciding which is most opaque. The sample which has obsured the light the most, or appears the darkest when held between yourself and the light, must have the greatest body or covering capacity.


Conclusion.

After having made a great number of experiments with these tests, I am satisfied that when they are applied with ordinary intelligence, they will not fail to determine the comparative value of the different grades of white pigments. would advise ,every person who makes use of these tests to begin by preparing a series of standard plates for comparison selecting samples of paint obtained from the most reliable makers.

Practical suggestions on tanning leather

Scientific American 19, 8.5.1869

By C. Gilpin.

(Continued from page 259)

Uniform temperature of liquors and disintegration of bark

It is generally conceded that the process of tanning is much more rapid during the summer months than through the colder seasons of the year. In other words, the tannin penetrates the hide much more readily during the months of May, June, July, August, and September, than during the other seven months of the year. Those who have given this subject any attention, have doubtless observed that during the summer months the liquor ranged from 70° to 80° Fahrenheit, and fell as low as 35° and 40° during the colder seasons in this climate, and perhaps lower in more northerly latitudes. What the difference in time required, to tan out a stock handled regularly in the liquors of the temperatures named, might be, I regret that I have no exact means of presenting to the trade, at this time, but shall endeavor to possess the information at no distant day, when I will make it public. One fact all are aware of, that it takes considerable less bark to maintain the liquors up to a certain degree of strength in cold than it does in warm weather; the tanning principle not being so rapidly absorbed by the hide, less bark is ground during the winter months.

I can well recollect when it was the custom among tanners to lay away their stock in very heavy layers during the month of October, after sending off all that was ready for market, and letting it lie until the frost was entirely out of the ground, when it would be drawn, and, as a consequence, was found to be but little advanced during that period.

It may be asked upon what principle can this be accounted for, and what is proposed as a remedy. The causes appear obvious, upon the wellsettled principle that all matter animate, as well as inanimate, is influenced by the elements, heat and cold, throughout all nature, to a greater or less degree, contracting and expanding the most solid metals, as well as the most delicate animal and vegetable formations; hence, when the liquor are below the expanding temperature, the hide contracts and the pores necessarily become more or less closed, and, when at that point, cause the hide to expand and the pores to open, just in proportion as the temperature is raised, until the whole mass may be disintegrated and a chemical change produced, which alters the entire organic structure of the material operated upon; thus it is clear that when the temperature of the liquors is allowed to fall below the expanding degree, the capillaries, by contraction, present an obstacle to the free passage of the tannin, and it cannot be taken up so rapidly; hence a much longer time is required to accomplish the object.

Having endeavored to define the cause, we will suggest a remedy, which will be to introduce, into every department of the yard, a regular temperature of liquor; and the facility with which the liquors can always be kept at a certain ten, perature, is the best reason why the manufacturer should lose no time in adopting it, particularly when, as a general thing, they have the facilities for supplying themselves with all the heat that may be necessary for this purpose; and, as a further auxiliary, all the operations of the tannery should be housed in good comfortable buildings, with steam pipes running through them, that would keep them at summer heat, or as warm as experience found necessary, then the junk through which all the liquor passes, should, by means of steam pipes, have sufficient heat thrown into it to insure the desired temperature throughout the entire yard at all times.

Thus, the liquor, passing from the vats to the junk, thence upon the leaches, with the entire establishment kept at a mild temperature, would, it is believed, accomplish all that is deemed necessary to overcome the loss sustained by the inaction produced by cold and freezing, weather upon the operations of tanning.

The expense of putting in pipes for the purpose of generating heat sufficient to warm the building, should be no obstacle, when we consider the cost as compared with the advantages gained. Mr. James Calley, of Pittsburgh, informed me that the cost of putting in twelve hundred feet of threequarter pipe, was two hundred dollars; this included all expenses; and from information received through wellinformed sources, it is believed that the whole cost of fitting up a firstclass tannery, with the necessary apparatus in the way of pipes, to accomplish our object, would not exceed twelve to fifteen hundred dollars, while the actual amount saved in time and labor in handling the stock, would, it is believed, fully equal one-half of the cost annually, to say nothing of making the workmen more comfortable, and thereby saving time that is always lost in warming feet and hands, in cold, frosty weather, which is the necessary consequence in all yards exposed to the frosts of winter, particularly in northern latitudes.

In communicating with the manufacturers upon the subject of having the bark thoroughly disintegrated before leaching, they pronounced, with one accord, that this was a great desideratum, if not the greatest want, in the operations of tanning. Now, that we have a system of leaching upon the upward hydraulic pressure, by which the liquid can be forced through any density that bark might acquire by being ground never so fine; believing, as most of them do, that under the present imperfect systems of preparing the bark, a considerable portion of the tanning principle is not, and cannot be extracted, under the methods of leaching in general use, without the application of steam and boiling, or very hot liquids, which, it has been repeatedly shown, are generators of impurities, that have an injurious influence upon the leather, what we want is a machine that will thoroughly separate the bark, and discharge it into the leach in the form of sawdust or shreds, allowing no part of it to escape without being brought to this condition. The best prepared bark that ever came under my notice, was prepared with stones arranged upon the plan of mill stones. It was thoroughly pulverized, or, perhaps, I might more properly say, ground into shreds. Under this method of grinding, no lumps or thick pieces could escape, as is the case now with the most approved mills in use. It would appear, from the past history of the world, in all ages and in all professions, that human nature has been averse to changing old methods for new ones, and the most useful as well as the most profitable improvements, have, too frequently, lingered longer in the murky and almost impenetrable atmosphere of prejudice, and those inveterate old fogies, custom and habit, than the advancement and interests of the great industrial pursuits of life would seem to demand. Yet, however much we dislike change in our systems of doing business, it is among the inevitable consequences, that necessity moves more individuals to adopt improvements than a desire to promote and encourage progress.