Årsberättelse om framstegen uti botanik för år 1826
till Kongl. Vetenskaps-Akademien
afgifven den 31 mars 1827.
Af Joh. Em. Wikström.
Stockholm, tryckt hos P. A. Nordstedt & Söner, 1827.
*) Naturwissenschaftliche Abhandlungen. Herausge geben von einer Gesellschaft in Würtemberg. I:r B:d. 1:s Heft. Tübingen. 1826. 8:0.F. G. Gmelin har framställt undersökningar om Växternes metamorphoser, i synnerhet i hänseende till deras inre och yttre vilkor. Förf. förstår med metamorphoser de olika grader af utbildning, hvilka en Växt genomgår, samt beskrifver här utbildningen af rot, stam, knoppar, blad och blommor*).
C. A. Franck har utgifvit en Afhandling innehållande undersökningar om blommornes färgor. Förf. söker här att utfinna en allmän lag, efter hvilken Blommornes hufvudfärgor och färgade Växt-delar öfvergå uti hvarandra, och att bestämma uti hvilken ordning de förändras genom olika på dem inverkande ämnen. De resultat, hvilka Förf. framställer, äro grundade på en sträcka af mångfaldigt förändrade försök. Först meddelas undersökningarne med Blommor, hvilkas färgor äro röda, violetta, blå, gula, orangegula, bruna, gröna, hvita och svarta, hvarefter följa försök med rotens, barkens, bladens och frugternes färgämnen; på hvarje af de 5 tabellerne framställas efter hufvudfärgornes ordning 16 färgämnen uti deras förhållande till 1o särskil da reagentier, så att de i det hela innehålla resultat af 500 försök. Ibland de af Förf. an förde resultat må följande här upptagas:
1. Den ordning, uti hvilken hos flera blommor färgorne öfvergå uti hvarandra, visar en
märkvärdig likhet med ordningen af färgorne uti Regnbogen, eller Newtonska färg-spectrum; hos flera känsliga färgämnen, såsom hos det blå färgämnet hos Hemerocallis cærulea, lyckas det till ock med att framställa länken af alla dessa olika färgor, allt efter som man till det i vatten eller i sprit upplösta färgämnet tillsätter mer eller mindre qvantité af Syror eller af Alkalier.
2. Alla blomfärgor kunna hänföras till 2 hufvudafdelningar: de visa antingen det phænomène som tillhör blå blommor, hvilka samteligen blifva genom syror röda och genom alkalier blå eller gröna: eller förhålla de sig likt de gula blommorne, på hvilka syrorne inverka ganska litet, ofta knappt märkbart, då de deremot genom alkalier öfvergå ifrån högre gult allt intill rödbrunt; äfven uti de hvita blommorne kan man vanligen upptäcka närvaron af det ena eller det andra färgämnet.
3. Kolsyrade och caustika Alkalier verka olika på många röda färgämnen hos blommor och frugter; dessa få genom kolsyrade Alkalier ofta blå färgor, men genom caustika deremot gröna.
4. Lifligt röda blommor innehålla väl ibland fria växt-syror, men ofta märker man likväl intet spår dertill. Deremot kan man äfven hos litligt blå blommor icke upptäcka några fria alkaliska ämnen, fastän de likväl ofta befinna sig i ett tydligt desoxideradt tillstånd.
5. Bladens gröna färgämne är väsendtligen olika emot blommornes färgämnen; det saknar den stora känsligheten för syror och alkalier; båda förändra dess färg blott obetydligt; deremot eger det gröna färgämnet en vida större känslighet för Sol-ljuset; upplagdt på papperet förändrar sig dess färg vid klara sol-skenet redan innom ¼ timma, då deremot blommornes färgor på samma sätt utsatte för Sol-ljuset först efter en betydande längre tid visa en förän dring.
6. Många af de lifliga färgämnen, hvilka finnas hos rot, bark, blad och frugter, förändra sig efter samma lag som blommornes färgor; äfven de kunna hänföras till samma 2 hufvudsakliga olikheter som blommornes färgor. Deremot äro dessa färgämnen ofta närmare bundne vid de öfriga Växt-ämnena, och ofta kunna de först frånskiljas genom starkare chemiskt inverkande ämnen, genom gäsning, börjande röta, af syror, uti Alkalier, livarigenom de ofta förlora sina ursprungliga och öfvergå uti andra ganska olika färgor; åtskilliga techniskt använda färgämnen äro sådane chemiskt förändrade färgor.
Förf. anförer en mängd af speciella uppgifter om färgornes förändringar hos särskilda växt-slägten och arter, och ibland dessa uppgifter må följande här omnämnas:
Många odlade Vaxter, hvilka ega blommor af olika färgor, visa uti dessa färgor en viss ordning och beständighet, och ändra färgorne blott innom vissa gränsor. Gult och blått bilda vanligen gränspuncterne för deras färg-nuancer. Chrysanthemum indicum, Alcea rosea, Tulipa Gesneriana, Georgina variabilis, Primula Auricula, Dianthus caryophyllus blomma med olika förändringar ifrån gult, orange, rödt tills in uti violett; redan den sednare färgen är sällsynt hos dessa Växter, och rent blått sy nes aldeles saknas hos dem. Cheyranthus annuus och incanus, Aster chinensis, Ipomoæa violacea, Hyacinthus orientatis och Solanum tuberosum ega de olika förändringarne ifrån blått, violett, rödt tills uti orange; rent gult saknas deremot hos dessa arter, och orange synes redan saknas hos flera.
Arterne af slägtena Sedum, Sempervivum, Crassula, Oxalis, hvilka ega fri syra, blomma så väl med hvita som med gula eller röda blommor. Alla blå blommor förändra sin farg hastigt till rödt, då fri syra inverka på dem, fastän hos de rödblommiga varieteterne af dessa Växter ofta ingen syra kan upptäckas. Hos den naturligen rödblommiga Hortensia speciosa lyckas det att förvandla de röda blommorne till rent blå, då den planteras uti jordarter, hvilka innehålla mycket kol, i kraft hvaraf syret, mer bundet vid kolet, qvarblifver i jorden, hvarigenom Växten försättes uti ett desoxideradt tillstånd. En droppa af en svag syra är likväl redan tillräcklig att åter förändra Växtens med konst blåfärgade blommor till vanligt röda, hvilket icke skulle kunna ske, om något absorberadt kol såsom sådant vore orsaken till denna blå färg. Till följe af alla dessa phænomen anser Förf, att den gulröda blomfärgen kan kallas den oxiderade eller positiva och den blå-röda deremot den deoxiderade eller negativa, emellan hvilka 2:ne arter bladens gröna färg står i midten. Om de finare färg-öfver gångarne ordnas med hänsigt härtill, så uppkom ma följande färglänkar:
röd
orange-röd
orange
gul
gulgrön } Blommornes oxiderade eller positiva färglänkar.
grön
blågrön } De gröna bladens färg.
blå
blåagtig violett
violett-röd
röd } Blommornes desoxiderade eller violett negativa färglänkar.
De båda färglänkarnes extremer mötas i rödt å samma sätt, som båda extremerne komma hvarandra till möte i violett och rödt, gult och orange ofvan uti det optiska färg-spectrum och i de genom chemisk inverkan uti blommorne uppkommande färg-förändringar.
Häraf blifver sannolikt, att bladens neutrala gröna färg, allt efter Växtens natur och omständigheterne, under hvilka Växten försättes, öfvergår hos blommorne antingen till den oxiderade eller till den desoxiderade färglänken, närmast derföre uti gult eller blått och ifrån dessa till de öfriga färg-nuancerne. Utaf dessa färgors ordning förklarar det sig, hvarföre båda färglänkarnes blommor lätt kunna öfvergå till rödt, men hvarföre det redan vida sällsyntare lyckas att förvandla en ursprungeligen gulblommande Växt genom det orange-röda, violetta tills uti blått, eller en ursprungeligen blå färg genom den violetta, röda, orange tills uti gult, ehuru hos åtskilliga odlade Växter såsom hos arter af Georgina, Primula, Hyacinthus redan visa sig betydliga närmanden till dessa färgornes fullkomliga förvandlingar; äfven anser Förf, att det är troligt, att man kan lyckas att genom förändrade förhållanden hos samma art framställa alla dessa färg-nuancer, då dessa samteligen gradvis bilda öfvergångar till hvar andra.
*) Till de Växtfärg-ämnen, på hvilka redan brunns-vatten reagerar likt svaga Alkalier, höra färgämnena hos Digitalis purpurea, Pelargonium inquinans, Agrostemma coronaria, Hemerocallis cærulea , Linum perenne, Gentiana Pneumonanthe, Lythrum Salicaria, Rosa gallica, Lotus jacobæus, Tigridia Pavonia, Alcea rosea Var rubra & violacea, Georgina variabilis, Cheyranthus annuus och incanus.Förf. anmärker, att de rödblommiga varieteterne af de blåblommiga Växterne kunna relativt till dessa redan kallas oxiderade, om de än icke innehålla någon fri växt-syra såsom många af de med gulröd färg blommade Växter. I detta hänseende torde många fina gradationer finnas, ungefärligen på lika sätt som många metaller ifrån rent gediget tillstånd kunna öfvergå genom åtskilliga oxider till ock med uti metall syror; uti blott oxid-tillstånd visa de äfven ofta alkalisk reaction i sitt neutrala, i syror såsom oxider eller oxiduler upplösta tillstånd, då de deremot i sitt högre oxiderade tillstånd, såsom metalliska syror, likt syrorne, verka på färgämnen; ett dylikt phaenomène visar boraxsyran i dess förhållande till Växt-ämnen; uti vatten upplöst verkar den ännu såsom en syra med en svag rodnad på konstigt blåfärgadt växtpigment (på vanligt lacmus-papper), då den deremot på gula Växt-färgämnen, på Curcumapapper och på känsliga rena blå Växt-färgämnen (blommor af Viola) reagerar likt svaga Alkalier. Uti sitt fullkomligt rena tillstånd förlorar den likväl enligt Desfosse's nyare undersökningar äfven denna alkaliska reaetion, och verkar blott såsom en svag syra. Redan vanligt brunnsvatten visar i hänseende till dessa särskilda reactioner på åtskilliga känsliga färgämnen något dylikt; det verkar något rodnande på Lacmus-papper genom sin kolsyra, deremot meddelar det, i tillräckelig mängd tillslaget, genom sin kalkjord åt många af de känsligare Växtfärg-amnena tydligt blåagtiga eller grönagtiga färgor, hvilka först genom starkare syror förändra sig till rödt*).
Ibland de Växter, hvilka tillhöra den positiva, oxiderade eller gulröda färglänken, äro många arter af slägtena Sempervivum, Sedum, Crassula, Cactus, Mesembryanthemum, Aloë, Allium, Robinia, Cytisys, Oxalis, Rhus, Rosa, Pyrus, Prunus, Rubus, Cratægus, Verbascum, Nicotiana, Oenothera, Gaura, många Corymbifera, Cichoraceæ, Umbellifera, Ranunculaceæ och Caryophyllaceæ; ibland spridda arter i synnerhet Georgina variabilis, Chrysanthemum indicum, Anacyclus bicolor, Alcea rosea, Dianthus caryophyllus, Tulipa Gesneriana, Anemone hortensis, Ranunculus asiaticus, Adonis citriva och miniata.
Ibland de Växter, hvilka tillhöra den desoxiderade, negativa eller blåröda färglänken, äro många arter af slägtena Campanula, Ipomæa, Phlox, Epilobium, Vinca, Scilla, Geranium och Pelargonium. Ibland enskilda arter: Hesperis matronalis, Cheyranthus annuus och incanus, Ipomaea violacea, Solanum tuberosum och Dulcamara, Anagallis cærulea och Phænicea, Hortensia speciosa, Hyacinthus orientalis, Lavatera trimestris, Lathyrus odoratus; strålblommorne af Aster chinensis och versicolor.
Blommor af den oxiderade färglänken synas jemnförelsevis utveckla sig ymnigare i nordliga tragter, än blommor af den desoxiderade färglänken, ibland hvilka många i synnerhet äro inhemska uti varmare tragter. Enligt Scoresby's resa uti Norra Polar-tragterne ser man på Spetsbergen, att Växternes blommor knappt ega andra färgor än hvita, gula och purpur.
Hos några Växter utveckla sig dessa båda färg-motsatser uti samma blomma, hvarvid man likväl anmärker en viss ordning. Hos Aster chinensis äro de i centern af blommorne stående disk-blommor altid gula, då deremot strålblommorne förändra sig till de mäst olikartade färgor af rödt till blått, likväl icke till gult; Senecio elegans eger gula disk-blommor – och lifligt violetta strålblommor; disk-blommorne hos åtskilliga småblommiga arter af Aster (A. mutabilis, versicolor, diffusus m. fl.) förändra ofta sina färgor innom få dagar ifrån gult till rödt, då deremot deras strål-blommor visa flera hvita och blåröda färgförändringar. Convolvulus tricolor visar vid blommornes peripherie rundt omkring altid den blå färgen, men i centrum deremot altid en lifligt gul färg; båda färgorne äro skilda genom ett bredt hvitt mellan rum. Viola tricolor har uti sin oregelbundna 5-bladiga blomkrona ofta 2 gula och 2 blå blomblad.
*) Untersuchungen über die Farben der Blüthen und einige damit in Beziehung stehenden Gegenstände. Præside G. Schübler. Resp. Auctore C A. Franck. Tübingen. 1825. 8:0.Det inträffar likväl oftare, att dessa 2 färg motsatser framträda hos samma slägte, likväl hos olika arter af detsamma, men hvilka van ligen då äro ganska beständiga, så att de till ock med kunna begagnas till afdelningar för dessa Växters classification; så ega t. ex. slägtena Linum, Gentiana, Scabiosa, Aconitum, Lupinus, Iris m. fl. arter, hvilka hafva rent blå och rent gula blommor*.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti