Årsberättelse om framstegen uti botanik för år 1826
till Kongl. Vetenskaps-Akademien
afgifven den 31 mars 1827.
Af Joh. Em. Wikström.
Stockholm, tryckt hos P. A. Nordstedt & Söner, 1827.Prof. v. Martius har i anledning af Meyer's arbete öfver Lafvarne lemnat en öfversigt af Lichenologiens närvarande tillstånd. Sedan detta studium under 15 års tid hvilat på den ståndpunct, uppå hvilken Acharius ställt det, hafva på en gång 4 Författare bearbetat Lafvarnes Växt-Ordning, och sökt att dels på parallela dels på divergerande vägar utbreda nytt ljus öfver densamma; dessa Författare äro Eschweiler, Wallroth, Meyer och Fée. Lafvarnes obestämda, så många förändringar underkastade former, deras beroende af alla physiska inflytanden vid en högst långsam, ja kanhända på århundraden beräknad vegetation, änteligen deras, med de oorganiska natur-alstren likartade, ofta stenhårda substance, och den derföre ganska svåra micro skopiska undersökningen, voro besvärligheter, genom hvilka Botanisterne blefvo föranlåtne att stadna vid Achari i auctorité, men hvilken nu, genom de omtalade nyaste bemödanden, förlorat största delen af sin vigt. D:r Esch weiler har den förtjensten att först hafva å nyo grundlagt Lafvarnes Naturalhistoria genom mera noggranna och mångfaldiga microskopiska undersökningar så väl af de flesta inländska, som af många ditintills okända utländska Lafvar, allt intill den utomordentligt fina structu ren af de uti frugtgömmena inneslutna rör eller canaler. Till följe åf dessa undersökningar vi sade det sig, att Apothecia allmänneligen upp komma ifrån den, mäst igenom bark-lagret fram brytande märg-substancen, vidare erfor man den beständiga närvaron af en gelatineus kärna uti densamma, vare sig att denna antingen städse blifver omsluten, eller hos de högre formerne framträder skif-formigt utbredd i dagen; Förf. visade alltså, att Apothecia intus homogenea och idiothalama uti Acharii arbeten äfvensom he la det på deras åtskillnad hvilande grundlaget 19 af hans system äro ett misstag, termer hvilka säga intet; till följe häraf valde Eschweiler en ny, på natur-åskådning banad väg: han be stämde på detta sätt skarpare hela Växt-Ordnin gens gränsor och kännetecken, äfvensom dess uppställde grupper, och samtliga ånyo grund lagde och med nya former förökade slägten, och försökte, icke utan framgång, att upprätta ett naturligt och physiologiskt Laf-system, grun dadt å ena sidan på den väsendtliga olikheten af blås- och tråd-formen och å andra sidan på frugt-organernas gradvisa fullkomning; han till bakaförde sluteligen de märkvärdiga phænome nen af Lafvarnes och deras delars färgning till chemiskt dynamiska förhållanden, han sökte be visa, att dessa äro en, till följe af Lafvarnes hela natur, jemnt under hela året fortfarande oxydations- eller decarbonisations-process, hvilken yttrar sig genom frugt-organernas färgning, genom afsättning af kol och rödt färgämne me delst en chemiskt-galvanisk motsats med den i och för sig gröna thallus.
Meyer's undersökningar bestyrka Eschweiler's; om bådas gäller, att de gifva en natur-enlig åsigt af det vegetabiliska lifvet i allmänhet, om Växt-sättet, dess hämmande momenter och de härifrån framträdande formförändringar. Författaren förkastar ovillkorligt Acharii systematiska och diagnostiska åtgärder, framställer den organiska bygnaden af de olika formerne af stammen, så väl som af frugtorganerne, hvarvid han väsendteligen öfverensstämmer uti Herr Eschweiler's åsigt af desamma; han lemnar en särskild uppmärksamhet åt det lager af grön färg, som vanligen befinner sig under bark-lagret, och hvilket redan De Candolle upptagit såsom ett af Lafvarnes familje-kännetecken, med undantag af Hypoxydeæ, men vid hvilket Eschweiler fästat min dre afseende. Uti detta lager ser Förf. "Lafvarnes lifs-princip" och han tror det vara det enda fortplantnings-medel vid den ofta förekommande bristen eller vid borttvinandet af de egentliga frugt-organerne (apothecia); han medgif ver likväl äfven, att de så kallade soredierne eller stoft-artade efflorescencer af grobara ele mentar-celler icke allenast kunna taga sitt ur sprung ifrån detta gröna lager, utan äfven ifrån den öfriga så väl bark- som märg-substancen; genom denna sats blifver det sannolikt, att likasom det förhåller sig hos de lägre Djuren, så finnes här ock hos hvarje organisk del en stigande reproductionsförmåga efter afskiljandet från moder-stammen. Förf. har utsått grodd korn af sköld-Lafvar och af desamma hafva unga Lafplantor uppvuxit. Dessa försök leda Författaren till det resultat, att Lafvarne likasom andra ofullkomliga organismer uppkomma så väl genom en ursprunglig elementar-alstring (generatio originaria) som genom en åter-alstring genom utbildning af moderväxtens ut vicklingsbara delar (generatio propagatoria s. reproductiva). Det första uppkomst-sättet har man hitintills icke så bestämt kunnat bevisa hos Lafvarne, som man gjort det hos Alger och Svampar. Förf. lemmar oss så vida ej i tvifvel om arten af detta fortplantningssätt, som han här beskrifver en fällning (præcipitat)afett oändligen fint färgadt stoft, hvilket så väl finnes i omedelbar contact med Atmosphæren som under vissa Växters epidermis, och hvilket stoft är den första graden till en sådan ursprungelig utvickling af flera Lafarter, hvarvid han tillika låter förstå, att så väl chemiskt sönderdelad vegetabilisk substance äfven som oorganiskt ämne under vattnets och ljusets inverkan knnna deltaga i denna första bildning. Förf beskrifver detta stoft, som han benämner protothallus, såsom sammansatt af atomer af små trubbkantiga korn, hvilka ymnigt lägga sig concentriskt vid hvarandra, och allmänneligen antaga en cellformig eller fibreus structur. Det andra uppkomst-sättet genom fortplantning medelst delar tillhörige moder stammen eger rum på tvenne sätt, antingen genom stamgroddar d. ä. elementar-celler, hvilka stammen eller thallus afsöndrar i de åfvannämnde soredier, och sannolikt äfven i de delar, hvilka Acharius kallat pulvinuli och cephalodia, eller ifrån de så kallade Apotheciernes grodd-celler (sporæ), hvilka Förf benämner groddfrugter, Sporocarpier. Den förra utvägen till fortplantning verkställer naturen oftare i fugtigt läge, hvarest ock Laf-stammen mera utbildar sig; den andra utvägen vidtager naturen mera på ett torrt läge, hvarest äfven Apothecierne mera utbilda sig.
Herr Meyer framställer vidare, till följe af sina undersökningar, den sats: "att så väl frugt-groddarne som stam-groddarne åter höja sig till en fullständig form som moderstammen, men ganska ofta qvarstadna på lägre bildningsgrader." Dessa groddars egenskap att icke alltid och i alla förhållanden kunna höja sig till den form, ifrån hvilken de härstamma, antager Förf. såsom ett bevis, att de hvarken böra betragtas såsom verkliga frön eller såsom verkliga knoppar. Förf. försvarar sig härvid mot den i sednare tider så ofta af ett missförstånd 22 af idéen om Växt-metamorphosen framställda åsigt, att en art, ett slägte eller till ock med en ordning af de cryptogamiska Växterna omedelbart kan öfvergå i en annan. Förf betragtar derefter, den så stora mångfaldigheten af Lafvarnes utvicklingsgrader såsom resultat af deras olikartade uppkomst antingen ifrån stam-grodd eller frugt-grodd; han tror, att från de sednare framstå individuer med större tendence till artens fullständigare normal-utvickling, men ifrån de förra sådane, hvilka, – analoge med afkomman af högre organiserade Växters knoppar, åter framställa Moder-Växtens individuella form. På detta sätt förklarar han vidare de så allmänt förekommande ansatser af Laf-apothecier, utan eller med omärklig stambildning, såsom afkomlingar, hvilka, genom frugtbildningens öfvervigt hos individuen, antaga skenet af en specifique natur, och derföre så ofta blefvo af Acharius beskrifna såsom egna arter; så anser han t. ex. Lecanora cerina, Lecidea luteo-alba m. fl. af Acharius bestämda arter blott såsom af-arter af Parmelia parietina; på lika sätt hänförer han många af Achari i arter åter tillbaka till sina stam-arter; samma förtjenst för värfvar sig ock Förf. genom granskningen af de under vissa Växters epidermis uppkomman de Lafvar, samt följer härvid Floerke, hvilken redan för längesedan fästat uppmärksamheten vid nödvändigheten att göra afseende på sådane Laf-crusters förväxning med barken och epidermis, de derigenom uppkommande färgförändringar, sammanflytandet af sådane sig öfverallt lätt assimilerande lägre organiserade Växter med fremmande organiska och oorganiska ämnen. Hit höra i synnerhet Författarens observationer om ingåendet af smärre parasitiska Växter, Lepra rubens & botryoides, uti Lafvarnes massa, hvarigenom Lafvarne färgas röda eller gröna; om upptagandet (absorbtion af jern-oxidul, hvilken, med atmosphærens inflytande, öfvergår i färgande Jern-oxydhydrat; om Lafkroppens karmosinröda färgning genom brunstens-oxyd o. s. v.
Derefter meddelar Förf den systematiska uppställningen af Laf-slägtena, hvilka indelas uti I. Coniocarpi, II. Myelocarpi och III. Hymenocarpi. Denna indelning af Lafvarne är grundad ensamt på frugt-delarne, emedan Förf. icke anser thallus lämplig att tagas till grund för slägt-kännetecknen, då den så ofta blott fin nes ofullkomligt utbildad. Allenast där, hvar est förekommer en stengelformig upphöjning af apothecierne, som erinrar om högre former uti Växt-riket, såsom hos slägtena Stereocaulon och Cladonia, och där, hvarest stammen bildar ett bolsterlikt underlag för frugt-organerne (hos Trypetheliaceæ Eschw.), betragtar han dessa bildningar såsom väsendtliga för slägtkännetecknens grundläggning. v. Martius tror dock, att en natur-enlig indelning och characteristik, härledde ifrån idéen af en bevislig, successiv utvickling af formerne, måste uppfatta alla naturkroppens sidor. Laf-slägtena med pulverulenta frugt-organer betragtar han, med undantag af Calicium och Sphaerophoron, blott såsom bihang. Coniocybe Ach. bibehålles dock uti Methodus generum. Conioloma får sin plats emellan första och andra afdelningen och Thelotrema (äfven Graphis enligt Martius) emellan den andra och tredje; äfven finnes hos yngre individer af stoft-frugt-Lafvarne icke sällan tydliga canalbildningar eller rör, och tvertom inträffar äfven, att frugt-organerne hos de båda andra afdelningarne öfvergå till stoftbildning. Häraf synes, att Förf är långt ifrån den meningen, att de af honom grundade slägten äro i stånd af en fullkomlig begränsning; hans åsigt går snarare derhän, att det, som vi hos de fullkomligare Växterne benämna slägten, på dessa lägre vegetationsgrader alltid är ett natu ren påtvunget begrepp. På samma sätt tror ock Hr Meyer, att han ej kan strängt skilja Lafvarne ifrån Algerne, hvilken öfvertygelse erhåller fördubblad grund genom det af honom iagttagne primitiva uppkomst-sätt af Lafvarne; han betragtar dem snarare såsom en kant eller fåll omkring Svamparnes vidsträckta rike.
v. Martius anmärker, att dess egen åsigt af Laf-stammens vigt vid slägtenas uppställning närmar sig vida mer till Wallroth's bestämningar uti dess Naturgeschichte der Flechten 1:r Theil, som blott handlar om Laf-stammen i allmänhet; Förf. har här infört en alldeles ny, nästan rent grekisk terminologie, som för mången försvårar studium af detta vidlöftiga arbete. Förf. grundar Lafvarnes indelning på Laf-stammens structur, och delar dem uti liklagriga och olik-lagriga, eller sammansatte, homöomeriska och heteromeriska enligt hans terminologie; till den första afdelningen hörer blott Collema, med några inskränkningar, till den an dra höra alla öfriga Lafvar. Hr v. Martius anmärker, att denna indelning är ganska rigtig i hänseende till närvaron af det af Eschweiler såsom ett allmänt kännetecken för Lafvarne betragtade bark-lagret. Men hvad Collema beträffar, så torde dess flesta arter äfvenledes hafva ett dubbelt stratum, emellan hvilket likväl det gröna korn-lagret felar. v. Martius anser, att man rättast uppställer Collema såsom en öfvergångs-led emellan Alger, och Lafvar (så ämnar v. Martius göra uti dess Prodromus Floræ Brasiliensis). Hr Wallroth lemnar nu äfven, likasom Meyer, särskild uppmärksamhet åt det gröna lagret under Lafkroppens bark-lager, och förklarar detsamma för ett formeligt aflings- eller alstrings-organ, stratum gonymon, hvilket består af blott afvelskorn (Brutkörnern) eller afvels-celler (Brutzellen), Gonidier. Dessa korn skola antingen vara gulgröna eller guldgula; Förf benämner dem Chlorogonier och Chrysogonidier. De förra skola gifva sig tillkänna genom att visa sig bara och genom sin mångfaldiga förökning hos de gröngula Leprarierna; de sednare gifva sig tillkänna ibland andra hos de guldgula cyphellerna hos Sticta aurata. Större delen af arbetet sysselsätter sig med Laf-stammens metamorphos. Så benämna Hrr Wall roth och Meyer den Växternas abnorma utvickling och missbildning, hvilken Link kallat anamorphosis; de nyttja således ordet metamorphos i annan mening än Göthe och dess efterföljare, hvilka dermed förstå Växternas normala utvickling uti det gradvisa fullkomnandet af deras organer; för detta begrepp välja Wall ro th och Meyer ordet morphosis. Båda dessa Författare öfverensstämma uti utvicklingen af denna lära om Laf-kroppens förändring, och deras syftning går förnämligast derhän att utvisa och rätta de af Acharius begångna misstag uti uppställningen af aborterande, sjukliga eller ofullkomliga former såsom egna Växt-arter, och att därigenom förenkla kännedomen om arterna. Denna öfverens-stämmelse är väl till en del grundad deruti, att båda Författarne begagnat och vidare utbildat Floerke’s uti särskilda afhandlingar spridda läror och åsigter, hvilka redan Link för 36 år sedan till en del antytt uti sitt arbete om Göttingens Laf-arter, och hvilka Eschweiler nyligen styckvis inskränkt genom microskopiska undersökningar.
Fée's verk Méthode lichenographique et Genera är det 4:de om Lafvarne nyligen utkomna arbete. v. Martius anser, att detta verk höjer sig öfver den ståndpunct, hvarpå kännedomen om Cryptogamerne öfverhufvud befinner sig uti Frankrike. Förf. framställer flera naturliga grupper, och beskrifver många nya tropiska Laf-former, men har ej uppsökt och fullföljt Växt-metamorphosernas Läror uti Lafvarnes lifshistoria. Boken är snarare blott systematisk, och Författaren tillägger Laf-stam mens förhållanden ett ännu större värde än någon af de tyska Lichenologerne, samt bildar 66 slägten, då Meyer blott uppställt 27 och Eschweiler 49.
v. Martius har under denna granskning flera gångor antytt den analogie, som finnes emellan Lafvarne och Algerne. Han anmärker nu, att man med all rätt kan säga, att dessa båda familjer, eller rättare ordningar, i hela sitt lefnads-lopp framställa en beständig paralle lismus, och att Algerne egentligen äro Vatten Lafvar, och Lafvarne Luft-Alger. Också tillhöra verkeligen alla Lafvar jorden, och alla Alger tillhöra vattnen. De så kallade gelé-Lafvarne eller Collemata, hvilka ej visa något dubbelt stratum, eller dock blott visa båda strata i förening, kunna beqvämligen betragtas såsom en mellanled emellan båda ordningarne. Hvad formen af båda dessa angår, så kan man säga, att äfven de elementaira bildningarne, cellerne, af hvilka de äro sammansatte, genom sin utbildning och förening till en vegetabilisk kropp bära hos sig stempeln af det element, i hvilket de utvickla och fortbilda sig. Algernas structur är mera regelbundet celluleus, ledad, på de lägsta graderne gelatineus; de särskilda cellerne träda friare från hvarandra, utsträcka sig och antaga ofta den hos högre Växter herrskande typus af sexkant, emedan de uti vattnets ele ment likartadt kunna utvickla sig åt alla sidor; texturen af de på stenar, jord eller på hårda Vegetabilier boende Lafvar är mera oregelbunden, grofvare, ej ledad, ofta till ock med jordartad, och omedelbart sammanrotande med det element, på hvilket de växa. Detta förhållande af elementar-delarne återfinnes äfven hos sjelfva de former, till hvilka de båda ordningarne höja sig. Då hos en så oregelbunden celleväf ingen ved kan formera sig, så utvickla sig ej eller några verkliga blad, hvilka alltid bildas utur en organisk motsats i vedkroppen: Alger och Lafvar hafva blott löf (frondes), d. ä. en växtlik utbredning, hvilken, liksom en-polig, framställer stammen och bladet i omvexlande genomträngning (in wechselseitiger Durchdringung). Analogt med de högre Växterne, hvar est vi alltid där finna den största syftning till prolification, som blad och ved-substance alltid äro tillstädes i organisk - genomträngning eller lagring öfver hvarandra, måste ock alltså hos dessa båda ordningar träffas en stor verksamhet till fortplantning, hvilket också är förhållandet. Dessa båda Växt-ordningars förökning är otroligt mnig, likväl finnes en stor åtskilnad i hänse ende till tidlängden. Algerne höra till de flyg tigaste, Lafvarne till de genom sin långåldrig het mäst utmärkta Växter. I detta afseende må här nämnas Turner 's märkvärdiga obser vation på sjöstranden vid Cromer. Han såg där i Juli allt betäckt med Ulva filiformis Huds., i September intet spår deraf, utan blott Bryopsis plumosa, Scytosiphon filum, Chondria dasyphylla och Sphærococcus confervoides Ag.h., och i November hela tragten intagen af Fucus vesiculosus L. och Ulva laciniata Huds. Huru sällsamt, säger Hr v. Martius, contrasterar denna Växt-ockring med den långsamma vegetationen af Lafvar, hvilka på Harz innom 2o år knappt med en tum hade utvidgat sin omkrets! De grobara celler, genom hvilka Lafvar och Alger fortplanta sig, afsöndras på lika sätt, än utan åtskillnad vid ytan, än ifrån egna gömmen eller afsats-ställen. Förf. anmärker, att likasom många Lafvar blott synas fortplan ta sig genom stam-groddar, så gifves det äfven Alger (t. ex. Sphærococcus triqueter), hvilka ytterst sällan eller som alldeles icke äro fundna med frugt, och det oagtadt ymnigt öka sig, såsom t. ex. Sargassum bacciferum, en i Oceanen kringdrifvande Tång-art, hvars fädernesland man ännu icke känner, och som gaf Columbus anvisning om Continentens granskap. Flera Algers grodd-celler äro ihåliga, genomskinliga, enkla eller ledade. Detsamma gäller i synnerhet om Lafvarnes stamgroddar, däremot äro de i sporangier inneslutna grodd-celler ymnigare uppfyllda med groddmassa. Hos många groddar både hos Alger och Lafvar erfordras till groddarnes grobarhet, att de i sig innesluta en viss qvantitet af vegetabilisk massa. Hos många Conferver m. fl. ser man, att de grobara propagula eller gongyli bilda sig genom sammangyttring af små elementar-klot, och hos Lafvarnes apothecier är det än ledade, d. ä. utaf flera elementar-celler sammansatta groddar, thecæ, eller solida elliptiska småblad, sporæ(eller kanhända rigtigare gongyli, då vi bruka ordet spora för den ihåliga groddblåsan), som äga förmåga att fortplanta sig. v. Martius erinrar, ått denna parallele emellan Lafvar och Alger låter tydligen bevisa sig hos sjelfva de hufvudtyper, under hvilka de forma sig. Lafvarne indela vi, säger han, efter löfvets utvickling uti skorp-artade, löf-artade och busk-artade Lafvar; emot dessa grundformer svara de slem-artade-, tråd-artade- och löf-artade Algerne, enligt de till följe af sina allmänna lifsförhållanden bestående olikheter. Lafvarnes andnings-process (Athmungsprocess) sker nemligen i synnerhet medelst det yttre eller bark-lagret, hvars slemsocker, mjuka gröna Hartz, Gummi och gult färgämne mer eller mindre utbilda sig först genom upptagande af syret utur atmosphæren. Vi veta, att Lafvarne gerna upptaga syret och deremot afgifva kolsyra, och detta göra de så väl i solskenet som i skuggan, och volumen af den utdunstade kolsyran är mindre än den af det upptagna syr-gazet. I detta hänseende kan man företrädesvis benämna Lafvarne för syrsatta Växter, och deras syrsatte färgämnen, hvilka i synnerhet Hoffman och Westring upptäckt, låta använda sig, då de behandlas med Alkalier, till beredande af varagtiga och höga färgor. Men att Lafvarnes respiration företrädesvis sker genom deras peripheriska eller bark-lager, förutsätter en organisk motsats af båda systemen, af bark- och märg-kroppen. Här uppträder alltså först en central Växt-del företrädesvis i artens tjenst, under det att den peripheriska är mera egnad till individuens fortplantning. Förf anser, "att detta förhållan de förtjenar så mycket mera afseende, som utbildningen af den organiska motsatsen emellan peripheriska och central-växt-delar är öfverhufvud inre lag för alla Växt-utvicklingar, eller, hvilket är detsamma, förtjenar så mycket mer afseende, som Växtens metamorphos går hand i hand med utvicklingen af dess andningsprocess."
Förf. anmärker, att detta förhåller sig helt annorlunda hos Algerna. "de lefva dränkta i vatten, upptaga detsamma i sin ursprungliga form, och leda det genom sin lös-celliga kropp å de mäst olika vägar. Det kan ej antagas, att på det stora djup, uti hvilket många Tångarter växa på hafsbotten, dessa där skulle andas atmosphærisk luft. Det är tänkbart, att de alldeles icke utvickla några gazformiga ämnen, så länge de äro alldeles undandragne ljusets inflytande, och de känna ej den omväxling af ljus, värma och det omgifvande medii rörelser, för hvilken de på jorden växande, på upphöjda, för vindarne utsatta, platser, sig i synnerhet kraftigt utvicklande Lafvar äro utsatta. Deras respiration må derföre vara beskaffad huru som heldst, så blifver den dock alltid af en oafbruten varagtighet och likformighet, och Algerne skola i synnerhet äfven derigenom skilja sig ifrån Lafvarne, hvilkas andning synbart lyder under inflytandet af en omväxling af Atmos phærens vattenhalt, på det sätt, "att deras vegetation är lifligast där, hvarest luftkretsen på "lika tidlängd mäst blifver torr och åter fug tig." Algernas herrskande färgor: brungrön, brun och flera nüancer af rödt torde derföre icke eller böra betragtas såsom resultater af respiration i den mening, som detta är händelsen hos Lafvarne"; Förf. tror, att orsaken till desamma bör kanhända till en stor del sökas hos det Jod, hvilket såsom hydrojodsurt kali och natron befinnes hos dem.
*) Regensb. bot. Zeit. 1826. N:o 13, p. 193–204, N:o 14, p. 209–219.Förf. anmärker, att det vore lätt att vidare utföra denna jemnförelse emellan Lafvar och Alger, om stammens, löfvets och frugt-organernas olika former jemnföras, och i synnerhet de lagar blefvo undersökte, under hvilka lik-artade och olik-artade frugt-organer hos lika och olika arter af båda ordningarne, finnas fördelade; i synnerhet tror han, att det vore interressant att jemnföra de båda hufvudformerne af frugtorganerne, neml. Algernes klotformiga sporæbyggnader och Lafvarnes skål- eller sköldformiga apothecier i deras förhållande till andra secundaira (d.ä. derjemte förekommande) groddorganer, såsom Algernas Nemathothecier och Lafvarnes cypheller och pulvinuli, och äntel. ådagalägga, att hos båda ordningarne bildningen af grobara delar visar sig såsom ett hämmande af vegetations-processen.*)
**) Lichenum in Bohemia observatorum dispositio suc cinctaque descriptio. Auctore W. Mann. Pragæ 1826. 8:0.
***) Lichenes exsiccati &c. 6:tes Heft. Von H. G. L. Reich enbach und C. Schubert. Leipzig 1826. 4:0.
****) Lichenes Helvetici exsiccati Fasc. V &c. – Liche num Helveticorum Spicilegium. Sectio secunda, Li chenum exsiccatorum fasciculos V &c. illustrans. Auctore L. E. Schærer. Bern. 1826. 4:0.En beskrifning öfver Böhmens Lafvar är af en Botanist vid namn W. Mann under det förflutna året utgifven, men jag har ej egt till fälle att se densamma**).
Hrr Reich en bach och Schubert haf vä fortsatt utgifvandet af deras Laf-Samling, kallad Lichenes exsiccati; 6:te Häftet har under det förflutna året utkommit.***).
Rector Schærer i Bern har äfvenledes utgifvit andra afdelningen af sin Samling af Schweitziska Lafvar; den åtföljes af text, innehållande beskrifningar och observationer om de Lafvar, som här upptagas; ibland dessa före komma slägtena Verrucaria, Endocarpon, Umbilicaria m. fl. De , hvilka specielt bearbeta detta studium, anse den här gifna text att v ra ett mönster för Lichenologiska arbeten i anseende till den critik och den säkerhet i observationer, hvilka båda här öfver allt visa sig.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti