Dagens Press 172, 11.7.1915
För hvarje dag som går ökas färgrikedomen på lindorna. De gula ranunklerna stå icke mera ensamma; både blå, violetta och röda blommor skjuta fram ur lindans gröna matta, gifvande densamma många brokiga skiftningar, som stå i direkt beroende af växttäckets floristiska sammansättning.
En blick på växternas blomsterskrud — och vi varsna lätt ihuru många olika färger och nyanser den fagra dräkten kan anläggas. Till och med hos en och samma art kan blommans färg växla längs en ofta ganska drygt tilltagen färgskala: man må blott tänka på de röda rosornas talrika färgvarieteter. Äfven blommorna hos en och samma individ kunna beroende af ålder eller annat skifta i färg: på ett och samma rödklöfverstand t. ex. kan man finna små mörkröda, nyss utslagna blomhufvuden, medan de äldre äga en mer blekröd, saftlös färgton.
Huru kommer all denna färgrikedom till stånd, genom hvilka processer uti växtkroppen alstras det från växt till växt skiftande färgmaterialet och hvarpå bero växlingarna inom en och samma art, hos en och samma individ, spörjer måhända den frågvise. Denne får finna sig i att något uttömmande svar ännu icke kan gifvas på de framställda frågorna. Att så sker bör icke förvåna, ty tills vidare är vår kunskap om växternas färgämnen skäligen ofullständig. Så äro ju t. ex. blå och röda färger mycket vanliga blom- och fruktpigment; men intill våra dagar ha forskarna icke lyckats utreda, huruvida hvarje växtart frambringar sitt särskilda färgämne, huruvida hvarje blå och röd nyans motsvaras af en specifik färgande substans. Och om dessa färgämnens kemiska beskaffenhet har man själffallet sväfvat i fullständig okunnighet.
Redan för mer än femtio år sedan sysslade man med att närmare undersöka beskaffenheten af drufvans och lingonets färgämne, utan att det lyckades att isolera de färgstarka ämnen, som färga dessa frukter. Det praktiska intresse, som tydligen var förknippadt med dessa forskningar — möjligheten att kunna konstatera vinförfalskningar — underhöll intresset för nämnda växtfärger. Förgäfves voro dock alla bemödanden att isolera dem ur vin och frukter. Det är en tysk kemists förtjänst att vi nu äga en plötsligt utvidgad kunskap om de blå och röda färgämnenas fördelning och beskaffenhet inom växtvärlden samt om de kemiska medel, hvarmed växterna kunna variera sin färg. Willstätter, känd för sina briljant utförda undersökningar öfver växternas gröna klorofyll, har tack vare sin högt uppdrifna experimentella konst icke blott lyckats där hans föregångare strandat, utan äfven kunnat ur flere andra blommor och frukter utvinna de färgande substanserna. Det har i flertalet fall varit ett drygt arbete, som slukat stora mängder utgångsmaterial. Så ger t. ex. 1 kg torra rosenblad blott några gram af det eftersökta pigmentet och af 100 kg lingonskal utvinnes efter ihärdig preparation icke ens ett par gram färgämne. Undersökningen, vid hvilken tiotals kg af råmaterialen kommit till användning, utvisar sålunda att pigmenthalten i allmänhet icke när hög procent: växten söker reda sig med små mängder af färgstarka ämnen.
Willstätter har påvisat att färgens djup ofta, men icke alltid beror på större pigmenthalt. Så är t. ex. fallet med rosor, pelargoner och blåklint: den vanliga blåklintens blomma beräknas (i torrt tillstånd) innehålla 0,7 proc. färgämne, den purpurröda varieteten 20 gånger mera. Färgvariationen kan emellertid äfven bero på utbildning af olika pigment inom blomman af samma art. I en rosafärgad varietet af blåklinten anträffades sålunda det färgämne, som normalt förekommer hos pelargonen, medan i en violett-röd pelargon äter jämte den normala substansen äfven förekom det för blåklinten karaktäristiska pigmentet. Gula färgämnen af helt annan kemisk sammansättning än de blå-röda s. k. autocyanerna kunna som tillsats ytterligare komplicera sammanhanget och öka möjligheterna för färgvariation.
Därmed äro växtens resurser att växla färg likväl icke uttömda. Willstätters undersökningar ha ytterligare påvisat, att färgen sammanhänger med cellsaftens reaktion: är saften i cellen sur, neutral eller basisk, så växlar pigmentet färg. Sålunda är den substans, hvilken kan utvinnas ur blåklintens krona i neutral lösning violett. Hos nämnda växt är färgämnet kemiskt bundet vid kaliummetallen, och i sådant sammanhang alltså grannblått. I sur lösning slår färgen öfver till röd, beroende på att subsansens färgande kärna nu bindes vid syran. Denna form af färgämnet påträffas bland annat hos rosor, och kemisten har alltsåfastslagit, att såväl rosornas som blåklintens färg framkallas af ett och samma färgämne, som i dessa blommor blott befinner sig i en kemiskt taget olikartad omgifning.
Prydnadsväxternas färgföränderlighet i odlarens hand beror sålunda icke allenast på bildning af olika beskaffade autocyaner utan minst lika mycket på växlingar i färgämnehalten, på cellsaftens växlande reaktion och på tillblandning af gula pigment.
Willstätter har äfven pröfvat den tidigare diskuterade frågan, huruvida drufvans och skogsbärens färgämnen äro de samma eller icke. Så långt man vet synas drufvor, lingon, blåbår bära på specifika substanser, hvilka genom kemiska reagens lätt kunna påvisas. En tillsats af ur blå drufvor, lingon, blåbär bara på gammalt färgsvagt rödvin gifver detta en vacker rödblå färg. W:s undersökningar gifva otvifvelaktigt en viss fingervisning åt dem, som söka utfinna metoder att komma vinförfalskningar på spåren, samtidigt som han låter en ana metodens nödtvungna begränsning. Sedan flere tiotal år tillbaka färgar man i Bayern vin med stockrosblom af olika art. En sådan vildros innehåller ett färgämne som nu äfven blifvit isoleradt: det kan icke särskiljas från drufvans pigment och låter sig alltså icke påvisas i burgundern.
Tyngdpunkten i Willstätters undersökningligger nog ej i dess praktiska tillämpning utan naturligtvis i dess teoretiska vinningar, hvilka äro så mycket betydelsefullare, som han lyckats fastslå de nu för första gången isolerade autocyanernas kemiska struktur. Deras aromatiska natur står utom allt tvifvel. Att färgämneskärnan icke blott i de undersökta frukterna utan äfven i blomman är sammankopplad med än den ena än den andra sockerarten har lika säkert kunnat ådagaläggas.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti