Glöm ej de svenska färgerna!

Vasabladet 28, 4.2.1920

Wi swenskar här i Finland äro mer än wäl i behow aw sammanslutning. Såsom ett tecken för en alla swenskar i landet omfattande sammanslutning uppmanar signaturen "Östen Swenske" Wasabladet för den 27 januari att wid högtidliga tillfällen hissa det röd-gula banéret. Nekas kan ej att dessa färger en wiss tradition för sig, men att de skulle representera just swenskt kan med skäl bestridas. Unjer den röd-gula fanans glans-period, under frihetskrigets ärorika dagar wille man bära dessa färger såsom hela Finlands, således också den rent finska befolkningens. Endast aw en tillfällighet blewo dessa färger icke färgerna i Finlands riksflagga. Hade frågan om Finlands riksflagga awgjorts aw en lantdag eller riksdag, där landets alla partier på wanligt wis skulle hafwa warit företrädda, hade banérförarena för de wita och blåa färgerna med all sannolikhet råkat i minoritetet.

Den wit-blåa korsflaggan är emellertid nu rikets lagbestämnda flagga, såwäl den finska som den swenska befolkningens. Därför måste äwen wi swenskar i landet, om också andra färger äro oss kärare, respektera denna flagga såsom wår egen — så länge wär hembygd tillhör det finska riket. Att anwända en annan flagga är äwen på den grund olämpligt, att en flagga är ett tecken på ett själwständigt land. Därför kan man icke utan skäl tolka anwändandet aw den röd-gula flaggan såsom en demonstration emot rikets flagga. Däremot kan man ju gärna wid högtidliga tillfällen anwända dekorationer i de färger man önskar - och warför icke de gamla swenska färgerna blått och gult. Om några färger borde wäl dessa utgöra sinnebilden på swensk samling. Därför borde de ej heller glömmas aw dem, som hylla tanken: "swensk att wara det är min rätt, swensk att kallas min ära". De blå-gula färgerna äro det enda tecken, i wilket swenskheten kan hoppas på slutlig seger.

Hänwisad åt sig själw blir den swenska befolkningens ställning här i landet i längden ohållbar. Denna jämförelsewis fåtaliga befolkning befinner sig i stort ett likt besättningen i twå fästningar, wardera omgiwen om talrika fiender på tre sidor. Motståndarna göra det ena framstegel eften det andra, och motståndarnas antal wäxer hastigt, så att skillnaden i styrka blir dem till förmån allt större och störte. Deras öwenmakt är för stor, och i fin segerwisshet finna de en fred på grundwalen aw ömfesidiga eftergifter oförmånlig för sig. Blir det fred, skall det wara en sådan efter diktamen. Wem har för öwrigt ej rätt, om icke majoriteten, och wilka böra ej få bestämma om ej just de, wilka själwa tidigare warit förtryckta och utan rätt att befalla. Ungefär sä känner och tänker den finska befolkningen. For de swenske på de belägrade områdena borde det bliwa klart, att enda räddningen är undsättning utifrån. Kan sådan undsättning inom rimlig tid fås, är kampen icke fåsäng.

Under tiderna kunna kanske flere tillfällen för de swenske i land och Swerge yppa sig att så begä, ätt de swenske i Finland utan finnarnas inblandning få själwa [] och ställa i sin hembygd, blott tillfällena i rätt tid och på rätt sätt tillwaratagas. Så t. ex. böra wi icke lämna ur sikte fragan om det s. k. folkens förbund. Denna fråga kommer ej att dö, äwen om dess förwerkligande icke i allra närmaste framtid skulle kunna äga rum. Tanken på rättwisa, på folkens själwbestämningsrätt kommer att fortlewa. Behowet och längtan efter en bättre reglering aw folkens förhållande till warandra än den, som aw styrkans rätt, i diplomatdräkt skall göra sig allt men gällande. Äwen om wår nuwarande generation icke får upplewa, wad wi faller folkens förbund, kommer nog den tid, då den tanke, som ligger till grund för ett dylikt förbund, får sin tillämpning i en eller annan form. För Finlands swenskar gäller det därför att hålla ut och wisa sig wara werkliga swenskar och för Swerges swenskar att i sin statkäre ställning understöda sina stamfränder, så att man i det awgörande stunden på båda sidor om Bottenhafvet har en lewande känsla aw samhöritghet, och kan handla däreften. Glömma de swenska detta, förgås nog östswenskarna i tidens stora haw och i den enwisa finska stormen såsom agnarna för winde.

- "Alwar Swenske".

***

I anledning aw Alwar Swenskes uttalande har undertecknad satts i tillfälle att framföra några förtfarande synpunkter.

Sentemot påstoendet att en flagga är ett tecken på ett själwständigt land samt att den lagbestämda blåwita flaggan här aw swenskarna respekteras såsom deras egen, så länge deras hembygd tillhör det "finska" riket, will undertecknad framhälla, att en flaggas främsta och egentliga uppgift än att de teckna nationaliteten samt att en nation, som man med wåld will twinga att uppbära en främmande nations färger, alltid kommer att häftigt reagera, såwida dess nationalitetskänsla är frisk och lewande och inte bara en tom grannlåt, som man briljerar med wid festliga tillfallen.

Är det nödwändigt att påminna om den ryska tiden och det hat och den owilja, som de officiella ryska färgerna då wäckte? Jan konstäteras, att den nuwarande officiella finska flaggan är på god wäg att wäcka samma känslor hos östswenskarna som tidigare den ryska. Att enskilda östswenskar - främst bland den s. k. bildade klassen - aw egoistiska motiw swifit sin egen flagga och hyllat den främmande förändrar ej saken. Öwerlöpare och folkförrädare ha funnits i alla tider.

Beträffande själwa färgerna så har undertecknads tankegång twarit följande.

Under swenska tiden, då Finland alltså utgjorde en del aw det swenska riket, erhöll Finland de rödgula wapenfärgerna. De rödgula färgerna komma sålunda att representera de swenskar, som uppbyggde och widmakthöllo den swenska statsbyggnaden öster om Bottenhawet, d. w. s. dem, som wi nu kalla östswenskar. Tanken att låta de röd-gula färgerna fortfarande uppbäras som östswenskarnas egna är sålunda fullt motiwerad. Att de allswenska färgerna äro de aw alla werkliga swenskar aktade och wördade blå-gula är obestridligt. De röd-gula färgerna komma sålunda att intaga samma ställning som de öwriga swenska prowins- eller landskapsfärgerna. Pä den swenskösterbottniska landsbygden, dör swenskhetskänslan lewer frisk och oförwillad, har man också haft en riktig uppfattning häraw, i det att de röd-gula flaggorna hissats med den blå-gula flaggan på hedersplatsen.

Det är själwklart, att wi ej wilja truga wåra färger på finnarna, men wi fordra att dessa respektera wåra.

Angående lösningen aw den östswenska frågan är undertecknad fullt ense med Alwar Swenske. Då rysswälde störtades, hade de swenska områdena likawäl som de finska själwa bort få awgöra frågan om sin framtida ställning. Såsom ställningen nu är, blir enda utwägen att lita till mellanfolkligt rättsformun. Redan på ålandsfrågan anhängiggjordes i Paris, hade östswenskarna samsällt bort där framstalla sina anspråk. Att så ej skedde, kan bliwa ödesdigert. Då ålandsfrågan nu tydligen kommer att hänskjutas til ldet folkens förbund, som förutsättes i fredstraktaten, bör äwen den östwenska frågan i sin helhet dragas inför detta forum, annars försitta wi ohjälpligen alla fataljer. Det splittrade geografiska läget motiwerar fullt ut, att de skilda östwenska landskapen war för sig böra så framkomma med sina anspråk, wilket ej hindrar att en gemensam aktion igångsättes, om de kunna öwerenskomma om en sådan. I warje fall böra wi göra oss beredda att omeldelbar skrida till handling, när stunden är kommen. Kan ei en åtenförening med moderlandet åstadkommas, böra wi hawa goda ulsikter att ernå en fristående ställning med så nära förbindelser som mmöjligt med moderlandet.

Finnarna, som fön sig själwa och för östkarelarna göra anspråk på själwbestämningsrätten, skola wäl knappast med skäl kunna motsätta sig att äwen östswenskarna komma i åtnjutande aw samma rätt. Göra de det, ha de därmed äwen dömt sig själwa. I warje fall torde ett mellanfolkligt rättsforum rättwisligen icke kunna neka den ena nationen, wad den på samma grunder tillerkänner den anbra.

Beklagligt nog måste enkännas, att en hel del östswenskar i mer eller mindre framskjuten ställning swikit sitt folk. Den stora massan, främst wår swenska allmoge blir sålunda twungen att själw taga sitt öde i egna starka händer och föra sin sak till slutlig seger. Jag tror ej den tid är awlägsen, då wi måste gå till handling.

- Östen Swenske