Finland 226, 30.9.1885
Helsingfors den 30 September
I ryska afdelningen återfinna vi samma riktning med någon variation uti motiverna och mindre krasshet än hos danskarne. Inom glas och ram hänger der ett broderi af svart silke på hvit fond, föreställande en telega, förespänd med en ståtlig skimmel och körd af en äkta, fullblods istvoschik. I släden sitter en officer i den välkända grå ylleschinellen och antages allmänneligen vara kejsar Alexander II. Hela taflan ser ut som en litet raggig litografioch trots det kolossala, särskildt ögonen ansträngande arbetet, har den ett ganska tvifvelaktigt värde. Samma motiv i hvitbroderi på indiskt muslin är på annat ställe framstäldt med mera stilisering. Hästmuskulaturen är utomordentligt väl studerad och utförd i breda plattsömsytor. Man har i detta broderi af ett estetiskt omöjligt motiv gjort det bästa, som rimligtvis kan begäras. Några andra broderier i moderna franska mönster äro så sirligt utförda, som om menniskohänder icke skulle vidrört dem. De se ut som spåren efter elfvors dans eller drömmames lek på kudden. En sådan utstäld kudde tillhör ryska kejsarinnan. Den kyrkliga kulten, som i alla katolska länder utvecklar en särskild prakt, visar också här sina spår i konstfärdigt utsirade små väggskåp för helgonbilder samt praktfullt broderade guld- och silfverarbeten. Stilen är för dessa en gång för alla gifven och ytterst karakteristisk. Från Ecole des Deutelliéres i Petersburg finnes en rikhaltig samling af vackra knypplingar, spindelnät i alla möjliga variationer. Ryska allmogespetsar i linne äro kända öfver hela verlden och det är deras bästa diplom; de säljas otroligt billigt, och äro mycket hållbara. Österländska kedjesömsbroderier med kulörta silken på kläde äro äfvenledes kända praktarbeten, i egen stilart, oeftergjorda annorstädes inom hela jordens ring. Sydrysslands verldsbeherskande mattväfnader äro endast till ett fåtal representerade. De stå hors de concours och all annan mattindustri ser i dem eftersträfvansvärda idealer. De väfvas för hand i olika väfarter och i mönster så urgamla som någonsin någon textil ornamentik har att uppvisa. Färgerna äro äkta och hemarbete. Våra dagars kemiska preparater i färgerierna, billiga, ohållbara, användas icke. Dessa mattor äro för öfrigt så allmänt bekanta att jag ej vidare yttrar mig om dem, sedan jag nu inför dem gjordt min révérence d'estime.
Från dem till Svenska Handarbetets Vänner i Stockholm är blott ett steg. Det är med oblandad aktning och beundran som jag nämner denna förening, grundad 1874, i ändamål att uppmuntra samt i konstnärlig och fosterländsk riktning utveckla den qvinliga hemslöjden. I senaste årsberättelsen säger sig föreningen med allt större framgång kunnat verka för sitt syfte och derom vittnar äfven ett varulager värdt 60,500 kronor. Siffror äro icke alltid omutliga värdemätare, men när dertill kommer priser från åtskilliga verldsexpositioner samt inom landet sidotelningar verksamma i samma syften, (vi mena fru Thora Kulles väfveri, kulturhistoriska föreningen i Lund samt delvis fröken Selma Giöbels svenska konst- och slöjdetablissement i Stockholm), så visar det en märgfull organisation och stark lifskraft.
Föreningen har icke uteslutande vinlagt sig om svensk allmogestil, ehuru den naturligtvis varit dess hufvudsyfte, utan också med sann estetisk urskiljning upptagit såväl göthisk som romansk renaissance, gammal kyrkostil, österländsk textilsamt öfverhufvud taget slagit under sig det textilt sköna i all allmänhet, hvarhelst de än hemtat uppslag dertill. En föreningsmedlem satt nyligen inom sin expositionsafdelning i Köpenhamn och bearbetade ett mönster som han aftecknat från en takdekoration i något af de kungliga danska slotten. Snart kommer väl detta vackra mönster att ornera någon tordduk eller matta. Sans och gedigenhet såväl vid val af mönster, som användt material och tekniskt utförande hafva alltid kännetecknat denna förenings verksamhet. Dess inflytande på allt svenskt allmogearbete har varit ofantligt stort. Dels hafva de uppmuntrat redan befintlig folkslöjd, dels väckt till nytt lif arter, som hållit på att utdö. De senaste årsberättelserna framhålla skånska- och dalspetsar hörande till senaste kategori. För sina folkdrägter hafva de en marknad t. o. m. i utlandet. Blott i Skåne sysselsätta de omkr. 50 arbeterskor, allmogeqvinnor.
I Stockholm upprätthålla de en väfskola, med 4 å 5 kurser per år. Hvarje kurs har haft 14 à 15 lärjungar ur alla samhällsklasser, äfven de högsta, hvaribland några finskor, hvilka sedermera meddelat undervisning i konstväfnad i sina respektive hemorter, sålunda spridande kunskapen härom i allt vidare kretsar. Sykurs har fortgått under flera år. Mönsterritning uppmuntras af föreningen, särskildt genom inköp af inhemska tecknares mönster till väfnader och konstsömnader. *) Hos Finska Handarbetets Vänner finnas de redan utkomna häftena, gåfva från vänner i Stockholm, till påseende.Likaså arbetar föreningen på en samling mönster, för närvarande under tryckning i London*) samt sökeratt rädda gamla mönster och tekniker från glömska och förstörelse genom att inköpa antika väfnader och broderier. Tvenne resestipendier för studier i Strengnäs och Wien utdelades senaste år. Ännu mera kunde anföras, men ligger nu utom min plan. Att denna förening i Köpenhamn skulle intaga främsta rummet inom sin branche, var jag redan på förhand öfvertygad om. De erhöllo också ett första pris — endast Sverige, Norge
och Danmark voro berättigade att deltaga uti pristäflan.
Fru Thora Kulle, i Lund,vinnlägger sig mest om väfnader och sökermed flit och pekuniär uppoffring att få de gamla, särskildt de skånska, allmogeväfnaderna att återuppblomstra samt bibehålla det anseende de så väl förtjena. I en broschyr, Svenska Allmogeväfnader, framhålles huru dervidlag fördomen varit den störstasvårigheten att öfvervinna. Förf. säger:
"Det var ej så lätt för den bildade allmänheten att komma under fund att dessa från bondqvinnors händer utgångna arbeten skulle vara vackra och mången rynkade på näsan, då han första gången såg dessa gamla åkdynor, sängtäcken m. m. Men redan andra eller tredje gången man såg dem, hade smaken ändrats, man tyckte då, att dessa väfnåder ej voro så och ej långt derefter fann man dem omistliga."
"Under många år", säger vidare samma förf., "ja ett helt århundrade, har den moderna smaken i förening med den maskinmässiga fabriksverksamheten arbetat på att ur det dagligalifvet och bruket utestänga allt som från forna tider ärfts af sinne för det sköna i form och fårg. Allting skulle slutligen vara "sött och nätt" eller "rätt och slätt!" Brunt och grått ansågs tillslut för de finaste färgerna. Allt utprägladt karakteristiskt dunstade omärkligt bort. Endast hos bonden fans ännu något qvar; han älskade kraftiga fårger omkring sig. Men tidsandan tog äfven hos honom snart ut sin rätt. Det blef så goda tillfällen att "handla" och sådan riklig tillgång på tjenstvilliga och mångordiga säljare. Snart blef det hemmagjorda alltför simpelt. Fabrikstyget med sin skenbart fina yta var förnämligare, "gentilare". Sorgligt nog händer också rätt ofta, att man vid besök bos nutidens allmoge kan få se ett präktigt, af mormor eller farmor väfdt, färgrikt täcke under bordet, men på detsamma en tunn, färgtryckt, fal duk, köpt af någon kringstrykande schackrare".
Inom parentes sagdt: tout comme chez vous!
Sanvetsgrannhet och trohet mot de gamla originalen känneteckna fru Kulles alster. De äro kanske mera bondska än Sv. Handarb. Vänners, som snarare förete en fullt tillåten, estetisk förfining. Fru Kulle opererar med endast 7 färger: krapprödt, högrödt, mörkblått, ljusblått, grönt, gult och hvitt. Svart användes aldrig, ej heller grått, deremot en och annan gång brunt. På expositionen förevisades en intressant skala för de olika kombinationerna af dessa sju färgfaktorer. Resultatet var harmoniskt, färgerna stämde. Hon anser dessa vara de enda äkta för denna stil och låter färga allt garn, som hon använder, på gammalt allmoge vis med färgstoffer ur växtverlden både utländska och inhemska. Dessa färger ega den utmärkta egenskapen att ej fälla, ehuru de visserligen genom nötning och tvättning nedstämmas i tonen under tidernas lopp. I sina nya arbeten använder hon dem alltid i deras ursprungliga färgprakt, dermed efter sin uppfattning afgörande tvisten om färgerna skulle återställas tillursprunglig friskhet, eller eftergöras sådana de visade sig ide gamla relikerna. Enligt min åsigt hafva begge förfaringssätten skäl för sig. Ty den fina mjukhet som tidens inverkan förlänar åt färgerna, ger dem en haut gout, som ingen färgare kan eftergöra fullt, ehuru försök att närma sig derhän åro berättigade. Vår tids kemiska färger öfvergå efter helt kort tids begagnande ien död gråviolett ton, i fall de ej rentaf hvitna. Deras ofantliga prisbillighet och lättheten att använda dem har tyvärr bidragit till deras ofantliga spridning. Vi önska dem död och undergång! Bena växtfärger, behagliga till sin verkan, säkra till sin egenskap, d. v. s. olösliga eller med andra ord äkta färger är icke den minst vigtiga förutsättningen för åstadkommande af värdefull konstväf, ämnad att tjena en eller par generationer! Att efter en sommar se färgen falna på en dylik är detsamma som att se den tillintetgjord.
Kulturhistoriska föreningen i Lund uppträder med stor numerär, men med mindre säkerhet i val af färger. Mitt öga kunde icke godkänna allt. Men deras flamska väfnader förtjena omnämnande. Denna är en slags gobelin, mosaiklikt framställande stiliserade växter, särskildt tulpanen, djur och menniskor. Såsom namnet angifver är denna väfart på 15-talet redan införd trån Flandern och numera fullt aklimatiserad i Skåne. Väfves i upprättstående väfstol.
Norge har ingenting att uppvisa af nutida qvinlig slöjd. De förefintliga gamla väfnaderna äro tagna ur muséer och fullt beslägtade med svenska dylika.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti