15.5.22

Lackering och målning av båtar. (I)

Frisk Bris 4, 1922

Dessa arbeten, som synas den, som endast ytligt åsett deras utförande, så enkla och lätta, ha förorsakat mången amatör, som tillfälligtvis gett sig in på dem, åtskilliga svårigheter. Det hela har ofta slutat med att arbetet, efter diverse fåfänga försök av vår man att nå ett hyggligt re- sultat, överlämnats åt en fackman och därvid dragit större kostnader, än om denna från början tillkallats, alldenslund han nu haft att först avlägsna varje spår av den andras arbete. Dessutom ha naturligtvis alla de ursprungliga utläggen för färger resp. lack varit förgäves jämte hela det arbete vår man nedlagt. Intet under därför att han från att ha ansett arbetet utförbart av vem som helst nu övergått till den motsatta uppfattningen och finner dessa operationer förenade med så stora svårigheter, att för deras utförande behöves en alldeles särskild fackutbildning.

Förestående artikel avser nu att närmare påvisa huru dessa arbeten böra utföras, för att resultatet må bli, om ej förstklassigt, så dock något så när tillfredsställande. Den är skriven huvudsakligen med tanke på de sportsmän, som av intresse för sin farkost eller för att minska kostnaderna för dess underhåll, själva vilja utföra det mesta möjliga, samt för dem, som ha sin farkost upplagd på sådan plats, att tillkallandet av en fackman ställer sig svårt eller nästan omöjligt.

Från början må påpekas att arbetet fordrar renlighet, ordning och noggrannhet samt även en viss praktisk händighet. Med dessa och de kunskaper om vid arbetet använda råmaterial denna artikel ger, bör det hela lyckas tillfredsställande. Det torde ej behöva påpekas att fackmannen, den utbildade yrkesmannen, naturligtvis har alla utsikter att utföra uppdraget både snabbare och bättre, varför han ingalunda genom kännedomen om vad här nedan säges blir överflödig.

Då amatören i regel frågar sig varför ett arbete för att lyckas bör utföras på just det och det sättet, och detta beror på egenskaperna hos de råmaterial vi bearbeta, göra vi här början med en beskrivning av dessas sammansättning och egenskaper.

Båtlacken.

De vanliga i handeln förekommande båtlacken äro mer eller mindre lättflytande klara vätskor av ljusare eller dunklare färg. De innehålla i gemen tre huvudbeståndsdelar: en hartsart, en olja som stelnar och hårdnar samt ett lösningsmedel för hartsen och oljan.

Harts erhålles som bekant från flere träslag, i synnerhet barrträn. För framställning av båtlack kommer dock huvudsakligen i fråga fossila kopalhartser, som härröra från redan utdöda växter. Sådana finnas i alla världsdelar utom Europa. Till sin beskaffenhet äro hartserna rätt olika. Alla påminna de dock om den bekanta bernstenen, även den en fossil hartsart, och ha i likhet med denna en glasartad struktur.

Oljan är i de prima lacksorterna linolja resp. linoljefernissa. Denna framställes ur linolja genom behandling med bly- och manganföreningar. Redan vanlig linolja har egenskapen att utbredd i ett tunnt lager upptaga syre ur luften, varvid den stelnar, till en tunn hinna, som väl skyddar underlaget. I mångfalt högre grad har linoljefernissan nämnda egenskap, varför dess stelnande eller torkning försiggår mycket snabbare. Linoljan resp. dess fernissa utgör det förnämsta råmaterialet för framställning av alla slags lack och oljefärger, och dess beskaffenhet påverkar mer än något annat slutproduktens användbarhet, dess torkningstid, hållbarhet, m. m.

Lösningsmedlet för hartsen och oljan utgör terpentinolja eller renad terpentin som framställes ur råterpentin genom destillation. Den har egenskapen att utsatt för luften avdunsta utan att efterlämna några fasta rester. Terpentinen kan även ersättas genom lämpliga surrogat.

Med kännedom om ovanstående förstår man, varför och huru lacket torkar. Från ett tunnt påstruket lackskikt avdunstar först terpentinen. Därvid kvarblir naturligtvis hartsen finfördelad i fernissa. Denna syrsattes småningom, varvid först ytan stelnar, så att den klibbar. I detta tillstånd fasthåller den stoft, dammkorn och små insekter. Man säger att lacket dragit sig. Ytan hårdnar emellertid allt mer, och snart är lacket stofttorrt, varvid damm och insekter ej mer fastna vid den. Efter ytterligare någon tids förlopp har syrsättningen av hela skiktet försiggått och det hårdnat så mycket, att en längre kraftig beröring med den varma handen ej mer efterlämnar några spår. Lacket har nu torkat.

I praktiken brukar man ofta ange en viss tid för lackets torkning eller hårdnande, men man inser lätt att härvid både lackskiktets tjocklek, temperaturen och luftens rörelse spela en stor roll. Ju tunnare man påstrukit lacket, desto lättare sker syrsättningen d. v. s. hårdnandet. Vid högre temperatur avdunstar terpentinen snabbare. Luftens rörelse åter betyder här detsamma som vid torkning av byke. Ett stillastående luftlager är snart mättat med terpentinånga resp. har inom kort avgivit sitt syre åt lacket, vars torkning sålunda avstannar. För dennas fortgående erfordras drag.

Av ett gott båtlack fodrar man att det skall hårdna snabbt. Emellertid är denna egenskap icke under alla omständigheter något absolut kriterium på lackets kvalitet, såsom av det föregående inses.

Med lackets hårdnande har dock syrets kemiska inverkan på lacket ingalunda upphört, utan fortgår denna fastmer oavbrutet och leder slutligen till lackets förstöring. I den yttersta huden uppstå först mikroskopiskt fina sprickor och rämnor, genom vilka luft inkommer i lackskiktets inre. Detta ger sig till känna genom att lacket börjar förlora sin glans. Denna beror på dess ljusbrytnings- och reilexionsförmåga, När nu luften genom fina sprickor vinner tillträde till det inre av skiktet, förändras ljusbrytningsförmågan, varvid glansen går förlorad. När sedan ramnorna med tiden förstoras, blir lacket sprött och avfjällar, varvid det är ute med dess förmåga att skydda virket. Härav framgår att man av ett båtlack bör fordra att det möjligast länge bibehåller sin glans.

Till strykning av ljust virke föredrar man vanligen ljusa lacksorter. Dessa mörkna dock, såsom ovan sagts, småningom. Ju långsammare detta mörknande sker, desto hållbarare är lacket.

Alla båtlack böra vara klara och genomskinliga. De få ej uppvisa ens mikroskopiskt små fasta partiklar, vilka vid strykningen ge sig till känna genom alt ytan ej blir fullkomligt glatt. De böra vidare vara så lättflytande, att de ulan ansträngning låta utstryka sig till ett tunnt skikt. Ett äldre lack är alltid mera trögflytande. Härvid spelar dock även temperaturen en viktig roll. Ett tjockt lack kan förtunnas genom tillsättning av terpentin (renad). En större tillsats än nödvändigt bör dock undvikas, emedan den inverkar menligt på glansen.

Det är självklart att det torra båtlacket ej får dra sig vitt vid beröring med vatten. Om emellertid under de första tiderna vita fläckar skulle uppträda på ställen, där vatten tillfälligtvis legat en längre tid, så pläga de hos förstklassiga lack snabbt försvinna, när vattnet avtorkats. Vilja de ej dra sig tillbaka, så gnidas de med en i aceton doppad lapp, då de genast försvinna.

Att vid inköp bedöma kvaliteten hos ett lack ligger utom en amatörs förmåga och överstiger vanligen till och med den praktik utövande målarens. Då endast kännedom om huru lacket i praktiken visat sig har sin betydelse, rekommenderas att skaffa sig en sort, varöver sådan erfarenhet står till buds. Gott namn om sig ha i detta avseende Valspar och Kyanize, ehuru även andra goda sorter finnas.

(Forts.)

Ei kommentteja :