Rödfield.

Hufvudstadbladet 114, 28.4.1912

Polismästar Blåfield i Tammerfors har åter visat ett imponerande nit. Han har uppmanat de socialdemokratiska arbetarna i fabriksstaden att vid 1-majdemonstrationen icke använda "alltför röda färger på sina flaggor". Det är en mycket tidsenlig och välbetänkt uppmaning af ordningens väktare. Det som är för mycket, är onekligen för mycket, och "det alltför röda" i färg, ord eller handling måste utan tvifvel betecknas såsom i allo förkastjigt.

Nu framställer sig emellertid en kinkig fråga: hvad innebär bestämningen "icke alltför röd?” Hvem är det för öfrigt som skall afgöra saken? Polismästar Blåfield?

I så fall vore det intressant att erfara herr Blåfields åsikter om den röda färgen? öfverensstämmer den eller öfverensstämmer den icke med aflidne geheimerådet Goethes, hvars höga samhällsställning, om ej öfriga höga meriter, måhända imponerar på Tammerfors polismästarens färgsinne. Bemälde Goethe indelade färgerna i varma och uppeggande, kalla och nedstämmande, neutrala och lugnande. Till den förstnämnda kategorin hänförde han rödt och gult tänk just de färger polisen i våra dagar tycker minst om. Men han talar ingenstädes om "allt för röda färger". Hans färgskala ger ingen ledning åt våra socialdemokratiska Tammerforsare.

Så är det en annan omständighet, som gör herr Blåfields råd till arbetarpartiet i Tammerfors svårt att följa. Hvem garanterar att icke herr Blåfield lider af medfödd färgblindhet. När allt går omkring borde han alls ej heta Blåfield, utan Rödfield. Men dessutom vet ju en och hvar, att det äfven ges något, som kallas förvärfvad färgblindhet. Lider tilläfventyrs Tammerfors nitiske polismästare häraf? Eller är han månne rödblind? Eller ensidigt färgblind, med andra ord behäftad med både ett normalt och ett färgblindt öga, så att det beror på med hvilketdera ögat herr polismästaren bohagar se på flaggorna? Alla röda färger synas nämligen för den rödblindes öga ljussvagare än normalt och rent rödt synes för den rödblindes öga alldeles ofärgadt. Tänk nu om herr Blåfield skulle finna do allra blodrödaste fanor oförgripliga? Saken borde onekligen med allra första undersökas, i hvarje fall före 1 maj.

För ändamålet ges det en mycket enkel metod. Herr Blåfield bör ögonblickligen lägga sig till en färgsnurra och ifrigt betrakta den, i närvaro af ojäfviga personer, hvilkas färgsinne står höj dt öfver alla tvifvel och af läkare attesterate felfritt, ser han då rödt, när, andra se grönt, sä bör han gå hella och skrifva sin afskedsansökan. Ty då kan inte ens han själf reda ut frågan, hvad som är allt för rödt.

Låt färgsnurran gå, herr Rödfield.

- Mr Browning.