Hårfärgningskonsten i forntiden.

Dagens Press 242, 23.11.1914

Vår tids kvinna är säkerligen icke mera svag för att pryda sig med allsköns grannlåt än forntidens. I synnerhet var egyptisikan mycket förfaren i konsten att försköna sitt yttre efter modets nycker. Hvad säges t. ex. om en kvinna med blått hår, gröna ögonbryn och förgyllda tänder? Sådan härighet kunna vi nämligen skåda på mumier af dansöser, funna i grafvarna vid Gizeh. Eljest var det i Egypten som i flera andra sydliga länder den rödblonda färgen, som ansågs särskildt eftersträfvansvärd. Man fick den genom urkokning af hennablad och i den erhållna vätskan tvättades sedan håret. Det var också högst modärnt att färga händernas insidor med samma färg.

Från Egypten, som ur modesynpunkt var för forntiden hvad Paris är för nutiden, spred sig hårfargningskonsten till perserna, grekerna och romarne. Perserna tyckte särskildt bra am det blå håret, och man har i grafvar funnit pulfver, som användes för ändamålet; det ena var henna, det andra förskref sig från en indigoväxten närstående art.

Hos grekerna nädde man mycket långt i konstfärdig behandling af håret. En grekisk författare säger, att "kvinnorna gjorde håret skinande som solen, färgade det som om det varit tyg och goto däri alla Arabiens vällukter". Äfven hos dem var det din blonda färgen som var mest eftersträfvad; i Grekland brukade man också mycket ofta bleka håret med tillhjälp af svagt frätande vätskor, liksom vår tids kvinnor tvätta blondt hår med sodavatten för allt få det att ljusna.

I Makedonien, som på grund aif grannsikapet till Grekland var starkt påverkat af grekiska seder ooh bruk, lär hårfärgningskonsten ha bedrifvits med stor ifver, så stor, att den till och med satt märken i historien. Den berömde konung Filip af Makedonien skilde berättas det, sin minister Antipater från hans ämbete emedan han färgade sitt hår och skägg. Konungen gjorde gällande ott når man icke kunde lita på en mans hårfärg, så kunde man inte heller lita på hans politiska färg!

Hos de mörkhåriga romarne var det äfven det ljusa håret, som var idealet, och för [...] uppnå detta ideal använde många olikå slags färgmedel. I synnerhet då Germanien eröfrats, blef rödt hår ultramodärnt. Den romerske historiesikrifvaren Martialis berättar, att man använde en frätande tvål, den s. k. Teutontvålen, att bleka håret rödblont med. Den lär emellertid ha varit starkit irriterade och orsaket hudinflammationer. De romerska männen färgade lika ifrigt sitt hår som de romerska kvinnorna. Den romerska kejsaren Commodus brukade blanda, guldstoft i den hårfärg han använde, med en utomordentlig effekt, hans hår liknande en ljus guldsky när solen sken på det.

Många af de medel, som man använde till håret, voro mycket skadliga i det de innehöllo frätande ämnen, som förstörde hårrötterna. Det är intet tvifvel dm att förgiftningar hörde till ordningen för dagen i dessa tider, för att icke tala om att hårväxten hämmades. Ovidius förebrår en ung flicka i en dakt, som han riktar till henne, att hon misshandlar sitt hår på etft klandervärdt sätt. "Du har färgat ditt hår så länge och så mycket, att du nu icke har mera kvar att färga", skrifver han.