Frisk Bris 6, 1922
(Forts.)
Lackfärger och deras praktiska behandling.
Dessa bestå av vanligt lack och ett i detsamma i finaste finfördelning uppslammat färgstoft.
De flesta färgstoft äro metallföreningar. De äro antingen färdigbildade i naturen, då de blott behöva underkastas vissa mekaniska operationer såsom målning, siktning och uppslamning, eller ock framställda på konstgjord väg. De förra gå under det gemensamma namnet jordfärger, medan de senare kallas mineralfärger. De flesta svarta färger ha organiskt ursprung och bestå av kol i finfördelat tillstånd. Den viktigaste vita mineralfärgen är blyvilt, som användes som oljefärg.
För beredning av vit lackfärg och emalj färg, japanlack, ripolin o. s. v. användes emellertid ej blyvitt redan av det skäl, att det lätt undergår kemiska förändringar, som ändra dess färg. För dessa användas mera hållbara vita färger t. ex. s. k. permanentvitt, som utgöres av finmalen tungspat, och många andra både i naturen bildade och av kemisten framställda färger.
Något som amatören särskilt bör lägga på minnet är att nästan alla mineralfärger äro giftiga, varför de böra behandlas med nödig försiktighet. I synnerhet äro de gröna undervattensfärgerna farliga. De innehålla giftiga kopparföreningar. Därpå beror också att en med dem struken fartygsbotten hålles fri från alger.
Själva strykningen utföres ungefär analogi med den redan beskrivna lackeringen. Träytan måste vara släthyvlad målas vanligen vita — framträder mera i ögonenfallande än någonsin annars. Även här inledes arbetet med putsning med sandpapper resp. stålull. Så mättas virket med varm linolja eller fernissa, som utgör en utmärkt grund för den följande färgslrykningen. Före denna tillspacklas alla synliga porer och nåt med spackelfärg, som fås i alla målareverksläder. Skulle man ej på annat sätt komma över spackling, kan man bereda den själv genom att sammanriva velocipedemalj, vilken erhålles i små förpackningar i alla velocipedallarer, med så mycket zinkvitt i pulverform, att man får en produkt, som låter utbreda sig med spackelkniven. Spackelfärgen torkar på ett par dagar, varefter den jämnslipas med sandpapper.
Nu' utföres på den fullkomligt torra och dammfria träytan den första strykningen, men ingalunda med lackeller emaljfärg, utan med någon starkt oljehallig oljefärg. Skall farkosten målas vit, väljes härtill blyvitt. Färgskiktet pålägges för torkningens skull möjligast tunnt och jämnt. Sedan färgen torkat, jämnslipas den. Så följer ny strykning med efter torkningen utförd jämnslipning o. s.v., ända tills träytan är ordentligt täckt. Vid slipningen behöver man ej lägga an på att få ett möjligast fint korn liksom vid den tidigare nämnda lackeringen, utan avser blott att få en jämn grund för den följande strykningen, varför man här slipper med betydligt mindre arbete.
Sist följer en och blott en strykning med lack- eller emaljfärg. Emedan dessa täcka dåligt, så bör grundens färg så nära som möjligt överensstämma med lackfärgens. Denna sista strykning ger med ens den önskade högglansen, beroende på att det i lack- resp. emaljfärgen ingående färgstoftet är mikroskopiskt finfördelat. Här har sålunda färgfabrikens kvarn utfört det arbete målaren själv åstadkommer genom den mödosamma finslipningen av lackskiktena vid lackeringen.
Här är att märka att det är endast de i färdig lackoch emaljfärg ingående kornen, som äro så mikroskopiskt små, att de alstra denna högglans. Varken blyvitt eller någon annan jord- eller mineralfärg är så finfördelad. Man kan därför icke genom att utröra dessa färger i lack fabricera sig en färg, som når närmelsevis den glans som dessa från fabriken levererade färdigt blandade färger, ehuru man ofta tyckes tro det, alldenstund sättet praktiseras.
Gäller det ommålning av en båt, så avtvättas först smutsen från den gamla färgen med hett såpvatten eller natronlut (obs försigtighet! se F. 13:smars nummer!). Finnes på skrovet tjärfläckar eller andra sådana, som kvarstå efter tvättningen, avlägsnas de lätt med en i aceton eller bensol doppad tyglapp (obs! eldfarliga!). Genom slipning med sandpapper eller pimpstenspulver och vatten jämnas ytan på vanligt sätt. Härvid kan det hända att på några ställen färgen avlägsnas ända till träet. Detta sker i synnerhet vid nåten. Alla blottade ställen måste spacklas omsorgsfullt och spacklingen efter torkningen jämnslipas. Om den gamla färgen ej är särdeles väl hållen, behöves åtminstone en strykning med oljefärg, innan den slutliga lackfärgen kan anbringas.
Grafitering av båtbottnen.
Kappseglingsyachter bestrykas ofta under vattenlinjen med grafit för att få bottnen så hal som möjligt. Att få en hållbar sådan yta är hart när omöjligt, såvitt man ej följer nedanstående anvisning. Man utför strykningen av bottnen med patentfärg bitvis, i det man stryker blott en så stor yta i gången, som man kan behandla med grafiten, innan den torkar. Grafiten anbringas på ytan av den våta patentfärgen och slätstrykes eller poleras med en tyglapp, varvid erhålles en slät glänsande hal yta. Så strykes den närliggande ytan med patentfärg, vars yttersta skikt ånyo grafiteras o. s. v., ända tills hela undervattenskroppen blivit behandlad. Man har nu en yta, som en lång tid framåt håller sig jämn och hal och varken spricker eller fjällar av. Behandlad på vilket annat sätt som helst måste ny grafit efter kort tids förlopp ånyo anbringas, varför det här ovan angivna sättet ställer sig mycket förmånligt.
- H. R.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti