Morgonbladet 13, 17.2.1851
Synsinnets föremål, färgen, idess olika företeelser, är till sin natur den, som ofta på ett ganska bestämdt sätt symboliserar särskilda stämningar och böjelser hos menniskan. Vintern med sitt jemnhvita snötäcke stämmer oss annorlunda än våren med sin ljusa grönska, en grå och mulen himmel annorlunda än den klara blå. Göthe, som i detta hänseende gjort de finaste observationer, säger om en man, att han påstod det hans conversation med en fru antog en annan ton, ett annat uttryck, sedan hon hade förändrat möblerna i sitt rum i från blå till carmosinröda. Med afseende på de särskilda färgerna kan man sägs, att hvitt, svart och grått icke äro egentliga färger, utan endast bundet ljus och bunden skugga. Den hvita färgen är en bild af renhet och oskuld och innebär möjligheten att på sig låta alla andra färger framträda; den ger en lugn och sval stämning, hvilken dock kan öfvergå i köld och ledsam enformighet. Det svarta eriurar om mörker, död och förstöring, verkar sålunda sorg och fruktan, och derföre äfven högtidligt i motsats mot det brokiga, som framställer ett öfverflöd af lefnadslust, och i sin öfverdrift en viss tumultuarisk oordning. Det svarta är upphäfvandet af all färgskillnad. Vid djup sorg anlägges vanligen både svart och hvitt. Det svarta betecknar sorgen, förstörelsen, det hvita den tomhet på glädje som sorgen föder, den färglöshet han ger åt lifvet. Det gråa, enheten af svart och hvitt utgör likasom gränsen emellan färg och icke färg, emellan vara och icke vara; det symboliserar derföre fruktan, obeslutsamhet, hemskhet, något som innebär möjligheten att framträda i handling, men af osäkerhet hålles tillbaka. I politiken brukar man derföre träffande karakterisera det parti, som vacklar än åt ena än åt andra sidan med tillnamnet: det grå. Uttrycket, som man stundom begagnar, att vara grå på någon, vill så mycket säga som, att man är beherrskad af en viss motvilja, som icke är klar och tydlig för en sjelf och derföre ej kommer till något beslut. Utaf grå torde äfven gråll kunna härledas. Andar och spöken föreställer inan sig äfven vanligtvis i en grå, odeciderad färg.
Grundfärgerna äro rödt, blått och gult, hvartill grönt kommer såsom en produkt af det blå och det gula; violett och orange äro blandade färger, den förra af rödt och blått, den sednare af rödt och gult. De med ljus mest mättade färgerna stämma sinnet lifligt, energiskt och öppet, den klara, varma, gula lärgen på ett mildare, behagligare sätt, den präktiga, fulla och eldiga röda på ett mera kraftigt, mäktigt höjande sätt. Deremot framträder det blåa, som innehåller mindre ljus, mindre activt; det har något stilla och svalt tilldragande, som låter sinnet hän junka i lugn resignation. Det gröna, hvari färgernas skarpa motsatser likasom mildras och sammansmälta, ger äften åt sinnet en stämning, som uttrycker denna försoning af lifvets hvarandra bekämpande makter. Den gula färgen, då den är ren kommer oss, säger Göthe, lik en varm flägt till mötes. Han är den glada stämningens, det lätta sinnets färg; men han är ömtålig, upptager lätt fremmande ämnen och blir då ful och frånstötande, påminner genom sin glänsande yta om falskhet och skenhelighet. Det blå är genom sitt behagliga dunkel tilldragande men icke tillfredsställande, lifvande, mättande; det är längtans, trånudens färg. Man ser derföre, att blått klär, harmonierar med blondinens veka tycke, men icke med brunettens deciderade uttryck. Den svärmande låter sin blick hänsjunka i det vida blå himlahvalfvet och hans själ upplöser eig dervid i en obestämd, otillfredsställd längtan. Man har äfven kallat den blå färgen för trohetens färg; ty troheten är äfven ett hängifvande af sig sjelf åt en annan, en känsla, som skänker sig sjelf och deruti söker sin himmel. Det röda deremot är maktens färg; han är sig sjelf nog och sticker derföre ut alla andra färger. Purpurn är de krönta hufvudenas färg, och sjelfva demokratien, då den kommer till väldet, styr, till tecken af sin makt, ut sig med den röda jacobinermössan. Det röda är äfven lifvets, det varma blodets, kärlekens färg, eller rättare sagdt den stegrade känslans och passionens färg; ty kärlek kan slå öfver i hat, vrede, och i båda fallen brusar bloden upp och åstadkommer den röda färgen. I de vilda passionerna lånar det röda dock sitt uttryck i från den jordiska elden, från vulkanens glöd, i den renade passionen är det en återglans af den purpur, som det gryende ljuset sprider, som solens strålar skänka naturens älskling, rosen.
De blandade färgerna erbjuda i hänseende till sinnets uppfattning en obestämdare typ, emedan de måste hänföras till sina cardinalfärger, och sålunda i sig innebära något af bådaderas egenskaper. Det orangegula, en blandning af rödt och gult, tillkännager då det gula är öfvervägande en högt stegrad activitet, någonting framträdande och utmanande; det borrar sig likasom in i ögat säger Göthe; det symboliserar en öfverlägsenhet, som blott tror på sin egen styrka. Guldet har denna färg. Då det röda öfverväger, försvinner det alltför framstickande i färgtonen och färgen ger då ett mindre imponerande, men värdigare och mera tilldragande intryck. Den violetta färgen har äfven en dubbel verkan, itby att endera den röda eller den blå beståndsdelen är den öfvervägande. Är den blå öfvervägande såsom iden såkallade Lila-färgen, så gör den ett intryck likasom af en stilla, huslig och blygsam lycka, der lugn, kärlek och fridfull vänskap råda, der ljus och skugga harmoniskt herrska utan att uttränga hvarandra. Är den röda beståndsdelen öfvervägande, så tycker man sig deruti se symboliserad det uppåtsträvande maktbegäret, som oroligt och kraftigt döljer sig under den blygsamma blå slöjan. Göthe säger, att denna färg tillhör Cardinalshatten, emedan derunder gömmer sig begäret efter den Påfliga purpurn.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti