Åbo Tidningar 80, 9.10.1844
För att tilldela gipsen en vida högre grad af hårdhet, än den vanligen eger i de af densamma förfärdigade aftrycken, gifves det två från hvarandra helt och hållet skiljda metoder. Den ena består uti att lägga de färdiga och reda torkade afstrycken i en mättad alunlösning, efter någon tid taga dem derur, och först torka dem i luften och sedermera i en varm luftström. Den andra metoden består uti att lägga den råa, brända gipsen i alunlösningen, sedan torka den i luften samt derefter åter bränna densamma. Så enkla äfven dessa operationer äro, så äro flera biomständigheter vid deras praktiska utförande att iakttaga, hvilka äro af den beskaffenhet, att de förtjena alt uppmärksamhet. Enligt den första metoden, är bäst att följa nedanstående förfarande, hvilket Elsner iakttog med en större byst. Den lades nemligen i en alunlösning bestående af 1 del alun och 13 delar vatten. Vattnets temperatur var 15 gr. C. Alunen var jernfri. I denna lösning fick bysten ligga en månad. Efter denna tid uttogs den, aftvättades med vatten, och torkades först i luften och sedan i en varm luftström.
Träkärlet, i hvilket lösningen befanns, var af linträd, emedan Elsner fruktade att något annat träslag kunde färga isrån sig. Den ur alunlösningen tagna bysten hade en ren hvit färg, hvilken likväl vid torkningen i luften öfvergick i en mera gråhvit; till och med genom starkare uttorkning kunde denna olägenhet icke förekommas. Enskilta ställen voro likväl renare hvita, hvarigenom det hela fick ett fläckigt utseende; men för öfrigt hade bysten en mycket större hårdhet än förut. Dess fasthet var så stor, att man kunde tilldela den temligen starka slag af en jernhammare utan att några stycken slogos af. Damm och andra orenligheter kunna deremor lätt borttvättas, i det man aftarkade bysten med rent linne doppadt i utspädd sprit. De våta ställens kunde man utan fara aftorka. För att pröfva en på detta sätt behandlad gips' förhpllande till vatten, tog Elsner ett stycke gips, som var så hårdt att det endast med de kraftigaste tilldelade slag af en hammare ficks att gå i stycken, och lade det några timmar i vatten; efter denna tid var gipsen så mjuk att den tog intryck af fingrarna, äfven om den endast lindrigt herördes. Häraf följer att på ofvanstående sätt härdade gipsaftryck endast kunna förvaras i torra rum.
Det är ett allmänt bekant förhållande, att vanliga gipsbilder skyddas för fuktighet derigenom, att man gifver dem ett öfverdrag af dammarhartz, sedan man förut grundat dem med en hvit täckfärg. Elsner föreslåt att först bärda dem på nyss anförda sätt och sedan tilldela dem sistnämda öfverdrag, då de både blifva hårda och fasta samt icke angripas af fukt.
Vi öfvergå nu till den andra metoden, hvilken, hvad dess praktiska användande beträffar, är af större betydenhet, i det att den enligt denna metod härdade gipsen erhåller egenskaper, som den enligt nyss angifna förfarande beredda saknar.
Då den i handeln förekommande brända gipsen förekommer såväl i stycken, som i pulverform, har Elsner anställt försök med båds sorterna. De hela styckena lät han så länge ligga i alunlösningen, till dess de voro helt och hållet genomträngda af densamma, då de befunnos stenhårda, hvarefter de uttogos, torkades i luften och brändes om igen. Operationen af gipsens inläggande då den är bränd i stycken, i en vid vanlig temperatur mättad alunlösning, är så enkel och lätt utförbar, att den förtjenar allmännare användas. Med pulveriserad bränd gips förfors på det sätt, att gipsen utrördes med en viss qvantitet mättad alunlösning, hvarefter den uttorkades i luften och brändes. Vid utrörningen har man att iakttaga, att den pulveriserade gipsen endas t småningom och under flitig bearbetning af massan inröres i alunlösningen, till dess massan erhållit en degartad consistance och ej synes kornig. Tillsättes för mycken gips på en gång så blir
//
massan på en gång fast, är kornig och lemnar efter bränningen, huru värmen än må ledas, alldrig en hård gips.
Sedan den med alunlösningen behandlade gipsen, den må ha varit bränd i stycken eller i pulverform, fullkomligt lufttorkat, så brännes den som förut är antydt, åter om igen. Temperaturen vid bränningen är af väsendtligt inflytande, fär att erhålla ett gynnsamt resultat. Mindre partier kunna brännas i degel, men bäst och säkrast sker bränningen i en gipsugn, emedan i en dylik en likformigare temperatur en längre tid får verka på gipsen, hvilken senare omständighet är af vigt, för att de sedermera af densamma beredda gipsformarna skola blifva hårda.
Den på detta senare sätt behandlade gipsen hade ett matt, mjölkhvitt, svagt isabellfärgadt utseende. Har gipsen blifvit för länge bränd eller har man användt för stark hetta vid denna andra bränningen, så är den svår att pulverisera samt binder icke vatten, utan sjunker pulvret då som en tung bottensats till kärlets botten.
Den deremot rätt behandlade och rätt brända gipsen, hvilken har nyss anförda utseende, pulveriseras fint och siktas samt utröres med en alunlösning. Denna så beredda gips lemnar ett aftryck, som efter torkningen är stenhårdt, marmorlikt och har ett egendomligt, matt och mycket svagt isabellfärgadt utseende. Utröres den för starkt brända gipsen deremot med vatten, så binder den väl detsamma och ett aftryck erhålles, men det är ej så hårdt och har dessutom intet utseende påminnande om marmor. Dessa rön böra väl bemärkas. Aftrycken, erhållna genom den rätt brända gipsens behandling med alunlösning, derefter skeende förnyade bränning, pulverisering och utröring med alunlösning såsom operationen ofvan utförligen blifvit beskrifven, voro så fasta att de endast kunde slås sönder med jernhammare; deras hårdhet var aldraminst af samma grad som marmorus eller alabasterns. Ytan var af den beskaffenhet, att den kunde aftvättas med våta dukar, utan att gipsen deraf led någon skada. En dylik gips kan ligga i vatten en längre tid utan att mjukna, ja till och med kokande vatten är utan inflytande på densamma, sedan den fått torka. Den kan månadstals vara utsatt för luft, frost, snö, regn och solsken utan att taga skada. Alla dessa egenskaper gör denna gips ovärderlig inom technikens och konsternas gebit. I sitt degartade tillstånd kan den med alunlösning utrörde gipsen färgas genom tillsats af chromgult, berlinerblått, ultramarin m. m., hvarigenom man efter behag kan gifva densamma hvad marmorering som önskas. Hvad den så beredda gipsens användande i praktiskt hänseende beträffar, så är den tjenligast till skifvor, väggbeläggningar med flera ändamål, men icke till förfärdigande af byster, ty då gipsen blifvit utrörd med alunlösningen, så bibehåller massan sig länge flytande innan den stelnar, ehuru detta sker stilla och utan att massan blir blåsig, men just deruti att massan först efter någon tid hårdnar, och den med alun behandlade gipsen är tyngre än vanlig, ligger felet att de djupare ställena i formen fyllas med gips, hvilken ännu ej bundit vatten. Möjligen torde väl i en framtid något medel uttänkas att förekomma denna olägenhet.
(Sammandragit ur "Journal d. Prach. Chemie, herausgegeben von Erdman u. Marchand 1844.")
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti