10.12.07

Bläck. Efter Fammarion.


Folkwännen 223, 25.9.1889

Kaligrafus Pennsäktare hade tillbragt så godt som hela sitt lif i bläck. Han hade alt från sin tidigaste barndom mer och mindre "lagt sig i" och haft hand om både gult, grönt, rödt, blått, swart och gredelint sådant. Också stiftade hela hans lekamen, inberäknadt skräddareom slaget, i nästan alla regnbågens färger.

Fadern war nämligen arbetare å teknista fabriken "Styf i Korken" och redan nära nog, innan den lille Kaligrafws kunde gå, förekom han där, krypande som ett litet murmeldjur mellan behållare, glaskolfwar och andra märkwärdigheter.

Där lämnade han den hwita stammens kännetecken bakom sig och fick han den första främmande kulören på sina små knubbiga händer och hwetebullformade kinder, och sedan "höll han färgen" hela lifwet igenom.

Dock hade han sina skiftningar, sina små "wariationer", alt efter som man den ena eller anbra dagen gjorde mer eller mindre i den ena eller andra färgen, eller också alt eftersom han kände sig mer eller mindre dragen till den eller den kulören.
Ena dagen war han wargul som en kines, den andra rosenröd som en sminkad docka eller rödstruken som en brandflagg. Den ena war han grön som en - grönländare, den andra blå som - en ängels öga för att åter den tredje wara swart som en morian eller det Egyptiska mörkret" ...

Men ur alla dessa färger och former, ur alla dessa människoutseenden kröp
dock alltid slutligen den lille snälle hygglige Kaligrafus fram och utwecklade sig
till en ännu större bläckälskare. "Bläckfisken" blef nu hans namn.

Bläcket skulle också slutligen blifwa hans lefwebröd.

Han förplumpade sig hela sin barndom i fabriken, själf det yppersta plumppapper man kan tänka sig, ehuru hwarken far eller mor wara så särdeles förtjusta öfwer att ha ett dylikt plumppapper till barn.

Snart stod Kaligrafus eller "Bläckfisken", brokig som regnbågen, och war
wälbestäld arbetare på fabriken "Styf i Korken" och war själf med om att tillwärka de tårar, i hwilka hans barndom afspeglat sig.

Han hade kikat en smula i korten, kunde nära nog hela bläckreceptet utantill. Nu wiste han hwaraf morian, kines - eller "grönländare" - färgen o. s. w, på de andra barnen kom sig.

Pikimsyra med watten, det bles kinesen eller med andra ord gult bläck. Det där blåa, som med mycket liflig inbillning påminte om en ängels öga, sammansattes
af indigo karmin, löst iwatten, och kallades blått bläck. "Kinesen" och "ängelns öga" tillsammans bildade "grönländaren" eller den gröna skrifwätskan. "Morianen" eller det swarta bläcket hade galläpple i sig, och war därför argt swart mankfärgadt, medan det gredelina, hwilket wärkade som kläd seln på äldre damers hattar, hade 5 gram Dahlia på 100 till 150 delar watten. Det röda bläcket, som en gäng gjorde honom rosenröd om kinden eller rödlätt som flaggen på brandtornet, tykte han dock mest om.

Det låg något hemlighetsfullt under just den där tillwärkningen, ty han hade annars icke någon särdeles förkärlek för frälsningsarmen eller republiken eller
annars för den röda färgen i allmänhet. Men nu war han alldeles galen i den.

Förr hade han bara hält bläcket på sig, men nu war han inte nöjd med det; nu hälde han det i sig - dock inte så alldeles fullfärdigt - men sökte på samma gång så mycket som möjligt dölja hwad sorts bläck han "handterat".

Men - det fans något annat, som skwallrade så det förslog och det war -näsan. Där slog bläcket ut och intet "syrsatt" i hela wärlden kunde taga bort dessa bläckfläckar. Och på samma gång kom det från flere håll, märkwärdigt
nog, klagomål öfwer att det röda bläcket blifwit så dåligt, att det endast wärkade som rödt gummi och klibbade sig fast wid pennudden som en, stadstjänare wid sitt offer. En stor del af den "röda" skrifwärksamheten war förstörd.

Kaligrafus, som inte war något dumhufwud, menade att det wäl inte gjorde så mycket om det röda war litet sämre för tillfället; ty nog kunde man så fram rosenröda tankar eller en brandröd åsikt, utan att precis anwända rödt bläck. Man är det man är, men inte det man synes, påstod han. Inte behöfwer man wäl wara ledsen, tillade han, därför att man skrifwer med bläck, som ajorts af galläpple; ur detta kunna mycket ljusa och glada tankar framgå. Och inte behöfde man wäl skildra sommaren med grönt och hösten med gult bläck, därför att dessa årstider hufwudsakligen ägde dylika färger; nej, alt berodde bara på det inneboende, på stämningen, för att få fram den färg man ästyftade. Kaligrafus hade ändtligen studerat bläcket, han!

Beträffande det röda bläcket war saken den, alt fuksinen (röd anilin), som ger
skrifwätskan dess röda färg, löses i 15 delar sprit eller bränwin.
Jas, det behöfwes inte mer! Man kan då förstå, hur fuksinen (1 gram mot de 100 delarne watten och de 5 delarne gummi) skulle reda sig på egen hand.
Den redde sig nämligen icke alls, och Kaligrafus blef redlös han gick alldeles
upp i bläcket. Han slöt sitt lif ibläck, som han börjat det!

Man behöfwer sålunda inte gå på krogen för alt komma i fiendskap till nytterhetsrörelsen. Därom kan denna "bläckhistoria" bland annat wittna.

Ei kommentteja :