Måla byggnaderna!

Österbottniska Posten 26, 28.6.1924

Det är en god ekonomi.

Även i vårt land representera byggnaderna på landsbygden stora summor. De giva dock ingen ränta på de pengar de kostat, men böra årligen underhållas. Detta tynger rätt svårt på jordbrukarens utgifter, särskilt om kan någon tid försummat att reparera uppkomna brister o. s. v. Det är dålig ekonomi att masta förnya en byggnad inom en kortare tid enbart på grund av vanvård och uraktlåtenhet.

Av stor betydelse är att hålla byggnaderna väl och praktiskt - ej därför dyrt - målade. Känt av alla är, att byggnadernas yttre träverk lätt och rätt snart tager skada, om det icke har ett skyddande överdrag. Det är sålunda ytterst oekonomiskt att år från år låta byggnaderna vara omålade och utsättas för förstörelse av vår omväxlande väderlek. Och härtill kommer, att en omålad gård alltid företer en dyster, otrevlig och ovårdad anblick.

Lantgårdar finnas ju hos oss där ägaren, inseende nyttan av målade byggnader, givit t. ex. boningshuset en annan färg än de gråa stockväggarna förete. Men huru ofta har man ej, genom att måla dem alltför granna, totalt bortfuskat byggnadens yttre utse ende. Man har "rört i hop" ett flertal av de mest opassande, smaklösa och skrikande färgerna. I vår enkla och billiga rödmyllefärg ha vi den vackraste och hållbaraste färgen. Huru tilltalande, lugn och värdigt ett enkelt allmogehem, företer ej en rödmålad byggnad, med sina vita fönster- och knutbräden, omringad av gröna, leende lövträd!

Är boningsbyggnaden brädfodrad, bör man ju använda en något hållbarare färg, och kan den då hållas t. ex. i vitt, med gröna fönsterbräden. Dessa färger ses allmänt å landsbygden på boningshusen i t. ex. Sverge och Danmark, men ekonomiebyggnaderna äro alla röda. Gul färg går icke så väl ihop med trädens gröna skiftning och är icke heller så hållbar som t. ex. Titanvitt och den vanliga rödmyllefärgen. Att "blanda ihop" flerej färger å en lantgård, är icke smakfullt och icke heller praktiskt. Må vi, beträffande färgen på våra lantmannabyggnader, hålla oss till de billiga, hållbara och vackra röda och vita färgerna de äro och komma alltid att bliva landsbygdens mest praktiska och vackraste färger.

Då man färdas kring våra vana svenska trakter, gör det ett litet beklämmande intryck att se så många ofta rätt vackert belägna, lantgårdar omålade. De göra intryck av dysterhet, livlöshet, förslappning, efterblivenhet, okultur m. m.

En "uppmålad" gård däremot vittnar om ordning och tidsanda, att dess ägare är en framåtskridande, omtänksam man, med sinne för snygghet och trevnad.

Undertecknad har ofta varit i tillfälle att höra av utlänningsr, som berest våra svenska trakter, deras förvåning att våra allmogegårdar i stort antal äro omålade. Ha jordbrukarna råd till detta? - ha de även frågat. -

Det är god ekonomi att ha rödmålade byggnader, men det är dålig ekonomi att hålla dem år efter år omålade för att sakta men ohjälpligt förtäras av sol, väta och köld.

Då byggnadernas rödmålning ej är förenad med stora utgifter och då arbetet kan utföras utan anlitande av dyra "konstnärer", må vi allmänt taga i tu med att även på detta sätt göra våra svenska lantgårdar värdefullare, hemtrevligare och kärare. Vi teckna oss själva i hurudant tillstånd vårt hem och vår gård äro.

(Vbl.) A. Sixtus Lindholm.