Västra Finland 20, 17.2.1923
Det finns en gammal regel som lyder: Bo över dina tillgångar, klä dig efter dem och ät under dem. Däri ligger kanhända en överdrift, men också en stor sanning. Ty tillvarons problem förenklas, vardagslivet blir rikare om man trivs i sitt eget hem. Men för att nå därhän måste hemmet vara uppbyggt med omsorg och kärlek. Intet låt-gå system får råda. Utgångspunkten är självfallet de ekonomiska tillgångarna. Det är ett stort misstag att tro, det ett vackert hem måste bliva dyrbart eller att ett dyrbart hem med nödvändighet är vackert. Vackra äro enkla möbler och vackrast äro de gamla pjäser, som ofta flyttas till undanskymda ställen för att giva plats åt smaklösa industrivaror. Kassera icke fäderneärvda saker. Låt icke osjälvständig härmningslust fördärva eder sunda smak. Tala icke föraktfullt om "gammalt skräp". Ty det gamla skräpet kan med anspråkslösa medel göras snyggt och propert. Och då försvarar det sin plats bättre än alla nya dussinvaror.
Under senaste årtionden har man glömt bort hur mycket färgen kan verka till skönheten i hemmet. En smutsigt gulbrun eller svartbrun färg har smetats på överallt. Ett exempel belyser detta bäst: På Aland ser man ofta stugorna ännu oförändrade från forna tider. Där har traditionen segt bibehållits: den typiskt åländska klargröna gör rummet ljust och glatt, gångmattornas färgrika band fröjda ögat. Hur nedstämmande är däremot icke den vanliga bilden av en stuga i Äbolands skärgård! Storfasonerade tapeter utan färg och kraft, ett smutsbrunt klaffskåp, brunsvarta stolar och bänkar. Intet ljus och intet liv.
Ha ni i ert hera gamla möbel, tag vara på dem! Låt förstärka de rankiga benen och fälla in nya bitar där det är av nöden. Bort med den smutsiga färgen; En lösning av lutsten I varmt vatten penslas en till två gånger över ytorna. Sedan borstas de kraftigt med en hård borste doppad i varmt vatten. I skåror, ornament o. dyl. kan man varsamt använda kniv. Sist rentvättas möbeln ordentligt från lutstenslösningen. Är den gamla färgen ej för tjockt påsmetad och man blott vill ha god grund för ny kan en stark råsodalösning användas på samma sätt. Sedan får möbeln torka och därefter grundmålas den med en tunn, billig oljefärg, gulockra eller dylikt vilken gnides in med pimpsten och därpå genast jämnas med pensel. Så följer spacklingen. Som redskap användas två platta spadar, gjorda t. ex. av tjocka pärtor. På den ena häller man spackelmassan, som med den andra spaden ältas samt sedan litet 1 sänder drages tunt och jämt över ytorna. Skola större springor utfyllas blandas litet pulveriserad gips i spackelmassan strax före användandet. Då är det även bäst att sedan den första spacklingcn torkat draga över det hela ännu en gång. Runda ben o. d. spacklas med en tjock gummibit. Efter torkningen slipas möbeln ordentligt med sandpapper. Stora ytor kunna behandlas med s. k. våtslipning. Ytan fuktas med en våt svamp eller trasa och slipas sedan med wienersten (fås i färghandel). Vid målning i hemmen slarvas oftast med dessa förarbeten, men det är alldeles galet. Ty om de också taga tid och arbete i anspråk så blir resultatet även oerhört mycket vackrare och hållbarare än vad annars vore fallet.
Det kan ibland hända att man på gamla möbler under tjock påmålning hittar ädelt träslag. Då gäller det endast att omsorgsfullt avlägsna alla färgspår genom upprepad bostrykning av den använda lösningen och sedan behandla träytan med bonvax som inguides med en mjuk borste och sist en yllelapp. Om den underliggande färgen åter är väl bibehållen och I synnerhet om den visar rester av målade ornament skall putsuingen företagas mycket försiktigt. Ty det är en fröjd att på sina möbler ha denna ursprungligt dekorativa utsmyckning. Man kan vänta att finna sådana främst på kistor och klockskåp. Sedan gäller det blott att försiktigt övermåla möbeln och återställa ornamenten i deras ursprungliga färger med varsam hand och en fin pensel.
När nu förarbetena äro undangjorda börjar den egentliga ommålningen. Och nu slå vi inför färgvalet. Har man under putsningen fått fram spår av vacker gammal färg bör densamma helst användas. Dock har man många omständigheter att taga i betraktande. Främst rummet, där möbeln skall stå. Använd aldrig en ton som skriker mot färgerna i omgivningen. Tänk på att rummet alltid skall verka ljust. Är det illa belyst skola ljusa färger användas, i ett välbelyst rum äro mera mörka, djupa och dämpade färger på sin plats. Kan man bestämma möbeln i en bestämd stil bör denna även påverka färgvalet. Barockens tyngd fordrar något mörkt, rent brunt eller grått. Men då måste gardiner, övertåg o. d. givas starka, djupa färger. Rococon och den gustavianska stilen skall vara ljusare. Vitt är dock icke nödvändigt, pärlgrått eller gråblått t. ex. äro sällsynt vackra och lämpliga färger. De gamla allmogemöblerna rädas icke starka färger. Den åländskt klargröna är både praktisk och vacker, djupt grönblått passar ypperligt för skärgårdens folk, brunrött gör rummet varmt och trivsamt. Lämpliga ljusare färger givas många. Mycket vakker är en blå färg med en anstrykning av grått, inbjudande varm är även den mattgula färgen.
Framför allt var icke rädd föt självständighet i hemmets utsmyckning. När hela interiörbilden skall skapas, sök då fram en gammal rya eller rana och studera färgsammansättningarna. Ty där är det goda färgsinnet oförvillat, där finnas varma skiftningar och sammanställningar, som äro värda att bevaras.
A. L. R.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti