Nya lysningsämnen och dermed sammanhängande industrigrenar.

Litteraturblad för allmän medborgerlig bildning 9, 1.9.1858

(Efter en artikel af D:r Karl Muller i tidskriften "Die Natur", af L.)

I. Deras betydelse för industrin och nationavälståndet.

Det är icke längre tid än ungefar 28 år, sedan en Tysk, professor Reichenbach, som dåförtiden ledde arbetet vid grefve Salms storartade tekniska fabriksanläggningar vid Brünn, under sina märkvärdiga, epokgifvande undersökningar af de produkter, som uppkomma vid förbränning af vegetabiliska och animaliska ämnen i tillslutna kärl (såkallad torr destillation) för första gången framställde en mängd nya och förut okända ämnen, hvilka erhållas vid destillation af tjära. Denna upptäckt lofvar en oberäknelig framtid åt industrin och hotar alla hittills begagnade lysningsämnen med en total omstörtning. Det är dock först på de sistförflutna tio åren, som industrin egentligen med begärlighet bemäktigat sig denna upptäckt, och redan på denna korta tid hafva resultaterna öfverträffat de djerfvaste förhoppningar. Hvarje dag upptäckas nya ämnen eller ett förnyadt användande af de redan kända, och de största vetenskapsmän i Europa egna sig numera med all ifver åt noggranna undersökningar af de produkter, som uppkomma genom torr destillation, dertill eggade dels af intresse för vetenskapen, dels af oupphörliga muntliga och skriftliga förfrågningar af tusentals industriidkare från alla verldens delar, hvilka med feberaktig otålighet afvakta hvarje nyupptäckt, för att med ett verkligt raseri kasta sig deröfver och söka tillgodogöra den.

Bland den mängd andra ämnen, som Reichenbach genom destillation af tjära framställde, befann sig äfven paraffin, hvars oberäkneliga vigt såsom lysningsämne han med den praktiska kemistens klara blick genast insåg och sökte göra gällande, genom att rekommendera detta ämne till ljusberedning i stället för vax, stearin, talg m.m. Det gick dock med denna upptäckt som med många andra, som leda sitt ursprung från Tyskland. Den utgjorde en lång tid blott föremål för de lärdas undersökningar och hotade att försvinna i ett svall af tysk lärdom utan någon praktisk nytta, då slutligen ett fremmande folk, med sin praktiska blick inseende dess ofantliga vigt, tillegnade sig densamma och genast drog den inom det praktiska området. Engelska kemister och tekniker förstodo att begagna de vinkar, den snillrike Reichenbach gifvit, och innan kort hade det i England blifvit en verklighet, hvad han nära 20 år förut med en profetisk blick i framtiden förutspått. Ja, då man i fabrikationen af paraffin och mineraliska oljor (likaledes produkter af torr destillation, hvilka framställas på samma gång som paraffin) ur torfven hade funnit en af de verksammaste källor att höja det sköna och förtryckta Irlands sjunkna välstånd genom dess egna produkter, och sedan denna upptäckt den 28 Juli 1849 i underhuset framkallat en allmän entusiasm - blef äfven paraffinens och dess biprodukters öde af gjordt. Vid den för ett par år sedan af Manufakturdirektionen föranstaltade exposition af åtskilliga industrialster i senatsarkivets lokal, var allmänheten äfven här i tillfälle att taga närmare kännedora om dessa ljus, från Wiesmanska fabriken, och många voro de, som stannade och beundrade deras alabasterlika genomskinlighet och hårdhet och deras klara låga. Den, som oftare besökte denna exposition, kunde äfven öfvertygasig om, att dessa ljus brunno vida vägnar långsammare än de bästa stearinljus. - Men dervid blef det. Den finska flegman nöjde sig med att blott beundra, och glömde snart hela saken. Ingen enda köpman kom ens på den tanken att, åtminstone på försök införskrifva några eller något lispund deraf, och dock torde dessa ljus, vid deras nuvarande pris på utrikes ort icke blifva så alltför mycket dyrare än stearinljus, då man tager i betraktande att de brinna så mycket långsammare och med större ljusstyrka, äfven om man tager transportkostnaderna i beräkning, som härvidlag torde blifva den enda biutgift, då det icke är att förmoda, att någon skyddstull skulle blifva lagd på paraffin eller, fotogen, emedan ingendera af dessa ämnen ännu, tillsvidare åtminstone, tillverkas hvarken i Finland eller Ryssland. Om våra köpmän ville införskrifva sådana ljus och nöja sig med en mindre dryg procent än vanligt, så kunde tillfälle beredas allmänheten att taga närmare kännedom om deras förträfflighet, och möjligen någon företagsam man med praktiskt hufvud och kapitaler väckas på den tanken att tillgodogöra de råämnen, vårt land i så rikt mått har att erbjuda, skog och - sågspån!Kort derefter uppstod i Manchester en paraffinfabrik på grund af ett patent, som Mr Young utverkat sig på tillverkning af paraffin ut af stenkol; och denna inrättning lemnade redan första året, enligt meddelanden från England, en nettobehållning af 40, 000 pund sterling. Den första paraffinfabrik i Tyskland inrättades af Wiesman i Beuel nära Bonn och bidrog genom lyckade tillverkningar af förträffligaparaffinlj us, hvilka försåldes och begagnades öfverallt i Tyskland, att väcka allmänhetens uppmärksamhet på denna vigtiga industrigren*).

"VetterMichel" förnekade denna gång sin vanliga flegma och upptog frågan med en verklig entusiasm. I Hamburg hade äfven undertiden ett franskt-tyskt bolagbildat sig, som af skottska stenkol tillverkade mineraliska oljor (fotogen, hydrocarbur m. fl.), och utspridde sina fabrikater öfver hela Tyskland. Till följd af talgens och oljans alltjemt stigande pris uppstod larm i lägret hos alla husmödrar, och de kastade sig med en exempellös ifver öfver detta nya lysningsämne och tusende experimenter gjordes hemma i husen, hvilka alla utföllo till allmän belåtenhet, om man undantager en del stockkonservativa gamlafruar, som funno sig lycksaligare vid det matta skenet af ett drypande talgljus eller en rykande kökslampa, än vid det klara ljus, hvarmed fotogenlamporna upplyste deras skröpligheter, och som genomkombinerade beräkningar funno att ett talgljus, som icke förmådde att upplysa annat an de närmaste föremålen omkring detsamma, blef billigare an en fotogenlåga, som upplyste alla vinklar och vrår af rummet, hvilket äfven har sin fullkomliga rigtighet. Dessutom darrade de för sina dyrbara lif, ty ljusfabrikanterna hade sagt dem. att dessa lampor voro "förfärligt" eldfarliga och kunde explodera hvarje ögonblick. Denna farhåga var äfven icke alldeles ogrundad; tylamporna voro då ännu icke konstruerade som sig bör, och olyckor berättas verkligen då och då hafva inträffat.En insändare i Allm. Tidn. har nyligen varnat allmänheten för den i depöten för inhemska industrialster under namn af "Dreimal rectificértes wasserhelles Photogéne" allmänheten tillhandahållna varan. Undert. har hela höstenbegagnat denna fotogen, och funnit den hafva en lyskraft, som vida öfverträffar hvarje annan af de sorter, hvarmed försök gjorts. Att den är ytterst lätt antändbar medgifves, ty dess specifika vigt utgör blott 0, 780, då deremot den vanligen i handeln förekommande sällan understiger 0, 820, och man behöfver endast slå litet deraf, ett thefat och närma en brinnande fosforsticka dertill, då den ögonblickligt uppflammar; men iakttager man behörig försigtighet vid på gjutning i lampan, hvilken aldrig borde få ske vid eldljus, och aktar man denna för kullstjelpning samt bevarar oljan på ett säkert ställe, der elden icke kan komma åt den, så är den icke det ringaste eldfarligare än de öfriga tyngre och orenare sorterna eller vanlig sprit. Dess hufvudsakliga fel består i dess höga pris, som blir ännu högre derigenom, att den brinner fortare än de mindre rena, bruna fotogensorterna. En butelj (= 14 jumfrur) kostar vid fabriken 8 högst10 silbergroschen (ungefär 26 eller 32 kopek s:r) och uti industridepoten 75 kopek s:r! Åter ett af de många exemplen på, huruhögt brist på konkurrens kan stegra priserna. Skulle varan här kunna erhållas för ett menskligare pris, skulle detta lysningsämne snart finna sin väg till hvarje hushåll. Den billigare, för 60 kopek s:r i besagde depot tillhandahållna varan, är komplett oduglig till belysning.Numera äro dock dessa lampor så inrättade, att någon "explosion" allsicke kan komma i fråga; och någon olycka kan icke heller förorsakas af fotogenens lätta antändbarhet annorlunda, än attlampan kullstjelpes, reservoiren för oljan sönderslås och lågan derigenom antänder oljan, eller att påfyllning af oljan sker oförsigtigt i närvaro af någon blottad låga eller intensiv hetta; ty då kunna lätt svåra olyckor drabba den oförsigtige och hans omgifning, emedan fotogen fattar eld i ett ögonblick och icke kan släckas med vatten, då den är lättare och flyter på vattnet, som endast erbjuder det en större yta för dess förhärjande framfart.*) Dessa ändamålsenligt konstruerade lampor med dubbelt luftdrag, hvilkas enda olägenhet består deri, att de icke hafva någon skild öppning i reservoiren, hvarigenom oljan kunde på fyllas, och som kunde tillslutas lufttätt, för att hindra den skarpa lukten att sprida sig, hade snart stämt opinionen gynnsamt för sig. både genom sin betydliga lyskraft och oljans, i förhållande till vanlig lampolja, betydligt billigare pris. De präktiga, alabasterglänsande paraffinljusen talade tillräckligt för sig sjelfva. Nu begynte en allmän agitation för paraffin och mineralolja, hvilken sistnämnda förekommer i handeln under deolika namnen carbolein, photogén, hydrocarbur o. s. v., allt efter de olika råämnen, af hvilka den vinnes. Med största ifver omfattades denna industrigren dock i de trakter af Tyskland, hvilka såsom Sachsen ega outtömliga lager af brunkol. Skickliga kemister, insigtsfulla och företagsama kapitalister och egarne till kolgrufvor gjorde gemensam sak, för att höja paraffinfrågan till en verklig lifsfråga fördenna provins. Men det är icke endast för den denna fråga är af så stor betydenhet, den är, såsom vi snart skola få se, enlifsfråga förhela Tyskland, ja för hela Europa.

Det finnes mången, som icke älskar att inlåta sig i spekulationer öfver en saks betydenhet och möjliga framtid, och dock är det just spekulationen och de der af följande skarpsinniga slutsatserna, som öppna de oinvigdas ögon och kapitalisternas pungar.

*) I stället för de uppgifter af äldre datum (1855), Förf. här lemnar på dessa ämnens lyskraft och pris i jemförelse med vax, stearin, talg m.m. meddelas här resultaterna af de nyaste undersökningar i detta afseende, som med noggrannhet blifvit anställda af Professor Karsten i Kiel; hvarvid är att märka att priserna äro något högre tilltagne ände annorstädes gångbara. Då man antager vaxets lyskraft till enhet =1000, blifva resultaterna följande, vid lika vigt på ljusen:
Lyskraften hos vax ... = 1000.
" " paraffin ... = 2222
" " stearin ... = 1270
" " talg ... = 996
" " wallrath (spermaceti) ... = 1835.
Man ser häraf, att ett paraffinljus lyser mer än dubbelt så mycket som ett vaxljus eller talgljus af samma vigt, och ungefär 1 3/4 gång så mycket som
ett stearinljus.

Beräkningen af kostnaderna för lika ljusstyrka utvisade följande förhållande:
Paraffin (till ett pris pr X af 22, 5 silbergr.) = 1000.
Wallrath " " 34, 3 " =1845
Vax " " 21, 2 " =2094.
Stearin " " 12, 5 " =1031.
Talg " " 8, 2 " = 813.
Talgljusen blifva således de billigaste; deremot blifva paraffinljusen mer änhälften billigareän vaxljus, nära nog hälften billigare än spermacetiljus och obetydligt billigare än stearinljus, hvilka de dock vida öfverträffa i skönhet. Man bör till deras fördel äfven tagaiberäkning det mindre antal stumpar, paraffinljusen genom sin långa förbränningstid lemna; ty under tiden 3 paraffinljus brinna ned förbrinna åtminstone 5 stearinljus, och lemna således minst 5 stumpar mot 3 paraffinljusstumpar.

Fotogenens ljusstyrka förhåller sig i jemförelse med andra lysämnen, vid lika vigt, enligt Karmarsch's undersökningar såsom följer:
Fotogenlampa =1155.
Talgljus ...= 550.
Stearinljus ..= 562.
Vaxljus ... .= 464. (?)
Fotogen har således mer än dubbelt större ljusstyrka än både stearin och talgljus, och nära 3 gånger större än vaxljus. Det vill dock synas besynnerligt, att vaxljusen skulle hafva mindre ljusstyrka än talgljusen. Vekens dimensioner hos lampan siborde äfven hafva uppgifvits, ty naturligtvis beror ljusstyrkan hos sådana lampor af vekens storlek.

Förhållandet af kostnaderna, för att erhållalika ljuskraft visade sig som följer:
Fotogenlampa = 1814.
Talgljus ...= 2905.
Stearinljus ..= 5685.
Vaxljus....=10341.

Fotogen blir enligt denna beräkning nära ½ del billigare än talgljus, mer än 3 gånger så billig som stearinljus, 5½ gång så billig som vaxljus. Fotogen förbrinner dessutom till sista droppen och fullständigt samt förbrukar dervid endast obetydligt veke.Det blir här i främsta rummet fråga om de nya ämnenas lyskraft och pris, och denna fråga har på det fullständigaste blifvit löst till deras fördel *).

Den närmaste vigtiga följden af ett allmännare införande af dessa båda produkter i dagliga lifvet blir utan tvifvel en betydlig inskränkning i oljekulturen och dess slutliga nästan totala upphörande. Man skall kanske anse denna nödvändiga följd för olycksbringande förjordbruket - men långt derifrån!

Detta resonnement visar sig vara nog origtigt. Jordbruket väljer såsom andra yrken den mest lönande produktion. Redan nu föredrager det odling af oljevexter m. m. Skulle denna odling upphöra, och spannmålsproduktionen ökas, skulle den senare blifva än mindre lönande, än för närvarande. Den nya industrin synes dessutom icke erbjuda något ämne, som ersätter oljan till målning. Red.Ett tätt befolkadt land, såsom nästan alla de länder äro, der oljekultur bedrifves, som väl skulle behöfva all den spanmål, det kan frambringa, men hvars fält genom odlingen af oljefrukter, hvitbetor och tobak samt genom vidt förgrenade landsvägar och jernbanor blifvit betydligt inskränkt, kan skatta sig lyckligt att återvinna en del af denna areal, som kan skänka det lifvets nödvändigaste behof och sätta en verksam damm mot de ständigt stigande spanmålspriserna*). Ett fattigt och föga uppodladt land behöfver ännu nödigare den ringa arealvidd af odlad jord, det eger till odling af sina cerealier. Det ofantliga kapital, som nu är nedlagdt i oljekulturen, skall således då kunna nedläggas på odlingen af stärkelserika vexter.

Jag säger här af sigtligt stärkelserika; ty stärkelsen tyckes gå en lika lofvande framtid till mötes som paraffin och fotogen, genom dess användande vidsnällgarfveri, hvars uppfinnare en Theodor Klemm i Würtemberg är, och som hotar med en total omstörtning af alla hittills kända garfningsmetoder. Det i handeln förekommande Crown-lädret, beredt enligt Klemms metod, skall öfverträffa vanligt logarfvadt läder i många af seenden och utmärka sig genom sin styrka, mjukhet och förmåga att motstå vattnets inflytelse. De tjockaste hudar beredas genom denna nya metod på 3 dagar, då de enligt den gamla metoden behöfde månader. Denna nya och vigtiga uppfinning skulle dock under närvarande förhållanden stöta på stora hinder. Då man vid detta förfaringssätt icke begagnar någon bark, utan endast stärkelse och animaliskt fett, så skulle denna uppfinning svårligenkunna anses för särdeles välsignelsebringande ur nationalekonomisk synpunkt betraktad, om den ännu skulle beskatta en betydlig del af spanmålen och de animaliska födoämnena. Endast genom paraffinfabrikationen och dermed sammanhängande industrigrenar skall detta nya garfningssätt kunna tillegna sigde erforderliga materialierna och höja sig till den ståndpunkt, det synes så berättigadt att intaga, utan att förminska närvarande tillgång på födoämnen. Genom den med tillhjelp af paraffinfabrikationen nyvunna arealvidden af odlad jord, kan denna industrigren erhålla stärkelse, genom inskränkning af stearinfabrikationen sitt animaliska fett. Såsom ersättning för dessa ämnen lemnar den en utomordentligt god produkt och - hvilket icke är af minsta vigt - skonar skogarne, som nu så oerhördt beskattas på sin bark vid det gamla förfaringssättet, att denna år från år stiger i pris, medan skogarne förminskas.

Men om paraffinfabrikationen redan genom detta utträngande af oljevextkulturen erbjuder de högsta fördelar, så kan den dessutom blifva en verklig lifsfråga för alla de trakter, hvilka äro rika på kolhaltiga ämnen. Sålunda uppfattade äfven, såsom förutnämndes, Engelska underhuset frågan med af seende på Irland. Äfven för Tyskland ligger denna uppfattning af frågan nära. Den som känner, hvilka oöfverskådliga torfmossor Tyskland innesluter inom sina nordliga slätter och sina bergsträckningar, kan blott önska, att dessa engång skola tillgodogöras, genom att förarbeta dem till paraffin, mineraliska lysoljor och de mångfaldiga andra biprodukter, som dessas tillverkning lemnar. En nära följdhär af skulle otvifvelaktigt blifva, att kultur och välstånd skulle spridas öfver vidsträckta trakter, som nu liggaöde och så godt som onyttiga. Det faller nemligen af sig sjelf, att dylika anläggningar böra få sin plats omedelbart vid de ställen, derifrän råämnet hemtas. England har blifvit stort och rikt till en stor del derigenom, att det anlagt sina jerngrufvor omedelbart invid sina stenkolsgrufvor.

Det är en erkänd nationalekonomisk grundsats, att ju flera förvandlingsgrader och förädlingsprocesser ett råämne genomgår, desto större är dess inflytande på folkens välstånd. De kolhaltiga ämnena ega såsom rent brännmaterial endast ett ringa värde. Såsom grundmaterial för mångfaldiga fabriksgrenar lemna de icke blott en större ränta, utan sätta äfven vida större arbetskrafter irörelse: och arbete är alla staters och all civilisations grundpelare. Härtill kommer ännu, att det på en del råämnen finnes större tillgångän efterfrågan. Trakter, som äro rika på kolhaltiga ämnen, men stå på enlåg industriel ståndpunkt till följd deraf, att dessa ämnen i sitt oförädladetillstånd blott lemna en ringa behållning åt den, som tillgodogör dem, måste otvifvelaktigt få en ny lyftning, om de förädlasitt råämne, som för närvarande endast utgör en död skatt för dem. Detsamma gäller äfven om af lägsna kolgrufvor uti industririka trakter och sådana stenkolsgrufvor, hvilkas kol hafva ettringa förbränningsvärde. Men detta är förhållandet icke blott med stenkol utan äfven med de mångfaldiga andra råämnen, som lemna i frågavarande produkter, och om hvilka vi snart skola tala.

Huru mångartade äro icke de produkter, som erbjudas oss af dekolhaltiga ämnen, hvilka förefinnas på och uti vår jordyta! Utom paraffin och mineraliska oljor erhåller man af tjäran den allraförträffligaste svärta för boktryckare och litografer; den vigtiga och framtidsrika asfalten, som likaledes vinnes af tjära; kreosot; tyngre oljor till maskin- och vagnssmörja; en kostlig och oskadlig parfym för konditorier och parfymhandlande; bittermandelolja, som vinnes af en af de lätta oljor (Benzol), hvilka åtfölja mineraloljorna; Eupion, ett i England mycket eftersökt lösningsmedel för kautschuk; Kapnomor, i hvilket man upplöser svafvel, fosfor och selen, och som har en stark narcisslukt; Cedriret, som med svafvelsyra gifver ett blått färgämne; Pittacal, som i förening med barythydrat lemnar en skön blå färg, en konstgjord indigo. Besynnerligt nogeger rent mörkblått Pittacal till och med indigons kopparglans, upplöser sig i ättiksyra och lemnar med ringaste spår af alkalier redan blåa färgskiftningar samt i allmänhet med lerjord och tennoxid en blå färg på tyger, som hvarken genom ammoniak, tvål, vatten, vin, urin eller blekning förlorar sig. Ännu ettfärgämne vinner man af tjäran, Pyroxanthin, som har en intensiv brandgul färg och begagnas till färgning af siden och ylle. Äfven ett rödt färgämne förefinnes i tjäran. Kort sagdt, en mängd af nya ämnen framtrollar kemisten ur den genom sin konst; och dessa alla kan man tryggt föres på en betydandeframtid, ty den nyare tidens på kemisk grund hvilande spekulationsanda skall icke såsom förut låta dem begrafvas i de kemiska laboratorierna och rygga tillbaka för de kemiska formlerna, utan med begärlighet tillegna sig dem, för att rikta industrin och nationalvälståndet. Kolet, grundämnet för alla vegetabiliska och animaliska kroppar, är det ämne, som är i stånd till de underbaraste, mångfaldigaste kemiska förbindelser, en verklig Proteus, som i tusentals former genomgår metamorfoser, sällsammare än de, som uppstått i enHomeri eller Ovidii hufvud. Denna naturens Proteus skall äfven blifva vår industris Proteus, och har redan blifvit det.

Till dessa af Förf. uppräknade produkter af den torra destillationsprocessen vilja vi ännu tillägga några andra, såsom Picrinsyra, hvilken lemnar en klar ljusgul färg på siden och ylle och har en bitter smak, hvar af möjligen ölbryggare och konditorer kunna draga fördel; Solarolja till förbränning i Carcelska- eller moderatörlampor; terpentin; Camphin, ett lysningsämne till argandska o. a. d. lampor, som redan blifvit en vigtig handelsartikel, emedan den blir billigare att bränna i dessa lampor än vanlig olja. Kostnaderna, för att frambringa lika ljusstyrka förhåller sig såsom följer:
Champin ... = 29.
Carcelsk lampa med vanlig olja ... = 39.
Stearinljus ... = 180.
Vaxljus ... = 346.

Dessutom, Benzol, som upplöser kautschuk, gutta percha, flyktiga och feta oljor, kamfert, vax, mastix och andra hartser. Den under namn af Benzin Collas här försålda varan, som borttager flottfläckar, af hvad art de vara må och från hvilka tyger som helst, utan att lemna ett spår efter sig, är intet annat än renad Benzol. Med träd- eller vanlig alkohol gifver denett förträffligt lysämne som är analogt med den s.k.Falkmanska gasspriten. Benzolskall äfven nyttjas i medicinen, utom det att man, såsom ofvanför är nämndt, deraf bereder den konstgjorda bittermandeloljan (Nitrobenzol). Pittacal lemnar utomden ofvannämnda indigofärgen äfven en skönt rosenrödfärg, då den behandlas med ättikssyra. Kreosoten har ett mångfaldigt användande och är en betydande handelsartikel. Den begagnas utom i medicinen, bland annatsom ett verksamt medel mot tandvärk, äfven till konservering af köttvaror i stället förkallrökning, emedan det just är rökens kreosothalt som härvid är verksam, samt till att konservera trädvirke mot röta och insekter, hvarföre den synnerligen rekommenderas till impregnering af skeppstimmer och jemvägsunderlag (sleepers). De försök, man i sådant ändamål gjorde dermed, hafva utfallit på det gynnsamaste. Detbästa skyddsmedel mot råttor och möss är äfven kreosot, eller fotogen eller till och med stenkolseller vanlig tjära, ty dessa djur sky lukten deraf. Mot mal är kreosot äfven ett verksamt medel. Ammoniakberedningen utgör äfven en högst vigtig del af denna industrigren, och man bereder i England enorma qvantiteter ammoniak af det s. k. gasvattnet eller de vattenhaltiga produkter, som uppstå vid beredning af lysgas. Utom alla dessa produkter kunde ännu uppräknas en hel mängd andra, såsom naftalin, picamar, pyren, picolin, toluol, cumol, leukol m. fl., men då vi tillsvidare icke känna deras användande, vilja vi hellre, till lättande af öfversigten af de olika produkterna af torr destillation, dela dem i följande fem grupper:

1:9 Lysgaser, som vinnas genomen högt drifven hetta.
2:0 Vattenhaltiga destillationsprodukter, i hvilka befinnas upplösta trädalkohol, aldehyd, lignon, aceton; syror, blandhvilka trädättiksyran allmännast förekommer; ammoniak och stundom blåsyror och slutligen en ringa mängd etheriska oljor.
3:0 Oljebildande eller oljehaltigaprodukter, hvilka man sammanfattar under det gemensama namnet tjära, som är en förening af olika slags etheriska oljor, kamfertarter och hartser. Hit höra paraffin, fotogen, terpentin, kamfin, solarolja, m.fl. lysningsämnen.
4:0 Sublimerade produkter, såsom kristalliska syror, kamfertarter och kolsyrad ammoniak.
5:0 Det i retorten qvarstannande kolet, hvilket utom det kolämne, som icke ingått i alla de ofvanuppräknade produkterna, innehåller de förhandenvarande fasta beståndsdelarne, som vid en vanlig förbränningsprocess skulle hafva blifvit förvandlade till aska.

Det är endast genom en högre eller lägre grad af hetta vid destillationsprocessen, samt derigenom att man låter denna hetta antingen småningom eller hastigt tillvexa, man bestämmer, hvilken grupp produkter företrädesvis skall vinnas. Man bör dock icke tro, att den ena gruppensprodukter utesluta de öfrigas, ty hvilken grupp man än företrädesvis lägger an på, så erhåller man dock en mängd biprodukter ur de öfriga grupperna, ehuru i ringare mängd och vanligen äfven af sämre beskaffenhet, än om man hade gått ut på att vinna demför deras egen skuld. Till följd af denna indelning skulle den industri, som hvilar på den torra destillationen af kolhaltiga ämnen, naturligast
sönderfalla i följande hufvudgrenar:
1:0 Lysgasberedning.
2:0 Tjärfabrikation, hvarmed kan förenas tillverkning af trädätticka, trädalkohol, terpentin, kamfin samt beck.
3:0 Fabrikation af lysämnen, såsom paraffin, fotogen, solarolja, benzol m. fl. samt maskinsmörja, kreosot, pittakal, pikrinsyra o. s. v.
4:0 Ammoniaktillverkning, hvartillhör salmiak, svafvelsyrad, kolsyrad och kaustik ammoniak samt gödselberedning.
5:0 Koltillverkning till bränsle för fabriker, mekaniska verkstäder, masugnar, smedjor m. fl.

II. Materialet, hvar af desta lysningsämnen beredas.

Sedan vi lärt oss känna denna industrigrens stora betydelse, bör det vara af intresse, att taga de råämnen i skärskådande, som stå i ett närmare eller fjermare sammanhang dermed, så mycket hellre, som äfven häröfver många falska åsigter herrska.

Alla kroppar, i hvilkas sammansättning kol och väte ingå, kunna begagnas till att framställa de ofvannämnda produkterna. Man skulle således äfven kunna använda till och med animaliska ämnen dertill, om detta skulle vara fördelaktigare, än att af dembereda blodlutsalt, salmiak o. s. v. Men äfven om det vore för ögonblicket fördelaktigare, skulle dock denna nya industri då blifva beroende af många yttre omständigheter, såsom åkerbruk, boskapsskötsel och de der af förandledda fluktuationerna i råämnets pris. Detta kan deremot icke ega rum, om hon betjenar sig af ett material, som står henne till buds när som helst och i huru stor mängd som helst, och derigenom blir hon just af så stor vigt och betydelse för nationalhushållningen. I det hon nemligen gör lysningsämnena oberoende af elemetnernas nycker, utesluter hon dessa förderfliga spekulationer, som än lända spekulanten än konsumenten till skada. Priserna på våra lysningsämnen skola blifva fastare och solidare, såsnart de till följd af konkurrens hunnit sitt minimum. Detta kan endast derigenom uppnås, att den nya industrin tillgodogör deijordens sköteförborgade, döda skatterna, och sådana ämnen som annars vore värdelösa.

Att börja med kan hon begagna sig af den yngsta organiska af lagringen på vår jordyta, torfven. Den betäcker en betydlig del af norra Tysklands slättland, som sträcker sig från holländska gränsen genomOstfriesland, Westfalen, Oldenburg och Liineburger-heden bortom Weser och Elbe ända till Östersjöprovinserna, Polen och Preusiska Mark. Likaså sträcka sig betydliga torrlager i fördjupningarne öfveralla Tysklands högreberg, öfver Harz, Thüringerwald, Erzgebirge, Fichtelgebirge, Riesengebirge, Schwarzwald, Salzburg, Tyrolen, o. s. v. I Irland betäcker torfven, som här ofta bildar mäktiga lager af 40—60 fot, en sjundedel af hela landytan. I Frankrike voro år 1845 omkring 3433 torfgräfverier i verksamhet, hvilka sysselsatte 38, 562 arbetare och levererade 9, 464, 000 centner torf, till ett värde af 2, 550, 460 gulden (1 gulden =60 kopek s:r.) Äfven Holland, Danmark, Sverge, Norrige och hela det norra Europa ända till i shafvet aro uppfyllda af omätliga torfmossor. De flesta länder i Europa hafva således tillgång på torf, hvilken mcd största fördelkan begagnas såsom material för den nya industrin. Den kan genom antifriktionspressar så betydligt sammantryckas, att den erhåller åtminstone vedvärde för transport. I England ställer man den under namn af peatcoal såsom värmeämne nästan i jemnbredd med bästa Newcastle stenkol. Liksom träd kan den förkolas i retorter och lemnar en förträfflig coak för smedverkstäder, masugnar, lokomotiver o. d. Torfaska, som strös ikloakerna och helt och hållet förtagerderas lukt, begagnas redan som det yppersta gödningsmedel, hvilket likt guanon kan utskeppas vida omkring, och blifva en ny häfstång för jordbruket. *) I England har man på de senaste åren genom ett nytt förfarande vid destillation af torf lyckats framställa en lysgas, hvars lyskraft öfverträffar stenkolsgasens 5-7 gånger samt är af renare beskaffenhet. Utom denna gas vinnes en nästan fullkomligt luktlös etherisk olja af bästa qvalitet, som nyttjas till förbränningilampor och lackberedning, en tyngre och tjockare olja till smörja för lokomotiver och gröfre maskindelar, samt en lättare olja af ypperlig beskaffenhet till att smörjade allrafinaste maskindelar och mekaniska verktyg. Det anmärkningsvärdaste vid detta beredningssätt är, att nästan hela fabrikationskostnaden fullständigt betäckes genom försäljning af det torfkol och den torfaska, som efter destillationen qvarstannar i retorten.Vi vilja fästa resp.jordbrukares synnerliga uppmärksamhet på detta bruk af torfaskan *).

Icke mindre utbredda äro jordytans äldre organiska af lagringar, brunkolslagren i Frankrike, Schweiz, Italien, Österrike och framförallt Nordamerika. Här sträcka sig långs Klippbergen brunkolslager till en längd af 550 tyska mil och intaga en yta af 12, 000 qvadr. mil. Tyskland eger, enligt L.v. Buch sju becken af sådana af lagringar. Det vid Öfre Rhen befintliga sluter sig till Schwarzwald och Vogeserna. Det rhenhessiska sträcker sig från foten af Taunusberget genom det westfaliska Sauerland ända till Thüringerwald, ofta af brutet af basaltbildningame vid Rhön, Habichtswald, Vogelberg och Westerwaid. Nedra Rhens becken vidtager vid de tertiärabergarter, som innesluta de Rhendalen omgifvande bergen, och hyser så väl betydliga brunkolslager som ock bituminös skiffer samt "Blätterkohle". Detta material var det, som framkallade den första tyska paraffinfabriken vid Bonn. Det Thüringer-Sachsiska beckenet finna viiden stora kitteldalen mellan Altenburg, Leipzig, Zeitz, Weissenfels, Halle, Bornstädt, Riestädt, Voigtstädt, således långt in på de leende ängderna på denna sidan af Harzbergets sydliga och på andra sidan af dess nordliga sluttning ända till Halberstadt. Det Böhmiska beckenet, det minsta men mäktigaste och mest sammanhängande, sträcker sigfrån Teplitz till Eger, blir vid Kuttenschtitz nära Bilin omkring 90 fot mäktigt och omslutes i söder af de böhmiska öfvergångsbergarteraa, i norr af Erzgebirge. Det Schlesiska beckenet räcker från Bober ända djupt in i Oberschlesien. Det nordtyska beckenet slutligen, hvars kollager befinna sig i Pommern och vid Östersjökusten, utmärker sig genom den bernsten den i nnesluter. Konungariket Preussen producerade under loppet af 10 år (1840—1849) 53, 903, 150 tunnor brunkol, konungariket Sachsen 900, 000 tunnor; af kastningen från de öfriga staterna är oss icke bekant. I Preussiska provinsen Sachsen utgör kostnadspriset för tunnan 1-2 silbergroschen, alltefter det brunkolslagret ligger i dagen eller erfordrar betydligare schaktanläggningar. Om man får sätta tro till officiela meddelanden, kostar materialet iBonn 9 silbergroschen pr tunna, det i Hamburg till fabrikation af mineraliska oljor begagnade skottska stenkolet 20 silbergroschen pr centner (ungefär 3 centner torde gå på tunnan), och i sådant fall skulle provinsen Sachsen vara den fördelaktigaste för paraffinfabrikation. Det är dock ingalunda blott och bart på dessa uppgifter, man bör grunda anläggningen af fabriker. Ett bolag, som ämnar anlägga dylika fabriker, bör först och främst, innan det riskerar sina kapitaler, söka att förskaffa sig en kunnig kemiker, som i ett enkom för detta ändamål inrättadt laboratorium underkastar alla i närheten befintliga kolhaltiga material en noggrann torr destillation, för att på grund af denna kunna bestämma, hvilket kol lemnar största af kastning. Huru många sådana fabriker som helst skulle samtidigt kunna existera i nom en liten terräng, utan att skada hvarandra genom konkurrensen, om de alla förarbetadeett lika beskaffadt material. Men är materialet för den ena fabriken af bättre, för den andra af sämre halt, så måste den ena naturligtvis arbeta under gynnsammare förhållanden än den andra. Det vore visserligen ännu bättre, om ett allmänt laboratorium för dylika försök skulle finnas, ett nationallaboratorium såsom i Frankrike; men ett sådant finnes nu engång icke, och de laboratorier, som äro bestämda för rent vetenskapliga ändamål, hafva hvarken tid eller utrymme till så vidlyftiga experimenter, om också deras direktorer skulle hafva lust att göra dem. Dylika experinienter lemna den säkraste vägledning att på förhand kunna bestämma varans kostnads- och försäljningspris, och utröna tillika, hvilket förfaringssätt som är det fördelaktigaste för hvarje särskildt material. Genom uppoffring af några hundradetal på dessa experimenter inbesparar man för framtiden tusental. Den blifvande fabriksanläggningen rättar sig då efter den vunna erfarenheten och ställer sina apparater och deras inrättning derefter. Detta är den af bolaget anställda kemikerns sak, i samråd med en skicklig ingeniör eller tuekanikus, hvilken vore så mycket lämpligare, om han redan förut hade varit anställd vid någon gasanstalt, som har så mycket gemensamt med denna nya industrigren. Vi vilja nu åter, efter dessa flygtiga antydningar, vända oss till vårt material.

Likaså vigtigt som torf och brunkol är stenkolet. Dess utsträckning ligger enligt Taylor, som uppskattar antalet af stenkols beckenen till 300, mellan norra polcirkeln och kräftans vändkrets. Storbritannien och Irland ega 51 stenkolsfält med 429 lager (Kohlenflötze), af hvilka några äro utomordentligt gifvande. En stenkolsgrufva i Bristol lefvererar dagligen emellan 1100-1800 centnerkol; kolfältet i Dudley lifnär enbefolkning af merän 200, 000 menniskor. Stenkolsfältet i Manchester, som bestämmer hela bomullsmarknaden, är 10 mil (tyska?) långt och 3 mil bredt och levererar årligen 31, 880, 009 centnerkol. Det lager, som vid Sheffield levererar Cannel-kolet till gasfabrikation, är 13 mil långt och 3 mil bredt. Redan år 1811 voro här 500 stenkolsgrufvor i verksamhet; och staden Sheffield konsumerar allena 9, 000, 000 centner från detta fält. Stenkolslagren i Lancashire innehålla en kolmassa af 8, 400, 000, 000 tunnor, af hvilka årligen 3, 400, 120 utbrytas. De skulle således, vid nuvarande förbrukning, räcka till för 2470 år. Frankrike räknar med sina brunkolsgrufvor 88 mera betydande kolbecken. Vidsträckta stenkolslager skola numera äfven hafva upptäckts i Ryssland, men i brist på kommunikationsvägar är största delen der af tillsvidareutan något värde. De belgiska grufvorna räcka icke mer till för lång tid, Spanien eger i norra Asturien" vidsträckta kollager; Portugal är fattigt der på , likaså Schweiz, Italien, Grekland, Holland och Ryssland*). Tyskland eger uti Schlesien, konungariket Sachsen, provinsen Sachsen, Westfalen och Rhenprovinserna omätliga stenkolslager. Här af producerade Preussen under åren 1840-1849 årligen mellan 12-19 miljoner tunnor, på dessa tie år således tillsammans 161, 935.236 tunnor. KonungariketSachsen producerade år 1852 i nemot 2, 850, 009 tunnor stenkol. I bredd med Nordamerikas kolrikedom försvinna dock alla dessa till en obetydlighet. Alleghany stenkolsfältet är 163 tyska mil långt och 37 mil bredt. och i medeltal utgör dess bredd öfverallt 18 mil. I rund summa intager det 3000 tyska qvadratmil med 1900 qvadratmil användbara kol. Det andra betydande kolfältet är det i Illinois. Det omfattar 2650 tyska qvadratmil; dess största längd utgör 72, dess största bredd 43 tyska mil. Äfven det brittiska Amerika eger icke obetydliga stenkolslager. Nya Brunswig i nnehåller 354 tyska qv.mil stenkolsfält, hvilka, fortlöpande till Nya Skottland, der ännu intaga 120 qvadr.mil. på Cap Breton finnas tre stenkolsbecken;långs vestliga sidan af Newfoundland sträcker sig ett kolfält af 76 tyska mils längd och 9-13 mils bredd.

Dessa få och ofullständiga uppgifter skola blott tjena till att gifva läsaren ett ungefärligt begrepp om utsträckningen af det material, som vi finna vara företrädesvis egnadt för den nya industrigren, hvarom här är fråga, och som skall tillförsäkraden en framtid af minst sagdt århundraden. Detta är likväl icke det enda brukbara material. Äfven den bituminösa skiffer, som vår jordskorpa innehåller, kanläggas till grund för denna industri. Sålunda har Frankrike redan en längre tid, alltsedanSelligue's experimenter åt detta håll, begagnat den bituminösa mergelskiffern vid Autun till tekniska ändamål. Den lemnar mellan 10-20 proc. oljaktiga produkter, af hvilka 2/3 kunna användas till gasberedning. Tillgodogörandet af bituminösa mineralier till beredning af asfalt, mineraloljor m. m., sysselsatte år 1848 redan 489 arbetare, hvilka ur beckenet vidSeyssel producerade112, 840 centner till ett värde af 278, 000 gulden. Detta material utskeppas såväl till England, som Ryssland och Amerika. Äfven i Wiirtemberg har man undersökt den hartshaltiga liasskiffern och funnit den egna sig till tillverkning af lysgas. Det mest lysande resultat gåfvo dock de undersökningar hofaptekaren Lambrecht i Barnberg anställde med den bajerska liasskiffern från Banz och Geissfeld. Den bildar der mäktiga lager och lemnar af 4 centner 1000kubikfot lysgas. Det stenkol, som kan användas till gasberedning, kostar, enligt hans uppgift, 3-40 kreuzer per centner, skiffern per centner endast 6-8 kreuzer. En centner stenkol lemnar 400 kubikfot, en centner skiffer 250 kubikfot. Ja, några lager lemnade till och med af 100 skalp. 400 kubikfot och voro således jemngoda med vanliga stenkol; ty de bästa stenkolen, Lismahago-Cannelkol och Derbyshirekol från England, lemna af 100 skalp, blott de förra 575, de senare 430 kubikfot lysgas, och de bästa tyska stenkol endast 430 kubikfot af 100 skalp. Den här af beredda gasen är fullkomligt luktlös. Denna skiffer förekommer utom i Wurtemberg och Bajernäfven i norraTyskland på olika punkter vidTeut, Harz och Weserbergssträckningarne samt i Thüringerwald. Äfven i England, Spanien, Frankrike, Schweiz och Tyrolen uppnå dessa skifferlager icke sällan en betydligmäktighet. Liasskifferns ofantliga rikedom på fossila sjödjurförklarar tillräckligt dess fettaktiga halt; den utgör de miljoner år gamla qvarlefvorna af denna utdöda djurverld, som i mpregnerade det jordlager, hvilket begrafvit dem, med animaliska oljor. Detsamma är äfven fallet med den bituminösa alunskiffern af dolomit- (Zechstein) formationen, som alltid företer fossila af tryck af fiskar. Derföre lemnar den äfven vid destillation en tjock olja, som utgören blandning af åtskilliga produkter. Äfven stinkkalken (marlit, osten, lapis suillus) är bituminös. Skifferkolet (Blätterkohle) eller den bituminösa skiffern från tertiär formationen har redan funnit sin användning till paraffinfabrikationen iden ofvannämnda fabriken vid Bonn.

Utom dessa bituminösa skifferarter gömmer jordytan i sitt sköte ännu månget annat material, som härvid kommer att spela en roi. Det förnämsta bland dem är ozokeriten (Erdwachs), en sammansättning af åtskilliga kolvätehaltigaämnen. Den förekommer i mängd i Galizien, i närheten af saltformationerna vid Karpatema. Här är det, som mäktiga lerlager uppträda, impregnerade med mineralisk tjära (Bergtheer, en lösning af ozokerit, paraffin, hartser. och asfalt i mineraliska oljor). Robert Doms i Lemberg har redan uttagit ett patent för österrikiska monarkin, för att ut af ozokerit bereda kamfin till lampor. Till detta ändamål lät han gräfva ett schakt i Borystow vid Drohobiez. Den bituminösaleran skall begynna redan efter några spadtag i jorden; på 7 å 8 famnars djup är den genomträngd af bergtjära, och här är det äfven som ozokeriten förekommer lagrad i leran i klumpar. af 2/3 kub.famn af denna lera erhöllos 220 skålp. rå ozokerit genom utsmältning. I naturligt tillstånd är den mjukare än vax, men för resten af samma beskaffenhet, svartbrun och flottigt glänsande. Detta jordharts besitter samma beståndsdelar af oljbildande gaser, som paraffinen. Häraf ser man, att paraffinfabrikation i stort redan för millioner år sedan utförts af naturen sjelf, då den begrof omätliga skogar och torfmossar och genom deras kemiska sönderdelning medelst förbränning under ofantlig tryckning bildade likamångfaldiga produkter, som vi fabricera genom torr destillation af vår torf, våra sten- och brunkol och vår bituminösa skiffer. Asfalt och nafta äro äfven dylika produkter, och det är allmänt bekant, att källor, sjöar och lager af dessa ämnen förefinnas vid Schiras i Persien, vid Baku i närheten af Kaspiska hafvet, up på Krim, i Indien, vid Dödahafvet och på den antilliska ön Trinidad, och till en stor del äfven begagnas som lysmaterial eller till skeppstjära m. m. Ja, till och med i Tyskland äro dylika företeelser icke okända. Sålunda framväller på flere ställen i Hannover ur de tertiära formationerna nafta eller jordbeck, t. ex. ganska rikligt vid byn Wietze i Llineburg; ett bevis till, att genom naturlig underjordisk destillation likartade produkter kunna uppstå ur alla bituminösa ämnen, som genom destillation i våra retorter. Huru betydande en sådan oafbruten naturprocess kan vara, bevisa de 15 gräfda och murade naftabrunnarne vid Baku, af hvilka den rikaste dagligen lemnar 1000-1300 skålp, nafta. Äfven vid Panna, vid Aetna, vid Beziéres i Frankrike, vid Tegernsee i Bajern, Häring i Tyrolen och Bechelbrunn i Elsass förekomma sådana källor af mineralolja, som man äfven benämner bergolja (Steinöl) eller petroleum, i närheten af kollager.

Såsom naturen destillerar, kan dock industrin icke gå till väga. Naturen framställer alla de produkter, som uppstå genom torr destillation af kolhaltiga ämnen, blandade tillsammans till en enda massa, såsom tjära eller bergolja, och frånskiljer blott högst sällan derur de skilda ämnena hvar för sig: men vid paraffinfabrikationen består hufvudsaken just i denna process.

Bland de här uppräknade material för torr destillation har förf. utelemnat ett, som just för Finland är det enda, som kan komma ifråga (om vi undantaga torfven, som hos oss dock är så ung, att den icke torde med fördelkunna begagnas härtill)nemligen träd. I Tyskland är skogen af så högt värde, att man anser det mera lönande att försälja den till ved, byggnadsvirke m. m., än att der af bereda tjära och trädätticka och lysämnen. Dock har man i skogrika bergstrakter på de flesta ställen redan begynt att framställa tjära medelst torr destillation i slutna retorter af trädaffall, såsom unga grenar och qvistar af tall. gran och en, af färska tall- och grankottar och knoppar samt till och med af sjelfva barren; och manhar sålunda lyckats med ringakostnad af samma qvantitet råämne framställa mer än dubbelt såmycket tjära af utmärkt beskaffenhet, som vid vanligt tjärbränneri, utom de biprodukter, såsom t. ex. trädätticka, som redan till större delen betäcka fabrikationskostnaderna. Detta tjärberedningssätt måste snart helt och hållet undantränga det gamla och sedvanliga, emedan den sålunda tillverkade tjäran kan säljas till ett lägre pris och dessutom är af bättre beskaffenhet. Detta torde redanherrar tjärexportörer i Finland fått erfara. Att man icke använder träd till paraffinfabrikation i Tyskland, har sin goda grund i landets rikedom på andra härtill lämpliga ämnen, såsom stenkol, brunkol och bituminös skiffer, hvilka stå i oändligt lägrepris derstädes än träd. För oss deremot, som sakna alla dessa ämnen, är träd det enda ämne. som lämpar sigför framställandet af här i frågavarande produkter, och som till följd af sitt låga värde i de i nre delarne af landet kan konkurrera med utlandets råämnen. Och det torde kanske icke vara ur vägen, att fästa vederbörande industriidkares uppmärksamhet på detta nya tillgodogörningssätt af skogen, som utan tvifvel fördelaktigt skulle verka på industrin i vårt land. De ämnen, man vinner genom torr destillation af träd, äro enligt Reichenbach följande, till hvilka ännu kunna läggas en hel hopandra: kreosot, paraffin, naftalin, pyroxanthogen, eupion, picamar, kapnomor, pittakal, cedriret, pyren, chrysen och brandharts. Dessutom vanlig skeppstjära och ett ypperligt beck, terpentin, kamfin, trädätticka och trädalkohol och slutligen det yppersta smedjekol. Trädättickan har en vidsträckt användning i industrin. Den begagnas i färgerier, till att konservera träd mot röta, isynnerhet tillsammans med jern såsom ättiksyrad jernoxidul. Största delen af trädättickan brukar man dock förvandla till ren ätticksyra (ätticka) och ättiksyrade salter, samt till trädalkohol för lackberedning, och till gasethil (s. k. gassprit, bestående af en del rectificerad terpentinolja och fyra delar träd- eller vanlig alkohol). Man ser häraf, hvilken rik källa för en blifvande industri våra, ehuru af otaliga skogseldar decimerade, ännu rika skogar hafva att erbjuda den, som vill begagna sig deraf.

En vigtig omständighet vid destillationsprocessen bör här icke lemnas oomnämnd, nemligen den ofantliga besparing af bränsle, som åstadkommes derigenom, att man genom enkom dertill inrättade rör leder den icke kondensibla gasen(lysgasen), som så rikligt utvecklar sig ur träd, tillbaka till eldstaden under retorterna, för att der förbrännas och hålla dessa upphettade. Det i retorterna i nneslutna råämnet destillerar sålunda sig sjelf, så att endast obetydligt annat bränsle behöfver begagnas. Vill man åter begagna denna gas till lysgas, behandlar man den på samma sätt som vid lysgasberedning och uppsamlar den i en gasreservoir, hvarifrån den ledes genom vanliga gasrör till de ställen, man önskar upplysa. Ännu en industrigren böra vi här nämna, som allt mer och mer på de två senare åren börjat utbreda sig i England, Frankrike, Belgien och Tyskland, och som visar, huru industrin förstår att draganytta äfven af de mest föraktade och förbisedda ämnen, som ofta vid andra fabriksgrenar blifva fabrikanten till en verklig börda genom sin ständigt tillvexande mängd. Man har nemligen börjat att af sågs på n, urkokadt färgträd, gammal nyttjad garfvarbark, s på nor o. d. bereda trädätticka, och det med den mest af gjorda fördel. I början stötte destillationen af dessa ämnen på många svårigheter derigenom, att de genom sin fina fördelningiretorten sammanpackades till en tät massa, som icke tillätvärmen att jemnt utbreda sig, i brist på tillräckligt stora mellanrum, och dessutom genom det lager af fint kol, som af satte sig på retortens sidor, och genom sin ringa värmeledningsförmåga hindrade värmen att intränga i de inre delarne. Denna olägenhet har nu helt nyligen blifvit fullständigt af hulpen genom ett sinnrikt användande af den arkimediska skrufven. I Belgien och England hafva stora fabriker bildat sig, för att bereda lysningsämnen af sågspån och annat trädaffall, och erhålla dessutom såsom biprodukter tjära och beck, som de kunna sälja till ett otroligt lågt pris derigenom, att de hafva dem så godt som på köpet. De lysningsämnen, dessa fabriker bereda, kosta på stället icke fullt 40 kop. s:r kannan och hafva stark af sättning, ty deras lyskraft öfverträffar alla vanliga oljors.

Liksom vid vanlig tjärbränning gå äfven vid den hittills brukliga kolbränningen i milor en mängd dyrbara produkter förlorade derigenom, att man icke uppfångar och kondenserar de gaser, som under förbränningsprocessen utveckla sig. Man har derföre begynnt att tillverka smidjekol i slutnaretorter och erhåller sålundaen bättre vara och det så godt som för intet, emedan de biprodukter, hvilka genom gasernas kondensering vinnas, betäcker kostnaderna lör koltillverkningen, och bränsle besparas genom att leda den gas, som icke låter kondensera sig, tillbaka under retorterna, för att der förbrännas. För att erhålla kol af duglig beskaffenhet, får dock destillation icke drifvas öfveren viss punkt.

Äfven af oljer, flottaffall och hartser af alla slaghar man begynnt bereda lysningsämnen och fettsyror för tvålfabrikation. Det mest bekanta af dessa lysningsämnen är pinolin, som i mängd fabriceras och användes i Belgien, vid Rhen och i Nord-Amerika. Det tillverkas af vanligt harts (kolofonium).

Tillochmed af oleinsyran, som bland annat erhålles vid stearinfabrikation och hittills haft föga användning, har man genom destillation förstått att vinna en produkt, som är helt och hållet färglös och med natron bildar en god hvit tvål, hvilken lätt finner af sättning. Slutligen vilja vi ännu erinra om en ofvan omnämnd produkt af denna nya industri, som lofvar att blifva af stor vigt för jordbruket, nemligen om ammoniak-fabrikationen och den dermed sammanhängande gödseltillveikningen. Materialet härtill utgöres af alla qväfhaltiga animaliska ämnen såsom ben, horn, hofvar, hår, borst, fjäder, gammalt läder, yllelump, m. m. d. samt det såkallade gasvattnet, som uppstår vid lysgasberedningen och innehåller ammoniak i betydlig mängd. Den här af beredda gödseln prisas såsom särdeles verksam och billig.