Åbo Tidningar 46, 9.6.1832
ad Dutrochet *)
Otwifwelaktigt är wisserligen att olika wärtdelars så mångfaldigt olika färg stär i nogaste sammanhang med och beroende af de chemisk-organiska processer som i dem föregå, men detta sammanhang mellan den yttre färgprydnaden och de särskilta delarnes särskilta chemiska förhållanden undfaller oss än för det mesta. Något deraf kan man dock redan nu tämligen tillförlitligt förklara.
Bladens gröna ämne består af små kulor som ligga i små, merendels i riftning efter bladets tjoclek, sammanradade celler eller säckar; och mellan dessa cellrader finnas små tuftfyllda rymmen som mot bladets undre fida blifwa efterhand allt talrikare. Den luft de innehålla, är den wanliga atmospheriska, men som dock förlorat någon del af sin syrhalt, såsom den der trädt i förbindelse med bladets egna organiska ämne. I bladens friska tillstånd finnas de föga hafwa annan färg än // grön och röd; den förra är å deras öfre yta merendels mörkare än å den undra, och det derföre att den sednare äger wida flera luftceller än den förra. Är deremot bladens färg i naturluiga tillständet röd, så finnes denna alltid wida mörkade å undre sidan, men har ä den öfra en inblandning af grönt, och stundom ses öfre ytan helt grön men den undra helt röd. Denna hos en mångd Wärter starkt i ögonen fallande kontrast bragte mig på den tanken att mellan begge dessa färgämnen funnes i deras chemiska, och kanske och uti deras galvaniska, förhållanden en wäsendtlig åtskilnad. Jag gjorde försök med en af fidstnämnda färgplighet warande wärt, Begonia sangvinea, och fann snart dess gröna materie ansätta sig wid Galvaniska stapelns negativa pol och förhålla sig alkaliskt, men deremot den röda ansätta sig wid den positiva polen och förhålla sig syrligt; samt gjorde, efter flerfaldig upprepning af detta försök, den slutsats, att bladets öfre yta hyser ett electro-negatift, men den undra ett electro-positift färgämne. Ett lika hwardera ytans förhållande i afseende på galvanism fann jag ock äga rum med blad som äro helt och hållet gröna; och hwarje blad innehåller således elementerna för en wektlig electro-galvanisk apparat, nämligen 2:ne ofwan och under hwarandra liggande substanser af olika electriskt förhpllande och olika chemisk werkan. Tager man en droppe af sammanblandadt färgämne ur redan nämnda Begonia sangvinea, och försätter den med alkali, så förswinner det röda ämnet, af orsak att det förbinder sig med alkalit; men försättes den med någon syra, så går, genom föreningen dermed, det gröna ämnet förloradt: tar man åter färgämne af ett blad som både ofwan och undertill är grönt, så förstöres genom både alkali och syra en del af dettaa gröna ämne, men genom det förra å undre, och genom den sednare å öfre bladsidan.
Af dessa rön torde och kunna förklaras den längesedan anmärkta och allmänt kända werkan som Alkalier och Syror på wissa blomsterfärger utöfwa. Så blifwa t. er. blå wärtsafter af Syror röda och af Alkalier gröna, och huru medelst Lakmuspapper alkalis eller syras närwaro kan upptäckas, är ingen ens blott dilettant i Chemien obekant. För att här stadna wid de blå Blommorne, så finnas uti hwarje sådan 2 särskilda blå färgämnen af motsatt electro-galvaniskt natur (alldeles som i de öfwerallt gröna bladen 2 olika gröna): det positiva förswinner genom åtkomsten af alkali till antingen blomman sjelf eller ett med dess saft färgadt papper, och i följd af föreningen med denna tillsats; det negativa deremot blir qwarm neb förwandlas till grönt. Syra åter färenar sig med det negativa blå ämnet, som förswinner; det positiva stadnar qwar, men förwändlas till rödt: så att i begge fallen de 2 vegetabiliska elementarfärgerne, grönt eller rödt, åter, men hwat för sig, framträda. Hwad jag i början blott efter analogi med Bladen, slöt om tillwarelse af 2 galvaniskt åtskilda ämnen hemwäl i Blommorne, har sedermera wid försök med Bolta's skapel funnits fullkomlogen besannadt.
I följe af allt detta äro således både Blombladen och de egentliga Bladen werkliga galvaniska pelare, eller, rättare sagdt, hwarje så Blad som Blomblad ett dennas skifpar, eller hwad man plär kalla ett Galvaniskt Element. Såsom bekant är, insupa Wärterne Syre ur luften, och utstöta, wid silljusets medwerkan, åter en del deraf. Den öfre, negativa, bladsidan är alltid wänd mot ljuset, och utstöter Syre, medan den undre, ljuset luftcellerne. På sådant sätt fortgår, af Lysets retkraft wäckt, werelspelet af orydation och desorydation, wid hwar sin pol af dessa lefwande galvaniska staplar, i tyst men säker och orubbad, alldrig hwilande gång.
Deraf att denna, genom en galvanisk construction, med sin negativa pol uppåt, förmedlade in- och utandnings-process är för Bladets lif nödwändig, låter ock utan swärighet förklara sig hwarföre Blad hwilkas nedre yta man wändt uppåt, åter wända sig om så fort twånget upphört. Den undre bladytan retas nämligen för // starkt, och emot sin natur, af ljuset, och samtliga Bladets naturfunctioner befinna fig störda intill dess det naturliga förhällandet är återställdt. I Bladens gröna och Blommornas mångfärgade ämne har denna retlighet, denna ljuskänslighet , ditt säte; ty blott färgade wärtdelar röja den; de ofärgade (t. ex. Rötterne) hwarken söka ljuset eller fly det. Färgämnet i Wärterne, och framför allt deras gröna färgmateria, spela således hos dem ungefär en lika roll som nerfsystemet hos Djuren.
*) I Utdrag.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti