Åbo Tidningar 92, 20.11.1844
Intill närvarande tid äro endast få pigmenter frambringade ur vexterna i kristalliniskt och så rent tillstånd att de kunna analyseras.
Chevreul, hvilken är den kemist, hvilken framställt största antalet af färgämnen, antager att de färgade vextdelarne på samma gång innehålla flera skiljaktiga pigmenter, hvilket förhållande orsakar att de röda pigmenterna alltid äro beledsagade af gula och dessa åter med bruna ämnen. Denna åsigt är tills dato antagen af de flesta kemister. Så antager man t. ex. i krappen flera röda pigmenter, ett gult pigment och ett brunt ämne etc. Författaren deremot anser alla de särskilta, olika färgämnena, hvilka man finner i vexterna, endast vara modifikationer af ett och samma grundämne och anför till stöd för denna förmodan följande:
"Man kan ej draga i tvifvel att icke under vextprocessen vissa ämnens oxidering eller reducering försiggår i plantan. Vexternas rötter synas besitta egenskapen att blomkalken och öfverhufvud vextens öfra delar hafva en motsatt egenskap. Om man t. ex. tager en stängel af en balsamin (Impatiens parviflora), hvilken blifvit beröfvad sina rötter, och sätter den i en lösning af indigo-svafvelsyra, så absorderas densamma, ty man ser stängelns kärl, genom hvilka syran intränger i densamma, färgas blå, hvarefter stängeln efter 3-4 dagars förlopp vissnar. De med sina rötter försedda stänglarna af samma vextslag absorbera äfven ofvannämde syra då de sättas i en lösning af densamma, men i denna händelse i ett förändradt tillstånd, så att syran icke besitter egenskapen att färga vexten. Indigo-svafvelsyran decoloreras genast då den kommer i beröring med rötterna. Anställer man detta försök i fria luften, så bemärker man tvenne motsatta verkningar: den sura lösningens yta, hvilken står i beröring med luften, synes nemligen då såsom ett blått laher, under det att lösningens inre, i följd af de denomener som i sjelfva plantans olika delar visa sig, kan man tydligt finna de organer i hvilka indigons färgämne lider nya modifikationer. Så ser man lösningen, sedan den stigit blomkalken, i följd, af syrets inverkan, åter blifva blå. Betraktar man de blå delerne ändå från den punkten, i hvilken färgen är djupast, till den då åter knappast någon färgning kan bemärkas, så kan man derföre lätt varseblifva den förändring som färgen så småningom ifrån sitt inträde i vextsaften lider, äfvensom de kärl hvilka föra saften ända till sjelfva blomkalken. Om rötterna för sig allena besitta förmågan, att först reducera en indigolösning för att sedan kunna absorbera densamma, så mpste de äfven ega förmågan att binda syret eller afskilja detsamma; ty reduktionen kan endast förklaras på tvp sätt: antingen dekokoreras indigon, i det den förlorar sin syre, och då måste detsamma innehållna ämnen, eller upptager indigon väte; men då detta senare endast kan härröra från decomponeradt vatten, så mpste pter dess syre på ett annat sätt bindas eller genom vissa kärl bortföras."
(Slut n. g.)
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti