Inledningsföredrag vid den första Martha-dagen i Nagu 20.9.1909.

Husmodern  12 / 1909

På samma gång jag hälsar de närvarande hjärtligt välkomna till vår första Martha-dag, vill jag betona det, att man lår så länge man lefver. Och man lär lättare, ju enigare man arbetar, ty enighet ger styrka och enighet ger tillfälle till tankeutbyte. Låt oss därför också nu gemensamt egna en stund åt de frågor, som ligga Martha varmast om hjärtat.

I främsta rummet ville jag då nämna barnauppfostran. Vi landsbor ha ju småningom kommit så långt att vi alla vilja ha våra barn i folkskolan, och det är godt och väl, men det finns ett oting, som folkskolan fört med sig, det nämligen, att  de, som gått i skolan, inte vilja syssla med kroppsarbete. Det är ett missförhållande, som är allmänt kändt och inger allvarliga farhågor. Och domen, - den faller på folkskolan. Det är skolans fel, heter det, att barnen ej vilja arbeta, det är bildningens fel att kroppsarbetet föraktas. Men månne det är så? Jag har hört mer än en mor säga: "Jag har inte natur att be barnen göra någonting sen mer, när de komma hem från skolan". - Ingenting är så fördärfligt för dem, som att få använda all ledig tid efter eget behag. Det är nog det bästa sättet att uppfostra egoister och lättingar, människor, som endast tänka på sitt eget nöje och sin egen bekvämlighet, och som inte skulleröra ett finger, om också far och mor skulle digna under bördan. Barn bli genom dylik uppfostran sådana som flickan, hvilken satt och virkade spets, men grälade på sin mor, för det hon inte torkat dammet, liksom inte flickan själf kunnat torka dammet och låta den
mången gång onyttiga spetsvirkningen ligga. Strängt taget är det inte barnens eget fel, det är föräldrarnas, som uppfostrat dem orätt, ty man blir sådan man får bli. Låt barnen göra nytta för sig på mellantiderna, lär dem, att de inte äro för goda att taga i kvast och yxa, därför att de gå i skola, säg dem, att de just få gå i skola för att med större klokhet och duglighet kunna göra hemmets arbete, inte för att bli en halfbildad klass, som föraktar kroppsarbete. -

Kanske äfven den bildade klassen delvis är orsaken till att kroppsarbetaren vill lämna jorden. Det finns ju mången nog ibland de bildade, som hvarken förstår eller uppskattar den praktiska människan, mången, som allra minst i pänningar förstår att värdera ett godt praktiskt arbete. Kroppsarbetaren känner omedvetet ringaktningen och vill komma bort ifrån den, vill vinna aktning genom finare arbete. Detta är en stor missuppfattning. Allt arbete, som är väl gjordt, det må vara hvilket som helst, är en heder och den, som utfört det, är aktning värd af hvarje människa. Därför, I unga, som slutat skolan och väljen Edert framtida arbete, lämna inte landet och lämna det inte därför, att dess arbete är tungt. Det är inte tungt, det är endast arbetsglädjen som fattas. En stark och sund kropp lider inte af kroppsarbete, tvärtom, man är aldrig så tillfredsställd, som när man fått sätta ut sina fulla krafter i kroppsarbete.

Sträfva inte så ifrigt efter att bli sömmerskor, butikbiträden i staden, lärarinnor och dylikt. För mången af dem är den sunda lifsglädjen borta. Ungdomen i staden gripes ofta af nöjeslystnad, men känner sällan lifsglädje. Också stadsbon förtjänar för att uppehålla sitt lilla hem, men det stora intresset, - naturen, jorden - har stadsbon oftast ingen känsla för.

Att ungdomen reser ut i världen, för att se och lära, är naturligt och lofvärdt, blott den återvänder till sitt hem, så att lärdomen kommer hemmet tillgodo. På det sättet få vi bibehålla den jord vi äga och trängas inte ut af andra. - Att hålla ungdomen vid jorden är ett af Marthas viktigaste mål. Måtte vi alla enas om att föra det målet framåt!

En annan fråga, som står i nära samband med denna, är den tjänandes förhållande till arbetsgifvaren. Svårigheten, att nu mera få tjänare som trifvas, är allmänt känd. Oro och missnöje ha gripit äfven dem. Petter Röisiö, Sveriges jordbruksapostel, han, som stående nedanför altaret hänförande och lifvande predikar jordbruk i de svenska kyrkorna, han, som är den enda i Sveriges rike, som för sin stora allmännyttiga gärning af staten har lön utan tjänst, han säger, att det inte endast är arbetarens fel, om hans arbete är dåligt, utan att det äfven är ledningens fel. Det är inle så lätt, att göra en annans arbete godt och gärna, om arbetsgifvaren endast fordrar af tjänaren det mesta möjliga, utan att lära, utan att uppmuntra, utan att berömma, då han är värd beröm. Beröm och muntran ger glädje och arbetslust och håg att lära. Vi skulle kanske få villigare tjenare, om vi själfva inte skulle arbeta så mekaniskt och tungsint, som vi mången gång göra, utan med mera glädje, som skulle meddela sig äfven åt dem. Ty det är nu en gång så, att man inte orkar lefva utan glädja. Har man den i sitt hem, behöfver man inte söka den annanstädes. Så äfven med den tjänande. Och den sundaste glädjen kommer ändå alltid att bestå i arbetsglädje och arbetstillfredsställelse.

Så några ord om det rent praktiska arbetet inom Martha. För dem, som hört till Föreningen, äro de kurser vi haft i trädgårdsskötsel, inläggningar och matlagning kända. Fröken Forsius och fröken Vinstén hafva gjort sitt bästa att under dessa kurser gifva all den lärdom, som den korta tiden gjort möjlig, och att intresset varit oväntadt vaket, hae vi fått erfara bland annat just genom denna utställning. Medlemmarna veta äfven att en väfkurs för kulört konstväfnad, men hufvudsakligast handduksväf och en färgningskurs med växtämnen varit påtänkt. Kunnighet i väfnad kan bli en god inkomstkälla, isynnerhet skall linneväfnad vara inbringande. Då vi fått det så väl ordnadt såväl för uppköp af garnen som försäljningen af tygerna, hvilket skulle ske genom föreningen, skola vi hoppas den bästa framgång af saken.

*) Härom har i Husmoden ingått en längre artikel (1904: febr, mars); äfvensom intryck från en färgningskurs i Dalarna (1906: juni).Färgning med växtämnen*) är någonting, som alla handarbetsmänniskor nu begynt intressera sig för. Växtfärgning är ju inte någonting nytt i vårt land. Vi veta att våra mödrar och mormödrar färgat med mossa, med bark, med vinbärsris och dylikt, men konsten har råkat i glömska, då de s. k. påsfärgerna upptäcktes, hvilka man tyckte vara så ytterst behändiga. Med tiden insåg man dock, att påsfärgerna voro både ohållbara, frätande och giftiga, och med Handarbetets Vänner i spetsen, söker man därför  med all ifver åter införa och utveckla färgning med växtämnen. I Norge begynte man för cirka 20 år sedan med växtfärgning och våren 1902 genomgick Handarbetets Vänners väfverska, fru Hellen, i Kristiania en kurs i färgning af ullgarn med dylika ämnen. Sedan dess ha Handarbetets Vänner flere gånger anordnat kostnadsfria färgningskurser på olika orter, bland annat senaste vårpå Högvalla och 8 andra platser. 20 orter hade då önskat få färgkurs. Nagu-Martha vore tacksam för en sådan kurs i vår, och skola flere närliggande Martha-föreningar uppmanas att sammansluta sig, t. ex. Pargas, Nagu och Korpo. Det skulle då bli lättare att få lärarinna i färgning åt våra trakter. Utom det att växtfärgerna förete så mjuka färger och vackra schatteringar, samt att garnet inte frätes såsom af påsfärgerna och färgerna inte blekas så lätt som dessa, är denna färgningsmetod af stor betydelse för landsbon därför, att naturen med gifmild hand ger oss de ämnen vi behöfva: ljung, nässlor, björklöf, björkbark, videbark, grankottar, enris, mossa - allt detta få vi hur mycket som helst från våra egna skogar.

Detta leder mig till att tala om den rikedom skogen bjuder oss, om vi blott ville begagna den. Hvilken massa ätbara svampar möta vi inte vid hvarje steg, hvilken rikedom af bär, både blåbär, hallon, smultron och lingon. Barnen springa sysslolösa längs backarna. Lär dem känna svampar och plocka dem, lär dem att bidraga till hemmets inkomst genom att plocka bär och försälja dem. För barn blir det en god dagspänning; det kan t. o. m. för en äldre människa bli en god inkomst, om prisen äro goda. Bästa inkomsten får man nog, om man saltar svampen och syltar bären samt säljer dem som sådana. Martha Föreningen har ännu ingen skild försäljning i Abo, då det hittills funnits så litet  att försälja, men aktiebolaget Sampo har åtagit sig försäljningen af allehanda inläggningar.

Ett arbete, som också hör till Marthas område är hönsskötseln. Fröken Autere, som af Centralstyrelsen utsändts till Danmark för att studera rationell hönskötsel, är återkommen och har i september arbetat i Östra Finland. Hon kunde därför inte, såsom vi anhöllo, komma till vår Martha dag, för att hålla ett föredrag. - Hönsskötseln står inte så alldeles efter i Nagu, mången sköter t. o. m. utmärkt sina höns, men det skulle gälla att bilda flere hönsgårdar och att värkligt ha alla konsterna inne för att få hönsskötseln att löna sig. För småbrukaren är hönsskötseln en god binäring, särskildt därför att värdinnan där själf sköter sina höns, ty man skall ha stort intresse för hönsskötsel, om man skall fundera sig in i alla de flnter, som göra att hönsskötsel bär sig. Det gäller äfven där, att samla i hop allt sådant, som man får utan pänningar: nässlor, ben, klöfver, fågelgräs, fiskräs, snäckskal, kålblad m. m. d. Det gäller också att börja anspråkslöst, så att kostnaderna inte öfverstiga inkomsterna. Och sedan gäller det att sälja bra genom gemensam försäljning. Vi ha ju i Nagu en äggring. Det skulle då gälla att sluta sig till den eller bilda egen Martha-ring, om den upphör. Allt, allt som kan bidraga till inkomst måste iakttagas, ty pänningar är makt så väl i hem som samhälle. Inte en makt till högmod och fåfänga, men makt till att blifva bekymmerfri och oberoende och därigenom bli i tillfälle att skaffa sig mången nyttig kunskap och mången njutningsrik stund i lifvet.

Jag slutar denna gång med att önska, att vår Martha-förening fortfarande måtte arbeta med samma värme och intresse som hittills, så att vi ännu få upplefva många utställningar och Martha-dagar, och att hemmen måtte välsigna  Marthas arbete. Då hafva vi lön nog, och då hafva vi också kraft att arbeta vidare.

A. S.