Helsingfors Dagblad 192, 18.7.1878
Enligt löfte fortsätta vi nu vår redogörelse för hr Berts undersökningar om ljusets inflytande på organismerna. Denna gång gäller det en uppgift af än större betydelse än de vi senast omnämnde. De högre sinnesorganens jemförande fysiologi är i det stora hela ännu så godt som en ödemark. Vår bristande kunskap häri framträder så mycket bjertare då vi betänka hvilka betydande resultat som redan vunnits af den jemförande anatomins allt mera talrikare bearbetare. Under sådana förhållanden måste derför de af hr Bert uppdagade sakförhållandena om synsinnet hos djuren vara af ett icke alldagligt intresse.
Den första frågan som framställer sig vid arbetet med detta problem är den, huruvida synsinnet, förmågan att uppfatta ljusintryck är detsamma hos alla djur, eller med andra ord huruvida alla djur kunna se samma ljusstrålar som vi. För att något så när tillfredsställande på experimentel, väg besvara denna fråga trodde hr Bert sig böra uppställa följande vilkor: 1) borde experimental djuren vara menniskan så olika som möjligt både med hänsyn till ögats byggnad ock som zoologisk typ; 2) borde de på ett lätt framträdande sätt låta märka ljusets inflytande på sina ögon; 3) borde de vara så små att man utan synnerliga svårigheter kunde studera ett stort antal af dem och sålunda undvika att låta sig vilseledas af individuela afvikelser.
Alla dessa vilker fann han uppfylda af en liten sötvattens krustacé, vattenloppan, Daphnia pulex. Om man håller ett antal sådana i ett mörkt käril och låter en ljusstråle upplysa någon del deraf får man se huru djuren med mycket stor hast skynda sig till det ljusa stället. Hr Bert framhåller i sammanhang härmed att denna rörelse mot ljuset är något som återkommer öfverallt i hela djurserien. Man har orätt då man talar om ljusskygga djur; alla söka de ljuset, alla dölja de sig för ljuset det gäller endast olika grader af ljusstyka. Så tvingar ju direkt solljus till och med menniskorna att vända sig bort. Det nära sambandet emellan dessa hr Berts sinnrika iakttagelser och Runebergs själfulla tolkning af orsaken till foglarnes flyttning har säkert icke undfallit våra läsare.
För att närmare lära känna synförmågan hos Daphnierna inneslöt hr Bert i ett käril med parallela glasväggar flere hundrade dylika små kräk. Detta käril var så konstrueradt att det medelst en skärm kunde göras helt och hållet mörkt eller i fall af behof upplysas genom en liten fin springa i skärmen. Framför denna springa stälde han ett prisma. Då allt ljus var utestängdt från kärlet promenerade Daphnierna på måfå rundtomkring. Genom att vrida på prismat lät han en del af de osynliga, ultra-röda strålarna genom springan falla in i kärlet. Ingen verkan. Han vred litet mera och springan upplystes af ett rödt ljus. Strax Daphnierna att med stor fart löpa till detta ställe. Mörker på nytt, ingen rörelse hos djuren: uppträdande af en annan färg, en omedelbar förflyttning mot ljuset. Samma företeelse egde rum med alla de färger vårt ; öga förmår uppfatta. Daphnia pulex har således en förmåga lika stor som menniskans att irriteras af ljus af olika brytbarhet.
Om man betänker det stora afstånd som skiljer Daphnia från menniskan i så torde detta enda fall likväl vara tillräckligt bevisande for att rättfärdiga hr Berts generalisering. Djuren se alla ljusstrålar som vi kunna se och se icke några andra än dem.
Hr Bert inskränkte sina så lyckligt började undersökningar icke härtill: Han ville ytterligare veta huru djuren uppfatta de olika färgernas ljusstyrka. I delta ändamål tog han bort skärmen som afhöll ljuset från det kärilihvilket han förvarade Daphnierna och lät hela spektrum falla på kärlet, sålunda att vid hvardera ändan deraf ännu blef qvar ett mörkt ställe. Straxt började djuren röra sig och strida om plats i den belysta delen. De uppsökte med förkärlek de gula strålarne, vidare i ordning de gröna och röda: endast de sämst flottade fingo lof att åtnöja sig med blått och violett ljus. Blott några få syntes helt och hållet oberörda af ljuset stanna qvar i mörkret. Med ett ord de ordnade sig ungefärligen på samma sätt som en skara menniskor skulle göra vid försök att läsa något vid skenet af ett mycket långt och stort spektrum: alla skulle bemöda sig att slippa till det ljusstarka gult under det att blott de minst gynnade skulle tvingas att hålla sig till blått och violett.
Alla lägre djur äro dock icke i detta afseende så utvecklade som Daphnia, t. ex. vissa små spindlar. De sågo väl äfven de alla ljusstrålar, konst men rönte dock tydligen endast ett obetydligt intryck af de röda, framför hvilka de föredrogo de blå strålarne. De äro således färgblinda.
En dylik färgblindhet är icke sällsynt hos de lägre djuren i allmänhet likasom den äfven hos menniskan ganska ofta förekommer. Ja vid vanlig belysning är hvarje menniska färgblind: i de yttre (periferiska) delar ne af ögats näthinna. Detta eger dock icke rum vid mycket starkt ljus ty under sådana förhållanden kan man med dessa delar af näthinnan tydligen åtskilja alla de olika färgerna (Landolt). Detta är en företeelse analog med den att vi i skymningen vid direkt seende likväl icke heller kunna bestämt särskilja färgerna. Förmågan att uppfatta färger, dennas beroende af Ijusstyrkan och dermed sammanhängande frågor såsom färgblindheten, m. m. är oaktadt dessa intressanta upptäckter dock ännu allt för litet förklarad, för att kunna tillåta någon vidare generalisering, och någon verklig vetenskaplig teori för färgsfnnet. Den hittills gällande Young-Helmholz'ska hypotesen strider så mycket mot den nutida rigtningen inom fysiologien, att det endast är en tidsfråga när den skall upphöra att vara gällande. Ialla fall låta de af vetenskapen i senaste tider uppdagade nya fakta hoppas att det ej skall töfva länge innan forskningen ser sig i stånd att uppställa en mera tillfredsställande förklaring af orsakerna till vår förnimmelse af olika färger.
R. T.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti