Helsingfors Dagblad 192, 18.7.1878
För tio år sedan väckte ett kemiskt arbete af hrr Graebe och Libermann ett mindre vanligt uppseende. De hade nämligen lyckats att på konstgjord väg ur kolvätet Antracén, som erhålles ur stenkolstjära, framställa det briljanta färgämne som dittills endast vunnits från krapp (Rubia tinctoria). Detta var första gången man på kemisk väg framställt ett vegetabiliskt färgämne och likaledes första gången var det som man lyckats tillfylles utröna deu kemiska konstitutionen och bestämma platsen i systemet för ett dylikt. Den metod som hörtill användes är så enkel att tillverkningen af konstgjorda krapp färger håller på att helt och hållet öfverflygla deras framställning ur vexter.
Länge har denna upptäckt varit ensam i sitt slag. För några veckor sedan har emellertid en utmärkt tysk kemist, hr A. Baeyer, professor i München efter långvariga arbeten lyckats på syntetisk väg bilda indigo det för sin praktfulla blå färg berömda färgstoftet från Isatis tinctoria och Nerium tinctorium.
Redan länge har man anat att indigo skulle stå i nära slägtskap till benzolgruppen, såväl på grund af sin kemiska sammansättning, som med anledning af sina sönderdelningsprodukter, anilin, amidobenzoesyra, etc. Upprepade gånger har man sökt erhålla det genom spjelkning af benzol deriväter, men tills nu ständigt, förgäfves. Hr Baeyer har kommit till sitt lyckliga resultat genom att omsorgsfullt studera de olika ämnen, som erhållits genom successiv sönderdelning af mera sammansatta benzolföreningar med ständig hänsyn at dervid erhålla allt enklare kroppar. Gående från att ämne till ett annat kom han slutligen till alfa toluolsyran, hvilken blef utgångspukten för hans vidare arbeten. Se här i största korthet gången af dem.
Genom behandling med salpetersyra erhöll han nitroalfantolosyra. Denna utsatt för inverkan af tenn och saltsyra ger amido-toluolsyra, hvilken i neutral lösning afger en molekyl vatten och öfvergår till sin anhydrid. Denna annhydrid är identisk med eu af indigoderivaterna, oxindol. Nästa steget var att införa deri en nitrosogrupp och efteråt reducera föreningen till amido-oxindol. Med jernklorid öfvergår den till isatin, ett ämne som erhålles genom syrsättning af indigo. Isatinet öfvergår åter, som hr Baeyer redan 1870 uppvisade, vid behandling med fosfortriklorid till indigo.
Dessa operationer äro visserligen alltför talrika och kostsamma for att man skulle kunna förmoda det hr Baeyers arbete kunde gifva anledning till framställning af indigo på detta sätt. Men ifrågavarande undersökning är af ett så stort teoretiskt intresse och utgör ett så vackert prof på den moderna kemins arbetsmetod, att vi icke tvekat göra våra läsare bekanta härmed, ehuru vi i allmänhet i dessa krönikor velat undvika att beröra frågor af alltför speciel natur.
R. T.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti