18.5.15

På vilkendera sidan gör sig partifanatismen gällande?

Åbo Underrättelser 70, 28.5.1918


Ännu några ord i flaggfrågan.

Med anledining av Uusi Auras uttalanden i flaggfrågan och särskildt bladets hätska utfalj mot Åbo Underrättelser, som av U. A. beskylles för partifanatism i denna fråga, anhåller undertecknad att få säga några ord såsom tillägg till vad "Flaggman” i sördagens nummer av Å. U. anfört. Uusi Aura har nämligen i sitt söndagsnummer igen ett uttalande i flaggfrågan, vilket i illvilja och hätskhet överträffar allt vad bladet tidägare i denna sak presterat och vilket icke helt och hället kan tigas ihjäl.

I "Almanach de Gotha" ingick tidigare alltid en sålydande uppgift om Finland: "Landetsfärger: rött och g ult” tills för omkring trettio år sedan på grund av påtryckning från ryskt håll sagda uppgift utelännades ur ifrågavarande publikation, vilken, såsom bekant, åtnjuter anseende att vara närä neg av officiell karaktär. Finlands färger fingo ej offentligen omtalas och påpekas, men de ha furmits tili allt sedan Johan III:s tid och finnas än i den dag som är. Det förhåller sig nämligen så, enligt den redan från de första torneringarna (på 900-talet) uppkomna heraldikens stränga bestänningar, att varje land, varje landskap, ja varje stad har sitt särskilda vapen, och landets, landskapets eller stadens färger aro åter vapnets huvudfärger. Sålunda äro t. ex. Åbo stads färger vitt och blått, och på grund av Nylands vapen har den svensksinnande nyländska studientavdelningen alltid hedrat de blåvita färgerna som sina. Finlands färger äro, så bjuda heraldskens lagar, rött och gult såsom Almanach de Gotha riktigt uppgav, tills detta av maktspråket förhindrades. Rysslands riksfärger i dess örlogsflagga ha varit vitt och blått - en vit flagga med det blå Andreaskorset. Men för att handelsflaggan ej måtte förblandäs med örlogsflaggan nöjde man sig ej i Ryssland med att, såsom i de flesta andra länder, giva åt den förstnämnda flaggan en något från den senare avvikande form, utan fogade i handelsflaggan till de båda riksfärgerna ytterligare en färg: rött. Denna åtgärd föranleddes därav, att den blåvita färgsammansättningen visat sig på havet - på längre avstånd - vara mycket svag, otydlig. På grund av den ryska örlogsflaggan ha de ryska segelsällskapens och på grund av det ryska maktspråket även de finska segelsällskapens flaggor varit blåvita, och till på köpet just i den form och sammansättninig som den flagga, vilken nu med partifanatismens maktspråk skall göras tilö det fria Finlands flagga - trots att landets färger i över trehundra år varit och fortfarande äro samt komma att vara dess vapens färger: rött och gult.

En talrik skara söner av vårt land ha offrat sitt röda hjärteblod för Finlands frihet och därmed tillvunnit sig en odödlig ära, men Finlands flagga skall ej få med kärlekens röda och ärans gula färg mana kommande släkten att älska vårt land till sin död och lära dem att "dö för vårt land är leva för dess ära" - nej det skall bli den matta och kalla blåvita flaggan! Finlands första och enda ordan, Frihetskorset, bäres nu redan av en mängd inhemska cch utiändska män med band i landets färger: rött och gult - men flaggan skall bli blåvit. Vår unga armé bär i sinä uniformsmössor en kokard i landets färger: rött och gult - men flaggan skall bli blåvit. Alla våra förnämsta konstnärer från Albert Edelfelt till Axel Gallén och likaså vara arkitekter med Eliel Saarinen, den namnkunnigaste av dem, i spetsen ha framhållit att den blåvita färgsammansåttningen i vår flagga icke är berättigad ur heraldisk, historisk, praktisk och icke ens ur estetisk synpunkt och att det är obegripligt att till Finlands flagga föreslå de ryska segelklubbarnes flagga och trots detta skall det obegripliga förslaget [] inom kort av lantdagens ensidiga ooh envisa majoritet antagas och sanktioneras! Finlands flagga blir blå och vit medan landets färger förbliva rött och gult!

Ännu under den första tiden, efter det vårt lands frihet först proklamerats, höll det ungfinnska partiet på de rödgula färgerna - tiltsammans med alla andra, vilka under ofärdsperioden ville vara konstitutiorella och hålla på lag och rätt även med Kresty-fängelsets portar: öppnade framför sig. Men nu ha de förenat sig med sina motståndare från ofärdsåren, med eftergivenhetspolitikens vapendragare, de blåvita färgernas anhängare. "Det tillhör partiernas natur att fastare vidhålla sin ursprungliga fiendskap än sina ursprungliga principer” (Lord Macaulay).

Ilskan hos de blåvita färgernas förfaktare är alldeles ofattbar. I söndagens Uusi Aura säger en skribent bl. a.: "Finnen kommer aldirig att upphissa den rödgula trasan på sin takås, icke fastän därom skulle emanera 365 lagar om året och 366 urder kottåret." Här uttalas fullt tydligt, alt, om en flagga med landets färger rött och gult skulle lagligen fastställas som Finlands flagga, finnarna - denna gång menas med delta ord natudigitvis endast den finsktalande delen av vårt lands invånare; eljes predikas det i tid och otid att alla detta lands invänare äro finnar! - icke skulle uppträda lojalt i fråga om flaggan. Jämför härmed de till svenska folkpartiet hörande lantdagsmännens uttalanden i flaggfrågan vid lantdagens senaste plenum - såsom hrr E. Hornborgs och E. Schybergsons yttranden - att nämligen de skola lojalt böja sig och hissa den blåvita flaggan, om det blir lantdagens beslut att flaggan skall bli sådan!

På vilkendera sidan gör sig partifanatismen gällande?

- Fosterlandsvän.

Ei kommentteja :