MDS.
Album
A cadidatis pharmaciæ consociatis editum
MCMVIII
Helsingissä 1908
J. Simeliuksen perillisten kirjapaino-osakeyhtiö
Då det gäller att skrifva en kort skildring af en sådan personlighets lif, som Scheeles, är det förvisso förenadt med svårigheter, såväl af det skälet, att hans lif och gärningar ej kunna i korthet framställas, men ock därför, att en framställning af hans viktigaste kemiska arbeten är af absolut nödvändighet för att lära känna denna mångsidiga, framför allt i kemins historia och tekniska kemin ensam stående man, en framställning, för hvilken denna skrift icke erbjuder rum. Jag måste sålunda inskränkna mig att i största korthet anföra hans lefnads lopp och en del af hans kemiska arbeten, dockblott för att kunna gifva en föreställning om hans utomordentliga kemiska skarpblick äfven där, där hans förnämsta samtida skulle stått rådlösa.
Karl Wilhelm Seheele, son af en borgare i det vid denna tid till Sverge hörande Stralsund, var född år 1742 d. 9 December. Han fick tillfälle blott att besöka en privatskola under 3 års tid, så mycket mindre någon lärd skola, resp. ett universitet, förutom en kort tid stadens gymnasium. Härifrån kom han i lära hos apotekaren Bauch i Göteborg; och nu vidtogo Scheeles kemiska arbeten. Han var då 14 år gammal. - Här började S. främst med att kemiskt undersöka förråderna å apoteket. Af alla kemikalier, visade det sig sedan, att indigo var det enda, som han ej sålunda undersökt! Anmärkas må dock, att den tidens apoteksförråd voro rätt obetydliga; och vår tids farmaceuter skulle visst draga på munnen vid genomgående af ett den tidens apoteksinventarium. Faktiskt är, att knappast ett enda af de då och nu sedan äldre tid ärfda oorganiska och organiska präparaten finnes, som icke Scheele fästat sitt namn vid genom sina grundliga undersökningar. Vi skola framdeles återkomma till denna sak.
Apotekar Bauch synes hafva varit en ovanlig man vid denna tid, i det att han lämnade unga Scheele största möjliga tid för kemiskt experimenterande. Dock torde Scheele haft blott sig själf och kanske någon kemisk handbok att tacka för de kunskaper han i experimenterandet inhämtade och visade. Laboratorium fans icke. Scheele måste arbeta, ofta om nätterna, i en fönstersmyg. Det var under sådana förhållanden som en kamrat, då S. skulle framställa en "pyrofor", smusslade knallpulver i hans blandning. En väldig explosion inträffade, och denna hade för alltid kunnat bringa experimentatorn att tiga.
Den mängd olika undersökningar som S. utförde under denna sin elevtid kan här icke uppräknas. Dock må nämnas syrets upptäckt före år 1773, dels genom glödgning af silfverkarbonat, af salpeter och andra nitrater, af kvicksilfveroxid samt af brunsten och arseniksyra. Hvarför just denna syra kom att användas, må lämnas därhän. S. hade den egenheten att ofta destillera de egendomligaste saker. Upptäckten gjordes förr än Priestley gjort den; men S. fick icke i tid sin publikation "Om eld och luft" tryckt, till följd af boktryckarens slarf. Häröfver beklagade sig S. upprepade gånger.
Emellertid hade S. börjat träda i vänskapligt förhållande till den tidens främsta kemister, Bergius, Bergman, Hjelm m. fl. Denna bekantskap inleddes ej från Scheeles sida, utan från de nämnda vetenskapsmännens, som redan länge uppmärksammat Scheeles stora kemiska begåfning och upptäckter. Sålunda inträffade 1774 det egendomliga faktum, att denna apotekselev föreslogs af Prof. Bergius till medlem af svenska akademin, en heder som aldrig förr och väl aldrig sedermera tillfallit den farmaceutiska kåren. År 1775 blef han i konung Gustafs närvaro kallad till medlem af Akademin. Samtidigt blef ock hans ekonomi förbättrad, i det att han efter erhåller dispens (som det nuförtiden skulle kallas), fick föreståndareplatsen för Apoteket i Köping som provisor. Hans glädje däröfver yttrar han i ett af sina bref. Om han ock fick erfara många bekymmer, innan han slutligen själf blef ägare af detta apotek, allt till sin död, så behöfde han ej mera arbeta på fönsterplattan, ej heller i ett kallt uthus, som förr, utan kunde småningom inreda ett laboraterium, där han emottog besök af in- och utländska vetenskapsmän, de där ej nog kunde finna uttryck för sin beundran öfver detta laboratoriums praktiska inredning och öfver mästarens vetenskapliga begåfning. Och dock! Den tiden funnos icke glasrör att såsom nu tillgå, icke heller andra glasapparater m. m., som utgöra det nutida laboratoriets nödvändigaste inventarium. Man berättar att S. använde pipslangar och dylikt i st. f. nutidens kautschukslangar. Gaser uppfångades i en våt, förut sammanprässad oxblåsa, som med garn fästats omkring retortens mynning! Göre den nutida kemisten om Scheels försök och upptäckter med samma instrumentarium, om han det kan! Går man igenom hans arbeten, så finner man, att han af allt, äfven af den minsta småsak förmått göra en intressant iakttagelse. Det är nämligen så, att hvad vi i dag som är, anse som en kemisk obetydlighet, vid denna tid icke var bekant. Det fordrades med den tidens kemiska kunskap och kemiska hjälpmedel en frisk och fördomsfri forskare för att aftäcka vetenskapens hölje, och denne forskare var Scheele.
Scheele blef ej förunnat att lefva länge. Under åren 1775-76 klagar han i ett bref öfver plågor, som han anser härröra af rheumatism, hvilken han väl kunnat ådraga sig under sina kemiska experiment i den kalla uthusbyggnaden under sina yngre år. En annan tid skall kanske söka orsaken till hans lidanden i en annan omständighet. Scheele hade, i brist på nutida, som oss synes, så enkla och naturliga reagentier, blott sina sinnen att tillgå. Sålunda smakar han på cyanväte, sockersyra (= oxalsyra), de mest olika kvicksilfverpräparat o. s. v., och bedömer däraf deras natur. Märkligt är, att han säger den af honom upptäckta cyanvätesyran vara en den svagaste syra. Skall det icke ligga nära till hands att antaga, att denne, den störste kemist, icke allenast på sin tid utan ock långt framåt, ljutit döden genom oafsiktlig, småningom skeende förgiftning af sigsjälf? Hur som helst, Scheele hade kunnat lefva ännu lång tid till fromma för vetenskapen.
Han dog den 21 Maj 1786, blott 43 år gammal. -Han hade dock rönt mången uppmuntran af regeringen och af Svenska Akademin under sina senare år, såväl genom penningepris, de der visserligen skulle anses små nog i vår tid, som ock genom erkännande i annan form. Och framför allt: Scheele fick njuta af en ryktbarhet som kommit väl få af hans samtida till del, knappast en sådan som Bergman m. fl. - Scheele, hvars vetenskapliga betydelse framstår på hvarje rad i den tidens vetenskapliga historia, är, ledsamt nog, mindre bekant som medborgare och människa. Dock äro alla ense därom, att han var en samvetsgrann och ädel natur, om ock föga intresserad af hvardagslifvets vanliga id. Vetenskapen, experimenterandet var hans allt. Anspråkslös som han var till sin natur, sökte han icke att göra sig bemärkt. Detta blef han genom sina gärningar, - och de äro odödliga liksom namnet Scheele. - Först på sin dödsbädd gifte han sig med förra innehafvarens af apoteket enka, Sara Pohl. Några efterkommande ägde Scheele sålunda icke.
Men Scheeles förtjänster i vetenskapligt hänseende skola icke af denna korta skildring af hans lif kunna uppfattas. Därtill fordras ett skildt kapitel. Jag måste äfven här framställa alt i sammanträngt form, så nödigt det dock varit att kunna mera omständigt beröra hans vetenskapliga verksamhet som sig borde. Jag vill först uppräkna en del af hans undersökningar, hvars mängd hos den i kemin inkomna väcker häpnad.
De första gälla: fluorvätesyra, brunstenens natur, framställning af fosjor ur ben (förr framställde man den af urin), hvarigenom den nutida metoden infördes; arsenik och arseniksyra, urinsyra (ur blåstenar och ur urin); framst, af syre; främst, af kalomel på våta vägen (nu brukl. metod beredn. al algarotpulver (den nu använda); beredning af en ny grön färg (Kupriarsenit, Scheeles grönt) ; unders, ang. tungspat (BaSO4. Denna ledde till upptäckt af bariumsalt som reagens på svafvelsyra. Om mjölksyra, om mjölksockersyra (slemsyra); tungstenssyra (volframsyra); det färgande ämnet i berlinerblått (cyanvätesyra); om ett sockerämne i fett (glycerin); om citronsajt (citronsyra); om rhabarberjord (oxalsyra); das färbende Mittelsalz der Blutlauge (ferrocyankalium); om järn i mineralvatten; om Sal essentiale gallarum (tannin); framst. af blyhvitt, m. fl.
Jag har här anfört den nutida benämningen inom parentes. De i hans bref till vetenskapsfränder och vänner angifna upptäckter stiga till ett mycket stort antal. Några af dem vill jag närmare omtala, på det att man må lära känna Scheeles energi och skarpsinnighet vid bedömandet af funna fakta. Må man ock vid bedömandet af hans inlägg i utredningen af ett spörsmål ännu en gång ihågkomma, att högst få kemiska reaktioner vid denna tid voro bekanta.
---
En sak måste jag här förutskicka. Scheele lefde under den brytningsperiod, som gjorde sig gällande emellan flogistonteorin och den nu moderna förbränningsteorin, hvars grundläggare Lavoisier anses vara. En mängd försök, som bevisa denna sednares lära, utfördes helt visst af Scheele. Dock lydde han fenomenen af oxidation på sitt sätt, - i enlighet med flogistonteorin, vid hvilken denne annars så skarpsynte man med ovanlig envishet fasthöll. Hade de båda herrarna, Lavoisier och Scheele, satts i tillfälle att resonnera personligen med hvarandra, lider det intet tvifvel, att de kommit om sams om samma förbränningsteori. Omständigheterna tillät dock icke detta. Och de få kemiska arbeten som Scheele genom köp, dock kanske mest genom lån kunde komma öfver, voro icke nog att öfvertyga honom om en af nutidens enklastekemiska teorier. Hans storhet förringas dock ej däraf, då man känner tidens anda.
För att visa Scheeles skarpsinne och kombinationsförmåga, då det gällde förklaringen af för denna tidens män sin framställande spörsmål, må följande exempel anföras:
ÄReferat af Scheeles bref till en Prof. i S:holm 1775.1. Scheele upptäcker kopparoxidulen*). Bekant är, att koppar småningom löses, då det öfvergjutes med ammoniak, med blå färg. Ingen har dock hittills funnit, hvad det riktiga är, att detta sker blott, om luft har tillträde. Utan luft ingen blåfärgning af ammoniaken. Skakas den blåfärgade ammoniaken under kork med koppar, så affärgas den. Skakas denna ofärgade lösning åter med luft, blåfärgas den igen, Sheele gör en mängd försök, enligt sin vana, allt med samma resultat. Han ger följande förklaring.
"Es agiren zwei Attractionskräfte auf das Kupfer, Luft auf das Phlogiston des Kupfers und das Alkali volatile auf die Erde des Kupfers. Folgleich ist diese blaue Solution dephlogisticirt. Obgleich sich nun nicht das geringste Kupfer in Spiritu salis ammon, solvirt, so känn sich das Kupfer doch auch sehr leicht auflösen, bloss nur sehr wenig von seinem Phlogiston geschieden wird - und, welches das allermerkwürdigste ist, dieLösung von Kupfer in Alkali volatili ist dann ohne Farbe. Wo sich aber nur ein wenig mehr Phlogiston von dieser Auflösung trennt, so ist die Solution blau. Eben auf diesem Grunde beruht die Ursache des Verschwindens und die Wiederherstellung der blauen Farbe".
Öfversatt till nutida kemiskt uttryckssätt skulle detta låta på följande sätt:
Det invärkar tvenne omständigheter på kopparn, nämligen luftens (syrets) benägenhet att oxidera densamma och ammoniakens begär att förena sig med den bildade oxiden. Följaktligen är denna blåa lösning en lösning af oxiderad koppar i ammoniak. Ehuru kopparn alls icke löses i Ammoniak, så kan den dock lätt lösa sig, om den blott svagt är oxiderad, och, - hvad som är det märkvärdigaste, lösningen af koppar (oxidul) i ammoniak är då färglös. Oxideras däremot kopparn något mera (till oxid), så är lösningen blå. Härpå beror försvinnandet och uppträdandet ånyo af den blå färgen. - Alltså: Scheles förklaring är fullt korrekt enligt våra kemiska begrepp.
2. Tillsamman med brunsten observerade Scheele ofta hvita kristaller af ett obekant ämne. Slutligen glödgade han desamma med kol och behandlade smältan med en syra (klorväte). Han erhöll sålunda klorbarium och fann snart i detta salt ett ytterst viktigt medel att uppvisa svafvelsyra. -
3. Man hade på Scheles tid ansett, att Sal mikrokosmicum (natrium-ammonium-hydrofosfat,) som erhållit namnet på grund af dess komplicerade sammansättning) bestod af Ammoniak och fosforsyra. Scheele visar det oriktiga deri: mättas forforsyra med NH3 och glödgas, kvarblir icke sal perlatum (Na2 HP04, så kalladt, emedan det finns i urinen, sålunda blifvit genomsläppt genom kroppen, resp. njurarna) utan en surt reagerande massa. Han företager sig, att undersöka dessa salters natur och införde den framställningsmetod, som ännu i dag brukas: sal perlalum (dinatriumfosfat) försättes med salmiak och får utkristallisera. Sal mikrokosmicum (ammoniumnatrium-hydrofosfat) bildas. Scheele igenkände saltet på kristallformen och på dess reaktion och använde det för blåsrörsprof, såsom det än i denna dag användes.
4. Scheele fann kalciumfosfat i djurens ben samt lärde att af benaskan framställa fosfor, ett förut synnerligen dyrbart ämne, då man blott kände till dess framställning ur den förkolade urinen (dinatriumfosfat). - Ännu ett exempel bland många tiotal, som bevisa Scheeles praktiska blick, må anföras:
5.. Baumé (den bland annat genom sin aräometer bekanta fransmannen) hade påstått, att lera var kiseljord bunden vid litet svafvelsyra, att däremot alun var kiseljord förbunden med mera och öfverskjutande svafvelsyra. Scheele kullvälte detta påstående genom följande försök: Han smälte pulver af bergkristall med pottaska i lerdegel, löste massan i svafvelsyra och fick värkligen deraf bland annat äfven något alun. Han var dock icke nöjd med denna operation, utan utförde densamma 7 gånger, därvid användande den vid näst föregående operation erhållna kiselsyran, allt med samma resultat. Nu blef han orolig, började undersöka lerdegeln, som han användt, - och se, den var i hög grad angripen. Härifrån kom alltså sannolikt lerjorden. Han upprepade nu försöket, användande en järndegel och - ingen alun. Lerjorden hade sålunda lösts från degeln af kiselsyran och alkalit vid den starka glödgningen (och bildat kaliumaluminat och aluminiumsilikat samt sedan vid behandling med svafvelsyra alun).
Sådana arbeten kunde refereras i många tiotal. Må dessa vara nog. Må vi vid minnet af den enkle apotekseleven, som om natten satt i sin fönstersmyg eller i en gammal uthusbyggnad och som helt sannolikt offrade sitt lif för den kemiska vetenskapen, påminna oss: han var en af de våra, därtill en farmaceut
och - en stor, värdsberömd farmaceut, som mera än någon annan bragt ära åt sitt fädernesland. Följe hvar och en hans spår!
E. E. S—k
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti