S. Mannerheim: Färg.

Epione 12 R, 1926

Då Florence Nightingale i riden yttrade att intet i hennes liv givit henne större glädje än de blommor hon erhållit då hon varit sjuk, så uttalarhon en sanning, som gäller för alla tider. Intet kan mer än blommor lysa upp ett sjukrum, giva dess kala väggar och hygieniska, bohag ett stänk av behag odh överflöd. Och detta just genom den färgglädje ögat genom dem insuper, icke så mycket genom deras doft. Starkt doftande blommor måste man t. o. m. såsom alltför irriterande undvika hos de sjuka.

Mycken urskiljning borde emellertid utövas vid valet av blommor och ett studium vore det väl värt att söka utfinna på vad sätt olika patienters överkänsliga nerver reagera för färgen. Sjuka finnas t. ex. som hava obehag för gult och som lida av åsynen av blommor i denna färg, då åter vita blommors inverkan på sjuka nerver ibland kan vara underbart välgörande. Jag minnes en patient, som grät av glädje vid åsynen, av en magnolias sammetslika vita blomblad. !Och sannerligen, den blomman bidrog väsentligt till den sjukas tillfrisknande.

Men detta går kanske för långt, förefaller alltför subtilt och fordrar ett så ingående studium av varje patients egenart att igen skulle hinna därmed. Dock har jag velat anföra dessa exempel, emedan det för varje sjuksköterska har sitt stora intresse att söka sätta sig in i det sätt varpå en sjuk reagerar för intryck utifrån. Det är ju ej enbart blommor, som giva färgsensationer. Just på grund av färger kan patientens hela omgivning vara honom antingen sympatisk, försättande honom i en harmonisk, för tillfrisknandet gynnsam sinnesstämning, ellerkan den verka irriterande eller deprimerande, och sålunda vara motsatsen till välgörande för den sjuke.

Ur denna synpunkt sett, hava, synes det mig, många försyndelser blivit begångna vid inredande av sjuksalar och rum, såväl under förgångna tider som i våra dagar.

I fråga om det enskilda hemimets inredning och färger har ju modet för dagen mycket att säga. Än har folk föredragit mörka tapeter, än hava de ljusa varit moderna. Nuförtiden älska de flesta, följande häri en raffinerad smaks exempel, en neutralt tonad väggyta, mot vilken tavlor och andra konstverk taga sig bäst ut. Och när en färg blir regel, så bliva såväl de enskilda som arkitekterna dess slavar, och fara föreligger att den tillämpas i alla förhållanden, utan att man därvid betänker hurusom en gråbrun fond, uttänkt för att framhäva tavlor och konstverk i ett hem, knappast lämpar sig för en sjuksal, där Iden blir bakgrund för intet annat än de sjukes estetiskt mycket litet givande gestalter.

En tid fanns, då denna färg ansågs praktisk å sjukhus, men då var det emedan den höll så bra möt smutsen, som iden föredrogs framför andra. Senare kom en reaktion mot allt det mörka och trista. Ljusare färger blev odå åter rådande inom hemmen odh sjuksalarna följde exemplet och lyste upp i vitt, i ljusblått, grönt, gult, gredelint etc. Det fanns sjukhus där varje rum hade sin skilda färg, därigenom verkligen givande intryck av en samling påskägg. Vackert var det ju ej, ingen vila för ögat men gladvar nog denna brokighet, och därför hade den sina goda sidor. I all synnerhet hade detta varit fallet, om man alltid hade sökt finna den för varje individuellt psyke mest harmoni befordrande färgen, så att ej iden, sioin t. ex. pinades av rött, råkade komma in i just det rum, som osökt föride tanken till Strindbergs bekanta bok.

Problemet av färgen å sjukrumsväggar är säkert ej det lättaste att lösa. Den grå eller gråbruna är ju, såsom nedan framhållits, ingen lyckad fond för bleka ansikten, och tärda gestalter. Men dessutom kan den knappast undgå att verka deprimerande på ett redan förut nedstämt sinne, och i ett sjukhus, där allt skall vara tviättbart och dammgömmor ej få förekomma, har man inga glada färgklickar i form av tavlor, ingen solstrimma på ramarnas förgyllning, somkunde giva den saknade lustkänslan. Därför måste denna åstadkommas genom själva väggytans färgton, som alltså borde vara klar och ljus. Den får ej vara så grann, att den irriterar, ej heller blandad så att den verkar oren. Om den går i grönt eller blått får den ej verka iskällare utan bör giva en känsla av värme. Det blå bör helst vara pastellblått och det gröna ljusaste mossgrönt.

För omkring 20 år sedan kom jag på en studieresa till Stockholm. Jag hade nyss förut besökt det stora Eppendorffer sjukhuset i Hamburg och där sett bleka ansikten i gråmålade sängars enformiga rader i de med grå färg bestrukna stora salarna. Koncentrerad tröstlöshet. I Stockholm fick jag plötsligt å Maria sjukhus, se ljusgröna väggar och grannröda filtar. O, vad det var vackert efter allt det trista grå. Dåvarande prefekten å Maria, Doktor Rissler, sade sig hava experimenterat med diverse färger och stannat vid den gröna såsom; den lugnaste, för ögat mest vilsamma.

Å Kirurgiska Sjukhuset i Helsingfors genomfördes kort därpå samma idé. I salar och sjukrum målades väggarna i ljusgrönt medan matsalar och korridorer höllos i vitt, såsom varande den mest praktiska färgen, just emedan den icke "höll mot smutsen", utan smutsen tvärtom genast synes på vitt och med detsamma kan avlägsnas.

Att sjukhuset genom det å detsamma målmedvetet genomförda färgproblemet gjort en, vinst, tror jag ej någon borde vara i tvivel om, som senaste sommar, vid den internationella sjuksköterskekongressem, var i tillfälle att lyssna till de beundrande kömmentarier som just färgskalan å "Kirurgen" vid gästernas besök därstädes föranledde. Och dock tyckes nu åter en smakriktning arbeta sig fram, som anser grått vara den bästa färgen även, i sjukhus, enriktning som bland de synpunkter, som för densamma äro avgörande, tyvärr ej medtagit den om färgens inverkan på den sjukes sinnesstämning.

Huru stark: en sadan inverkan kan vara framgår av följande lilla sannsaga.

En patient, som hade, så trodde man, högstettparveckor kvar att leva och som själv ej hade minsta energi och motståndskraft kvar, blev vid tiden för Kirurgiska sjukhusets ommålning flyttad från sitt i gammal, gråbrun "sjukhusfärg" målade rum till ett av dem, som nyss blivit förvandlade till ljusgröna. Först märkte hon ej något, men påföljande morgon, då hon slog upplögonen, lyste solen in odh hon såg sig förvånad omkring. "Det här", sade hon, "är ju som om jag plötsligt kommit ut på en solbelyst grön äng." Och från den stunden vidtog hennes tillfrisknande.

Jag vet ej om, jag med dessa rader nått vad; jag åsyftat, som endast är att väcka dem, som äga bestämma över färgen i våra sjukhus, på tanken om den stora vikt det har att färgernas terapeutiska inverkan tages under övervägande vid målning odh inredning av sjukhusens salar och enskilda rum.

Soläng 23/8 1926.

- S. Mannerheim