Växtfärg.

Åbo Underrättelser 223, 16.8.1925

Ovanstående rubrik är väl till den grad obekant för den stora allmänheten, att de flesta väl aldrig kommit i beröring med begreppet.

Vad är växtfärg? Eller finnes det överhuvud olika slag av färg. Dessa frågor kunna tänkas utlösas till och med hos sådana personer, som något sysslat med färgning.

Växtfärg var gamla tidens enda färgmedel, men den segrande industrialismen har hållit på att undantränga konsten, så att knappast begreppet kvarstod. Industrin lärde sig att ur allehanda mineralämnen locka fram nya färgämnen. Som bekant torde de flesta färger framställas ur stenkolet, de s. k. anilin färgerna, for färgerier och enskilda erbjödo dessa billiga salubjudna färger onekligen en stor arbetslättnad. Man tyckte t. o. m. att dessa nya färger voro vackrare med sina kraitiga, ofta grella nyanser. Snart kom man emellertid underfund med att alla dessa nya anilinfärger hade en obehaglig benägenhet för att blackna och blackna fult. De blevo dessutom underligt likartade, då detta urblekta stadium uppnätts.

Det var då som man begynte observera, att de gamla vävnaderna blacknade på ett helt annat sätt. De voro visserligen också de urblekta, men färgerna hade blekts på ett väsentligen annorlunda sätt. Medan vävnader, färgade med de nya färgämnena, väsentligen antogo en ensartad död färgton, gemensam för alla olika färger, blevo dessa gamla vävnader visserligen också mattare, men varje färg behöll sin ursprungliga ton om också något dämpad, samtidigt som vävnaden nästan vann i skönhet, tack vare den milda prägel, den antagit med åren.

Upptäckten av alla dessa nya färger och framställningen därav är en triumf för den mänskliga intelligensen. Men då man jämställer därmed de resultat, som nåtts vid växtfärgningen, där man endast med instinkt och skönhetslängtan som ledtråd trevat sig fram från generation till generation, betages man av beundran.

Och denna kunskap blev slutligen så allmän att den snart sagt var tillfinnandes i varje koja, där man skulle väva sin beklädnad eller sina bonader. Men den dag i dag är har densamma också hunnit med att utdö nästan fullständigt. Och såsom entusiasten spårat och letat efter ett folks sångskatt i gamla igengrodda hjärnor, så har andra skönandar letat efter dessa bortglömda recept på olika färgblandningar i gamla böcker och hos gamla mänskor, som någon gång sysslat därmed. En och annan har väl funnits som kokat sin färg på gammalt folks vis ända till nutiden, och dessa ha varit forskares stora lycka. Sålunda kunna vi nu säga oss känna alla hemligheter att framställa denna underbara växtfärg, som allt fortfarande äger något av det strålande liv växten engång utvecklade i sitt levandes höjdpunkt, dl den som begärligast insöp det ljus soien skänkte den i slösande ymnighet. Detsamma kunde ju sägas om stenkolet, som färgkälla, men den mångtusenåriga försteningen har så att säga förtagit förmågan att skänka oss färgen på samma omedelbara sätt som den nyss insamlade örten.

Vi här, hos oss, äro så ovana vid växtfärger, att någon vid Mässan hade observerat Åbo Väv- och Syskolas utställning såsom särskilt i ögonen fallande genom dess färger. I denna skola använder man sig i myckenhet av växtfärger. Också erbjuder den allmänheten en kurs uti växtfärgning denna höst. Från den 8 sept. en vecka framåt föranstaltas densamma, och är det att hoppas att åtminstone så många önska lära sig detta förnämliga framställningssätt av färg, att kursen verkligen kan komma till stånd.