Teknikern 632, 4.8.1909
*) Teknikern n:o 626 för den 23 juni samt majhäftet af Finsk Tidskrift.
**) Svenska Dagbladet för den 24 maj n:o 138.I en tidigare uppsats *) hafva vi, i samband med frågan om de kemiska universitetsstudiernas praktiska betydelse, berört frågan om den kemiska industrin som befrämjare af det allmänna välståndet och bärare af det ekonomiska framåtskridandet. Nästan samtidigt ingick i en af Stockholms tidningar **) nedanstående uppsats af en fackman, den också i värt land välkände svenske teknikern Hjalmar Cassel. Denna uppsats, som i allt väsentligt kompletterar värt uttalande, äger följande lydelse:
"Det land som har de bästa kemisterna, kommer helt visst att i längden bli det framgångsrikaste och kraftigaste. Det kommer att ha de bästa och billigaste födoämnena, de bäst och billigast tillverkade materialierna, de bästa försvarsmöjligheterna, de starkaste sprängämnena, den motståndskraftigaste utrustningen. Dess invånare skola bäst och fullständigast förstå att tillgodogöra landets naturtillgångar, de komma att vara friskast och bäst veta att skydda sig mot sjukdomar. De skola vara de mest ekonomiserande och från andra nationer minst afhängiga. Folkets utbildning i kemi och i de fysikaliska vetenskaperna är den mest afgörande kapitalplacering ett land kan göra. Nutidens konkurrens mellan nationer är i hufvudsak en konkurrens i vetenskapens och särskildt i kemins användning."
Detta uttalande i "North American Review" innehåller med ail sin amerikanska sangvinism så mycken sanning, att det förtjänar värt synnerliga beaktande. Vår, trots sin berömda skolbildning rätt okunniga svenska allmänhet har alldeles för litet följt med den kemiska storindustrins framsteg för att göra sig ett rätt begrepp om de oerhörda värden, som denna industri redan representerar och den betydelse, den kommer att fä i framtiden.
Framför mig ligger ett nyss utkommet verk af den svenske ingeniören Ernst Larsson, som länge arbetat i den tyska kemiska industrin och nu funnit tillfälle lämpligt att framlägga sina erfarenheter och idéer. Boken, hvars titel är "Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige", inledes med en kortfattad öfverblick af den tyska kemiska industrins utveckling. Det påvisas där, hurusom tyskarna pä 30 är skapat en utomordentligt kraftig och luckrativ storindustri på det kemiska området en storindustri som med full rätt kan sägas vara kärnan i detta världsrikes hela industriella evolution och en af de väsentligaste orsakerna till dess materiella blomstring. Totalvärdet af den tyska kemiska industrins årsproduktion uppskattas till mer än 1½ milliard mark. År 1905 funnos 142 bolag arbetande på detta fält med ett inbetaladt aktiekapital af 460 millioner mark, 84 millioners obligationsoch hypotekslän samt 142 millioner i reservfonder. Resultatet af dessa affärers verksamhet har i allmänhet varit synnerligen godt och äfven under krisåren ha utdelningarna varit lysande. Qenomsnittsutdelningen har under de sista 25 åren i regel hållit sig öfver 10 procent, lägst (1885) varit nere i 6,5 proc. och utgjorde för 1905 icke mindre än 14,2 proc. Det finns icke fä kemiska fabriker i Tyskland som under en följd är utdelat 30—35 proc. och likväl kunnat samla betydande fonder. Dessa lysande ekonomiska resultat äro delvis att tillskrifva en god organisation, som numera tenderar till allt större sammanslutningar i syndikater eller truster, men få naturligtvis i första rummet sin förklaring genom det gedigna och ihärdiga tekniska arbete, som nedlagts pä de kemiska metodernas uppfinning och fullkomnande. Om någonting utgör ett oemotsägligt bevis för den vetenskapligt rustade teknikens ledande roll inom industrin, sä är det just den tyska kemiska produktionens utveckling.
Och Tysklands framsteg träda fram i en än skarpare belysning, då man jämför den med Englands. För 30 är sedan behärskade England kemikaliemarknaden, men nu har denna engelska storindustri vida öfverflyglats af den tyska, och detta oaktadt Tysklands ringa förråd af råmaterialen Tyskland producerar exempelvis ärligen cirka 1 million ton svafvelsyra, till största delen af importerad spansk kis. Medan Tysklands export af kemiska produkter pä 10 år stigit frän 272 till 428 millioner kronor, har Englands endast ökats frän 245 till 278 millioner kronor. Engelsmännen medgifva själfva att orsaken till tyskarnas öfverlägsenhet ligger däri att de "put more brain into their goods". Det är det intima samarbetet mellan vetenskap och teknik, mellan industri och banker och icke minst mellan de produktiva krafterna och regeringen, som burit dessa resultat. Men först och sist må framhållas, att det är tyskarnas högre tekniska kunskap som tyngt mest i vågskålen till deras favör. De tyska kemiska industrierna sysselsätta en hel armé af vetenskapligt utbildade teknici och en stor procent af dessa ingeniörer ha uteslutande till uppgift att förbättra kända metoder och utfinna nya. Det är ett systematiskt arbete, som kanske först efter åratal bär frukt, och som endast möjliggöres genom finansvärldens förtroende för teknikens utvecklingsmöjligheter. Ett sådant samarbete förutsätter naturligtvis också hos ledande bankoch finansmän teknisk-vetenskaplig träning och hos hela nationen ett förstående af ingeniörbildningens betydelse.
Hur är det nu hos oss? Växer vår industri i samma gifvande jordmån som Tysklands? Finnas förutsättningarna här för kemisk storindustri i modern mening?
Innan jag besvarar dessa frågor, må det tillåtas mig en anmärkning. Det talas så ofta om vår öfverlägsna tekniska bildning och vår brist på kommersiell företagsamhet och duglighet. För någon tid sedan blef mig tillsänd från den kände statistikern Gustav Sundbärg ett cirkulär med begäran att besvara frågan: hur skola vi motverka emigrationen? och med denna följde Sundbärgs bekanta arbete öfver emigrationens orsaker. Man finner däri det stora emigrationsproblemet belyst ur många synpunkter, men med synnerlig skärpa framhäfves just denna om bristande ekonomisk och kommersiell förmåga i förening med de högsta tekniska anspråk och den yppersta ingeniörbildning. Jag tror emellertid att en sådan åsikt hvilar pä en falsk grund. Det som vi just sakna är verkligt fruktbärande teknisk insikt. Ingenting kan bättre belysa denna brist än just den kemiska industrins ståndpunkt.
Vi ha vant oss i vårt land att låta de stora kulturländerna bryta nya vägar och att adoptera deras tekniska metoder, dä de blifvit fullt utarbetade. Det är en farlig taktik och den hämnar sig. Tysklands kemiska industri är resultatet af ett utomordentligt ihärdigt uppfinnarearbete. De segrar tyskarna vunnit äro deras egna och det vore fåfängt att söka rycka frukterna af deras arbete frän dem. Dels ha de organiserat sina fabriker i så stor skala, att de numera utöfva ett verkligt monopol pä världsmarknaden; dels arbetade de med råämnen som vi icke äga och enligt fulländade metoder, som fordra stor erfarenhet och som äfven i någon mån skyddas genom patent.
Om vi vilja nå liknande resultat, så måste vi utgå frän våra egna råämnen, än bättre, affärsprodukter. Den tyska färgindustrin, som redan ger omkring 250 millioner mark om året, utgår hufvudsakligen från stenkolstjäran som grundämne. Vi måste uppfinna metoder, som tillgodogöra kraften i vära vattenfall, torfven i vära mossar, affallet från skogarna och sågverksindustrin, öfverblifna produkter i grufvorna och masugnarna. Vår järnindustri har länge lidit brist på fruktbärande teknisk kunskap; den har alldeles för länge kört i de gamla hjulspåren, och först de sista åren ha kommit med löftesrika uppslag.
Inom trämasseoch pappersindustrin ha vi däremot gjort storartade framsteg tack vare några verkligt dugliga svenska teknici. Men det återstår äfven här många ytterst viktiga tekniska problem, som vänta sin lösning. Författaren till nyssnämda arbete om "Villkor och möjligheter för kemisk storindustri" anser, att den nu värdelösa cellulosaluten borde bli utgångspunkten, "operationsbasen" för den svenska kemiska industrins nästa stora framryckning. "Detta organiska affall har - säger han - kanske icke en sådan mångfald af kemiska individer att uppvisa som stenkolstjäran, men framtiden skall visa, om icke de som finnas äro värdefullare". Den organiska kemin och den moderna storindustri, som tagit densamma i sin tjänst, arbetar med grupper af atomer och molekyler, som den äldre kemiska industrin icke förstod att använda; lik en skicklig byggmästare sammanfogar den organiska kemisten en konstfull byggnad af atomkomplexer och lyckas pä detta sätt framställa ämnen, som förr endast kunde hämtas ur växteller djurvärlden. Hvem vet hvilka omstörtningar ännu kunna ske genom den organiska kemin? Som ett bevis pä det epokgörande och vinstgifvande arbete som här utförts af tyska teknici, må nämnas indigo-fabrikationen. Före 1897 erhölls det värdefulla färgämnet endast frän indigoväxten och de stora indigo-plantagerna i Indien och annorstädes gäfvo ärligen 5 till 6 tusen ton indigo, värda mellan 80 och 100 millioner mark. Sedan de tyska kemisterna lyckats pä syntetisk väg framställa indigo, eröfrade den tyska industrin hastigt största delen af denna produktion och lämnade endast omkring 1 000 ton ät de ruinerade exotiska plantageägarna. Men så hade också redan vid starten en enda tysk fabrik nedlagt 18 millioner mark på indigosyntesens tekniska och industriella genomförande.
Ett nästan ändlöst perspektiv öppnar sig för den kemiska industrin. Det land som förstår att bäst inrikta sina nationella krafter pä tillgodogörandet af vetenskapens framsteg, det landet är framtidens land. De gamla idéerna om "rika" och "fattiga" land hålla icke längre streck. Det finnes här och hvar oerhörda skatter af råmaterial, som ligga helt obeaktade. Det är kemins uppgift att finna användning för dessa ämnen. Vi ha säkerligen i vårt land naturliga tillgångar för att väl lifnära en tiodubbelt större befolkning. Det som fattas oss är insikt om, hur de skola göras räntebärande. Detta är icke i första rummet en kommersiell uppgift. De produkter, som närmast kunna bli föremål för kemisk storindustri i vårt land, äro standardartiklar på världsmarknaden. Hundratals dugliga köpmän stå färdiga att sälja dem. Frågan är hur de skola kunna produceras och produceras tillräckligt billigt. Nya metoder måste upptäckas och utarbetas. Hvad vi behöfva är således vetenskapligt skolade teknici af hög rang. Vi ha ett öfverflöd på medelmåttor med slätstrukna skolkunskaper. Det återstår alt utbilda själfständigt arbetande fackmän med den solidaste vetenskapliga underbyggnad.
Under diskussionen om Tekniska högskolans ombildning ha fällts en mängd yttranden, som vittna om en fullständig missuppfattning af högskolans uppgift. Man har velat göra högskolan till en fortsättningskurs för de tekniska elementarskolorna, ett slags utkläckningsanstalt för passabla ingeniörer af den lägre typen. Men vårt land har för närvarande rätt godt om den sortens folk, under det att vi lida brist på verkligt själfständiga, vetenskapligt skolade teknici.
Vi utbilda icke sådana genom några som helst obligatoriska skolkurser af det slag som nu utgör "högskolans" enda undervisningsformer. Den blifvande banbrytaren inom den kemiska industrin behöfver, sedan den nödvändiga grunden lagts, åratal af mera själfständigt arbete i laboratoriet. I ett land som vårt, där industrin och finansen icke anse sig ha råd att bekosta dyrbara experiment, är det af vikt att staten tillhandahåller de yppersta tekniska hjälpmedel för sådana mer själfständiga undersökningar. Vår högskola är för närvarande i sorglig brist af både vetenskapligt intresse och hjälpmedel för vetenskapliga studier. Det är en högre elementarskola, ingenting annat. Om det i riksdagskretsar funnes förstånd om den utomordentliga betydelse, som en högt stående anstalt för kemiskt-tekniska studier och undersökningar äger för ett land som vårt, skulle man icke tveka att offra högst betydande kapital på ett sådant ändamål. Bättre kunde penningar säkerligen icke användas, ty en enda ny storindustri, som grundats på det vetande som där vunnits, skulle kanske mångdubbelt återgälda landet alla uppoffringar för den tekniska högskolan.
Man må icke tro, att frukterna af de kemiska upptäckarnas arbete komma till oss utan kostnader och ansträngningar. Tvärtom dessa frukter vinnas endast genom systematiskt och ihärdigt arbete. Sjutton år dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen lyckades med sin stab af teoretiskt och praktiskt väl skolade män att utarbeta en tekniskt brukbar metod för indigotillverkningen. På den kemiska industrins fält plockas icke rikedomarna slumpvis; de måste utvinnas genom systematiska ansträngningar. Dä vi till fullo insett detta, skall Sverige blifva ett rikt land med tillräckligt arbete för alla.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti