Åbo Underrättelser 100, 12.4.1928
För A. U. av Georg Anschötz, professor vici universitetet i Hamburg.
Färger och allt vad därmed sammanhänger höra till de ting, som tyckas oss vara hågjntng alldeles självklart, som man inte behöver grubbla över, och dock uppvisa de olika läsproblemen, ty sådana tinnes det, en hel del intressanta gåtor, som man hittills inte förmått lösa. Så kan man t. ex. inte utan vidare förklara, varför man ser hela världen och den närmaste omgivningen i ett visst antal oilka färger, varför barn och vuxna, optimister och pessimister, natur- och kulturfolk reagera helt annorlunda på de olika färgerna, variör det finnes s. k. färgstarka, färgsvaga och färgblinda människor. Forskare, som i våra dagar syssla med färgerna och deras problem, förstå därför mer än väl, varför det inte lyckats män som Newton, Goethe och Helmholtz att, trots ivrigaste stadium, kunna utarbeta en verklig färglära. De betraktade nämligen problemen i det stora hela alltför ensidigt. Ty endera intresserade de sig endast för sakens naturvetenskapliga sida och grundlade så läran om färgernas brytning i spektret och synförmågans omedelbara sammanhang med ögats näthinna, eller också erkände de färgernas allmän-kuiturella betydelse och sökte alltså endast tyda det sammanhang. som råder mellan färg och kultur. Men hur som helst ansåg man dessa frågor för mycket viktiga, och Goethe betraktade sin färglära som ett av de mest framstående av hans livsverk, och han hade mycken vikt vid att man erkände av hans gärning på detta område.
Ett av de viktigaste framstegen på detta område är, att man numera lärt sig inse föränderligheten av allt, som gör anspråk på att räknas till färg. Har man inte med bestämdhet kunnat bevisa att färgsinnet under loppet av ett och annat årtusende gått en pos tiv utveckling till mötes hos människan, så veta vi likväl tit detta är högst variabelt hos olika folk. Färgskalan hos naturfolken är ytterst inskränkt. Såväl i deras konst som i deras klädnad överväga mest röda, gula och bruna kulörer gentemot gröna och blåa. Deras språk uppvisar fler beteckningar för den förstnämnda grupnen av färger än för den sistnämnda. I många fall blandas beteckningarna för grönt och blått samman, så att man får ett intryck av att himmelns och havets blå färg förväxlats med vegetationens gröna. Till och med i kinesiskan skiller man just inte på dessa färger, trots att det i detta fall rör sig om ett gammalt kulturfolk. Det är lust inte lätt att förklara detta slags "färginskränkning".
Å ena sidan producerar naturen i huvudsak röda och gula färgämnen, som utmärkt lämpa sig för färgning av kläder, målning och andra liknande ändamål. Men å sidan tycks en viss andligkulturell faktor spela en inte oviktig roll.
Rött och gult äro s. k. varma färger. De äro mer ett uttryck för livslust och livsbejakelse. Grönt och blått däremot äro s. k. kalla färger. De symbolisera poetiskt uttryck: livets nattsidor. De förra passa därför bättre ti11 de primitivas kålrot, de senare i en högre utvecklad livssfär. Av särskild bemärkelse är därför en egendomlighet hos barnen. Dessa kunna nämligen i allmänhet förr skilja på de bada färgerna rött och gult än på grönt och blått, och framför allt begagna de sig vid teckning och målning i sin tidigaste barndom mer av de förstnämnda varma färgerna än av de andra.
Av många tecken att döma tyckes människans färgsinne och förmåga att kunna skilja på olika färger ha genomgått en avgjord utveckling och i framtiden komma att ytterligare fullkomnas.
Äldre folk, som t. ex. den klassiska antikens greker, begagnade sig visserligen av blåa färger vid målning av sina tempel och statyer. Men vi veta inte, om de verkligen uppfattade denna blåa färg på samma sätt som vi. Så betecknade de t. ex. det för våra begrepp klarblåa Medelhavet som "järnfärgat", och Odysseus hår lär ha vart "hyacintfärgat". Aristoteles beskriver regnbågen vara "röd, gul och grön med en mörk rand".
Det är inte utan betydelse iör vetenskapen, att färgerna redon i allra älsta tider inte endast betraktades som något till sinnesvärlden hörande utan även tillmättes symbol sk betydelse. Hos oss anser folket än i dag rött vara kärlekens, gult avundsjukans, grönt hoppets och blått trohetens färg. De varma färgerna rött och gult förlänas alltså en mer aktiv instälning och verkan, medan de kalla färgerna grönt och blått fått en mer passiv betydelse. Färgernas symboliska betydelse uppvisa emellertid här och var hos olika folk vissa olikheter. Gult betyder t. ex. för kineserna något positivt som exempelvis intelligens och skarpsinne. Att olika kulturfolk här och var uppvisa olika uppfattning om färgernas symbolik har måhända sin grund däri, att färger som t ex. rött och gult åstadkomma olika känslokomplexer. Ja, man kan till och med lugnt antaga, att färgsinnes utveckling spelar en betydande roll härvid. Ty de i den mänskliga naturen liggande möjligheterna till blottta känsloupplevelse, komma att fördelas på de enstaka färgerna alltefter som ett folk endast kan uppfatta rött, gult och grön-, eller om de även reagera på blått och violett. Det är på samma sätt som vårt förhållande till vänner. Ha vi endast tre vänner, ha vi naturligtvis en helt annan inställning till dem och behandla dem helt annorlunda än om vi ha tjugu.
Man kan i vissa fall anse det sätt, på vilket enstaka människor, folk, tidevarv och sociala stånd begagna sig av färger i sitt dagliga liv, vara ett tämligen gott uttryck för deras kultur i övrigt. Men man bör naturligtvis akta sig för att draga alltför hastiga slutsatser. Ty olika männniskor tänka, känna och uppleva. Ja se allt olika, och det, som för den ene är giftgrönt behöver inte nödvändigtvis också vara giftgrönt för den andre. Ungdomliga kulturer med starka nerver föredraga i allmänhet gälla och kraftiga färger, medan andra, som äro känsliga, nervösa och i det stora hela kännetecknas av en viss överförfining, föredraga matta, lugna, ja ömtåliga färger. Man kan alltså i viss mån bedyra en människa efter hennes val av färger och hennes förkärlek för den ena eller andra färgen. Rött och blått anses sedan gammalt vara böndernas spedelta färger, då bonden 1iksom andra mer eller mindre enkla människor behöver dylika kontraster, inte endast för att lokka ögat utan också för att kunna påverka sitt känsloliv i allmänhet. Rött och blått äro dessutom de färger, på vilka urskogarnas, steppernas och öknarnas invånare aldrig taga fel.
Enskilda personligheters förhållande till vissa färger torde ävenså vara av visst intresse. Många, ta kanske de flesta människor ha sina älsklingsfärger Förhållandet mellan s. k. älskningsfärger och karaktärer har nyligen vetenskapligt undersökts av en tysk lärd i Altona.
Denne lät ett antal personer, särskilt ungdom av olika äldrar och bildningsgrad, ordna tio olika färger i rad allt efter tycke och smak. Det visade sig, att personer med högre bildningsgrad föredrogo blått och violett, medan de mindre begåvade och framför allt de som uppvisade ett eller annat karaktärsfel hade en viss förkärlek för gult. Märkvärdigt är också det faktum, att vissa männskor i ett visst stadium av sitt liv periodvis föredraga en viss färg t. ex. violett, medan de vid ett annat tillfälle ha en helt annan smak. I dylika fall kan man med all säkerhet sluta sig till en förändring i den beträffandes själsliga disposition.
Vad dessa problem i övrigt beträffa, så spela vissa av Goethe s. k. "sinnligsedliga" intryck och verkningar en viktig roll.
Varje belysning, varje tapet och varje färg har inte samma verkan på oss. En viss omgivning verkar rogivande, medan en annan t ex. verkar motsatsen, gör oss oroliga och sporrar vår allmänna livsglädje, Kyrkan, arbetsrummet, skolan och teatern fordra alla sina färger.
Särskild inflytelse har färgerna på sjuka, och man har därför här och var sjukhusen mer än hittills börjat beakta och taga hänsyn till dessa färgernas individuella makt över patienterna.
Coloriasto on väriaiheisten tekstien (ja kuvien) verkkoarkisto
(Archive for colour themed articles and images)
INDEX: coloriasto.net
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti