Brännässlan.

Ilmarinen 38, 14.5.1851

Då naturen låter en planta vexa frodigt ödverallt, tyckes den dermed hafva antydt, att denna planta är särdeles nyttig för menniskorna, och uppfordrera dessa att hegagna sig af den rikliga tillgpngen, för att utforska och efterspåra de sätt, på hvilka den kan komma till nytta. Detta finner sin fulla tillämpning på de stora brännässlan, hvilken föraktas och utrotas i stället för att den borde egnas en välförtjent uppmärksamhet. Jorden må vara dålig, vät eller torr, bestå af lera eller sand, det må vara i solsidan eller i skuggan, öfverallt finner nässlan näring och trifves, bryr sig hvarken om jordmän, kultur eller klimat. Om hvilken annan planta kan sägas detsamma? Man finner denna planta omtalad redan i de äldsta tider, och det var en tid, då man verkligen försökte att göra sig denna planta nyttig. Menniskans obeständighet, förakt för hvad som lätt kan fås, och outsläckiga lust till hvad som är fremmande, och icke så lätt kan åtkommas, måste vara orsak till, att kunskapen om denna plantas fullkomligheter, såvida de någonsin varit mera partielt kända, tid efter annan gått förloras, så att den nu öfverallt betraktas såsom ett föraktligt ogräs, som icke nog kan utrotas. De fördelar nässlan kan lemna oss äro likväl ganska mångfaldiga och vi vilja anföra några af dem:

Som föda att menniskan utgör nässlan, vårtiden, en smaklig anrättning såsom kål eller spenat, och gagnar dessutom genom sin lösande, öppnande, urindrifvande och blodrenande egenskap. Också längre på våren, sedan stängeln redan blifvit trädlik, kunna ännu bladen och toppen före blomningstiden användas.

Uti medicin användes brännässlan i äldre tider af läkare, som i dess safter funno upplösande, slemförtunnande, renande och urindrifcande krafter. Den användes isynnerhet mot börjande förhårdningar och derifrån utgående sjukdomar, mot hudutslag, inre bulnader, näsblod, skjörbjugg och gulsot. Äfven som yttre medel användes nässlan i flera fall.

Uti ekonomisk afseende användes brännässlan som ett helsosamt och godt foder för kreaturen, då den ökar mjölken hos kor, och gifver smöret vacker och gut färg. För detta ändamål kan den odlas öfver allt och på hvad jord som helst. På styf lera har den egenskapen att lyckra jorden, och nässlan gifver nästan aldrig missvext. En gång sådd fortplantar den sig sjelf genom sina rötter och blifver stående i många år samt kan prligen flera gpnger afslås. Vill man torka vinterföder, så öfvergår den alla gräsarter i godhet och i närande förmåga. Nässelfrö och bladen, blandade i hafre, är godt för hästar. Blandande med annat foder äro finhackade nässlor tjenliga för unga fjäderfän. Om vintern gifves torkade, kokta blad och frön till hönsen, för att få dem att tidigare värpa.

Techniskt använd gifver brännässlan spånadsämne, hvaraf kan förfärdigas den finaste väf (Nettelduk) och de solidaste repslagarevaror. För detta ändamål bör nässlan afskäras, då fröet börjar mogna, och vidare behandlas på samma sätt som hampan. I kallare trakter der hampan icke lyckas, skulle nässlan vara ett passande surrogat. Af nässlans bast förfärdigas äfven ett brukbart papper. Såväl plantans som isynnerhet rötternas afkok kan äfven begagnas i färgerierne till gul färg. Man skall verligen få svärt att framvisa en planta, hvilken kan förete en så mångfaldig nytta.