Husmodern 9, 1929
Svart, grått, vitt och litet andra färger därtill.
Gråskalans ljusaste schattering kalla vi vitt och dess mörkaste schattering svart ehuru, såsom vi i en tidigare artikel påpekat, ett absolut vitt och ett absolut svart icke finnes till som materiell färg, utan helvitt blott som vitt ljus och helsvart blott som fullständigt mörker. Blanda vi vit och svart färg i lika mängder få vi ej ett grått som i valör står mittemellan vitt och svart utan ett mycket ljust grått. Det vita dominerar i så hög grad i en blandning av svart och vitt, att för att få det verkligt mellangråa behöva vi cirka 82% svart mot 18% vitt. En god och säker jämnvikt och behaglig helhetsverkan i en svartvit färgkomposition hava vi alltid säkerställd om vi använda svart och vitt i ovannämnda proportioner, således ungefär fyra femtedelar svart och en femtedel vitt.
Utan att känna till några färgteorier hava olika tiders modekonstnärer av ren instinkt använt ungefär dessa proportioner mellan svart och vitt i klädedräkten. Vi finna dem t. ex. i renässansporträttens svarta dräkter med olika vita hals- och ärmarrangemang, i nunnornas fotsida kåpor med det vita doket, i våra dagars frackar med deras vita skjortbröst, krage och manschetter.
* Ostwald indelar den enklaste grå skalan i åtta steg. Vi skola dock i dessa artiklar indela den i nio steg för att få mellangrått precist i mitten.I den europeiska kulturkretsen är svart symbolen för värdighet och högtidligt allvar, men även för sorg. Det synes dock som skulle ett mörkgrått, den niogradiga gråskalans sjunde eller åttonde steg bättre symbolisera sorgen, åtminstone den hopplösa och tröstlösa — den tyngsta av alla sorger, än det kraftiga och märgfulla svarta.* — Den enformiga grå vardagligheten symboliseras även av grått men i ljusare valör, mellangrått eller det vi kalla ullstrumpsgrått. I de ovannämnda renässansporträtten se vi tydligt att det svarta här symboliserar majestätisk högtidlighet och ej sorg. Det spanska imperiet införde svart som hoydräkt och modet spridde sig snart till de övriga europeiska kulturländerna. Vi beundra dessa storstilade dräkter i svart och vitt främst kanske hos den spanske målaren Velasques som i vår tid ofta kallas "den förste modärne målaren", emedan han var den förste som, liksom målarena nuförtiden, modellerade sina bilder medels färgfläckar i olika valörer, observerande främst färg- och luftperspektiven och ej som tidigare endast linjeperspektivet. Vi beundra liknande dräkter hos de franska porträttmålarna och erinra oss särskilt bilderna av Katharina av Medici och hennes tre söner, alla i tur och ordning konungar av Frankrike samt av Maria Sluart, gemål till en av dessa konungar av en dag under hans korta regeringstid. Också i van Dycks, snart sagt, oräkneliga porträtter imponeras vi av all den eleganta svarta ståten. — Vilken härlig uppgift hade ej den tidens konstnärer sig förelagd att på duken fånga alla, av ett konstnärsöga uppfattbara valörer av gråskalan, ej endast de tydligaste nio utan ännu många andra, stående emellan dessa nio — ja hällre nio gånger nio valörer än endast nio — fånga hela det rika spelet mellan dagrar och skuggor, halvskuggor och reflexer på de praktfulla svarta stoffen, de nästan bländande glansdagrarna på glänsande, speglande siden och de så gott som helsvarta skuggorna i sammetsdräkternas rika veck. Och mot allt detta de vita arrangemangen kring hals och på ärmar, matta och lätta och skira med nästan omärkliga steg i alla de ljusaste valörerna av grått, men dock genom sin lyskraft bildande en tillräckligt stor kontrast mot det svartas pompösa majestät och därigenom yttermera understrykande det högtidliga i bilden.
Men också i andra tider än under renässansen, ja till och med i våta yttersta dagar omhuldas det svarta. Ännu har denna färg ensamväldet över vår civila manliga festdräkt och åtminstone tillsvidare har ej någon lämpligare färg härtill kunnat utfunderas, trots att mången anser att en reform ur estetisk synpunkt vore av nöden. Även kvinnan av i dag omhuldar, trots behovet av ständig omväxling, det svarta. Hon vet att ingen annan färg kan göra henne så slank och att det svarta också är mvcket klädsamt för ansiktet, ja, för de flesta mera klädsamt än vilken annan fördelaktig färg, som dock särskilt väl går ihop med hår och hy. Huru klädsam är ej för de flesta sorgdräkten med en liten strimma vitt kring halsen och den långa, veckrika slöjan som så mjukt och vackert omramar ansikte och gestalt. Mot mycket ungdomliga, rosiga kinder står det svarta dock ej fullt harmoniskt. Till denna s.k. "mjölk och bär" hy äro de mjuka, milda pastellfärgerna, i synnerhet blått, men även grönt, ovillkorligen mest klädsamma. Men för en ung blondin med vit, men blekare eller matt hy och askblont hår kan det svarta vara av en rentav betagande verkan och bildar med det ljusa som kontrast en fulländat harmonisk färgkomposition. — För en eller par generationer sedan var svart för kvinnorna den viktigaste, om också ej den allena härskande färgen vid festliga tillfällen. På landet är detta även nu fallet bland de äldre där ej bygdedräkt brukas, men för borgerlig festdräkt stadgar seden numera ingenting. Förr skulle varje flicka från burgna borgerliga hem i sitt utstyre medföra en svart sidenklädning med ett "högt liv och ett lågt liv", och ofta räckte denna högtidsdräkt, utsläppt och ändrad genom hela livet. — Det svarta är till festdräkt ekonomiskt och praktiskt. Ingen färg kan lika väl som denna anpassa sig efter olika tillfällen, synnerligast då det gäller äldre personer. Dock hette det ännu i min ungdom att det fanns ett tillfälle där svart ej var på sin plats. Man kunde ej komma i svart till ett bröllop. Det innebure olycka för brudparet.
Nu vilja vi taga upp en viktig och omdebatterad fråga: "Huru skola äldre och gamla kvinnor vara klädda nuförtiden då varken bruket eller modejournalerna har några moder för dem?" Skall man köpa sig en hatt finnes det ej en enda för en gammal tant och lika är det med allt det övriga. Synpunkter på detta sakförhållande komma först allsidigt att föras fram i en framtida artikelserie "Ur formernas värld". Här ha vi blott att upptaga en sida av detta spörjsmål, nämligen: "Vilka färger äro för de äldre och de gamla lämpligast och mest klädsamma?" Också en gammal får lov att tänka på sitt yttre och visst är att lämpliga färger i hög grad bidraga till att göra det yttre behagligt och i harmoni med en människas inre, med hennes hela väsen, med hela hennes jag. Ett gammalt jag och ett ungt jag är ej samma sak och kan och bör därför ej bära samma snitt på kläderna och ej heller samma färger. Ty det som klär ungdomen och yttermera framhäver ungdomens, främst på ytan liggande skönhet, är, ju längre åren framskrida blott ägnat att framhäva bristerna, allt det den obönhörliga tiden tar ifrån oss av den fägring söm hör blott våren till. Ja, helt småningom och omärkligt för oss själva glida vi in i en ny årstid av vårt liv, in uti sommarn, in i hösten och sist äro vi inne i livets vinter. "Var årstid har sin trevnad". Likaså har varje livets ålder sin skönhet och en var av oss anstår det att förstå och vårda den skönhet som hör just vår årstid till. I livets höst och vinter ligger skönheten främst på de inre fördolda planen. Men de "vackra gamla bära denna själens skönhet fram även till ytan trots skröplighet och förvissning. Ilelä deras väsen får sin prägel av det som finnes "därinnanför* och i det gamla anletet — själens spegel läsa vi om t\on lagring som aldrig förgår. — Vilka äro då de färger som höra livets höst och vinter till? Vi kunde med enkla ord svara: "Höstens och vinterns färger i naturen". Men vi vilja ingå på saken litet närmare och svara så här. Först och främst hela gråskalan, från högtidens svarta till den varma sommarsöndagens svala vita. Vidare rutigt och randigt, prickigt och småblommigt i svart och vitt eller i svart, grått och vitt. Vidare alla glaskulans valörer mellan svart och vitt, det jämna släta gråa och det spräckliga, av ell par olika valörer "melerade" gråa. Man har bland all denna myckenhet att välja vad som för olika ändamål är bäst. Har man grovarbete äro de spräckliga och rutiga och randiga tygerna de mest praktiska och också de vackraste. Sitter man mest hela dagen stilla i sin länstol med böcker och ett litet handarbete är ej ens ett fint slätgrått kaschmir för ömtåligt till dagligt bruk. — Skada att ej vårt gråa lottatyg, såsom ofta de enfärgade bomullstygen i andra land — jag såg nyligen några trevliga sådana från Frankrike — äro vävda av garn i ett par olika, och dock varandra nära liggande valörer i grått eller med någon gråvit tråd här och var framskimrande. Huru mycket gladare och mindre skrynkliga skulle ej loftaklädningarna då se ut med sin levande yta än de nuvarande livlösa, helt enfärgade trista dödgråa. Och härigenom ginge dock ej intrycket av det enfärgat militäriska förlorat.
Ju mera man i gråskalan går mot det mörka, dessto betydelsefullare och ournbärligare blir den vita kragen, ja, i nödfall bara "halskanten" som brukades dä jag var ung, är bättre än ingenting vitt. Den vita kragen ger liv åt det enfärgat gråa — t.o.m. den trista lottaklädningeii förlänar den en allvarlig enkel skönhet — och ger å andra sidan välbehövligt lugft åt det spräckliga, randiga och rutiga.
Vad beträffar rutiga tyger, i vilka färger det än vara må, är att märka, att storrutiga sådana ej äro vackra annat än som veckade eller rikt rynkade, såsom den veckade skotska kjolen, urtypen för allt storrutigt, eller den ståtliga rynkade biedemeierkjolen, (en måttligt vid krinolinkjol). För det tjugonde seklets moder, sådana de tillsvidare varit, har det storrutiga icke passat ehuru det flitigt använts såväl till de magras som till de fetas korta snäva sommarklädningar. Jag såg häromdagen två små systrar bakifrån vandra hand i hand i var sin storrutiga klädning. Rutan upprepades blott två och en halv gång på de små ryggarna och barnen sågo ut som avdelade i olika partier. De storrutiga tygen nå först den helhetsverkan som erfordras för att det skall vara vackert, om alla rutor ej framträda i sin helhet och om veckens skuggor förena allt oroligt till ett samlat helt. Det samma gäller den storrutiga schalen. Också här förtaga vecken och skuggorna mönstrets alltför stora oro och skärpa.
Vilka färger bland de brokiga passa för äldre och gamla? Ingalunda de ljust klara eller de bleka pastellfärgerna eller de bläcka brutna färgerna som beige. Men ofta nog de mörkt klara, höstens djupa mättade rika toner i förening hälst med neutrala och kraftiga brutna färger. Det ställer sig ganska olika- igen, liksom då vi talade om kläderna i neutrala färger, för landsborna och för dem som ha utarbete eller grovarbete inne å ena sidan, och för dem som leva stilla inom vardagsrummets, skolrummets eller kontorets fyra väggar, å den andra. — Underbart bra hava kvinnorna på landet förstått att sammanställa färgerna för sin arbetsdräkt. Då man rör sig i Sydösterbottens byar ser man myckel av de hemvävda "vardagskjolarna" som de kallas i Lappfjärd och Tjock, "grovkjolar" i Närpes, lysa på fälten eller på gårdarna eller i Stugan vid härden. Dessa kjolar äro merendels randiga med någon kraftigt lysande färg i randen, gulbrunt, grönt — mossgrönt eller djupt blågrönt — cinnober, vinrött eller gredelinrött eller blått i någon djup färg, samt härtill allvarliga färger så som en smula svart, rätt mycket grått, något gråvitt, brunt. Härligt smälta dessa livfulla kjolar med sitt vackra fall samman med de kraftiga ansiktenas mörka varma, eller mörka bleka ton, liksom med de vajande fältens guld, med jordens svartbruna mylla, med härdens grå och flammor. Bättre och vackrare kan det icke vara! Ända tills dessa kjolar falla i lumpor hava de något kvar av sin färgglöd, in i det sista leva dessa färger sitt eget skimrande liv och de stadiga tygerna ha något kvar av sitt präktiga, tunga fall. Men så ser man allt oftare nuförtiden arbetskjolar av före detta "bättre klädningar", köpta i butiken, vanligtvis i den tråkiga och för äldre mest missklädsamma helbruna färgen av slätt tyg, vilket allt mera och mera kommit på modet bland äldre, både i städer och på landet. Fläckar och damm lämnar snart sina spår på den enfärgade, med appretur yttermera tillslätade ytan. Tyget blir sedan appretur. och pressning försvunnit sliddrigt och skrynkligt och den ursprungliga bruna färgen har så småningom förvandlats till något tröstlöst och hopplöst ledsamt, en färg utan karaktär och namn.
Jag skulle önska att alla finge blada igenom Marthas vackra provsamling av grovkjolar. Det är som vore man på en av Ostwalds framtida färgkonserter. Man njuter av de sköna färgaccorden på samma sätt som av en ypperlig musik.
Fortsättning på detta kapitel i nästa nummer.
- Enni Runeberg
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti