I vår flaggfråga.

Hufvudstadsbladet 54, 21.5.1918

Det starkt utvecklade partisinnet i vårt land i förening med en småsint nationell ambitionskänsla synes göra det nästan omöjligt för oas ett med förenade krafter arbeta på uppnående af gemensamma mål. Till och med i de vitalaste frågor, i hvilka man nårmast borde ha det allmännas intresse för ögonen, råda oenighet, splittring och starka slitningar, föranledda af på afvägar råkade nationalitetsbegrepp och själföfverskattning. Det är som om man skulle totalt förlorat förmåga att behärska sig och sina önskningar samt underordna sin mening andras. Det behöfver ej sågas, att detta vittnar om brist på kultur, själftukt, men äfven om brist på ett verkligt upphöjdt fosterländskt sinne.

Det sagda har sin tillämpning äfven på vår brännande flaggfråga, hvars lösning man öfverallt i landet emotser med största otålighet, speciellt våra sjöfarande, hvilka stå tveksamma beträffande de färger de skola visa utlänningarna på sjön och i främmande hamnar. Visserligen har senaten påbjudit, att dess förslag till flagga, hvilket öfverlämnades till landtdagen och utgöres af den gulröda korsflaggan med blåhvita bårder närmast korset, skall temporärt användas af samtliga finska handelsfartyg. Men detta meddelande hade knappt hunnit bli kändt genom tidningspressen förrän vi ett dygn senare erforo, att grundlagsutskottet beslutat föreslå en hvitblä färgkombination i flaggans öfre hörn närmast stången. Grundlagsutskottet föreslår sålunda en flagga, som i afseende å sin färgsammansättning är konträrt motsatt senatens temporära handelsflagga. Inför det perspektiv grundlagsutskottet med sitt förslag upprullar är det sannerligen ej förvånande, om de sjöfarande äro villrådiga. Skola de för sina fartyg anskaffa senatens temporära flagga eller vänta, tills landtdagen sagt sitt ord om grundlagsutskottets förslag? När detta skall ske och huru landtdagen skall ställa sig till detsamma därom kan man ej bilda sig en föreställning. Vår flaggfråga sväfvar sålunda fortfarande ins blaue. I denna angelägenhet synas herrarna i grundlagsutskottet följa sin subjektiva mening utan att låta påverka sig af sakliga vägande skäl. De favorisera för sin del de blåhvita färgerna och därför skall landet lyckliggöras med en blåhvit flagga. De taga härvid ej i betraktande, ett rödt och gult äro Finlands heraldiska färger, att en fackmannakommitté framställt ett förslag, i hvilket rödt och gult utgöra hufvudfärgerna, att senaten föreslagit för landtdagen en röd och gul korsflagga med blåhvita bårder, sålunda ett kompromissförslag, att sjöfarande allmänt i tidningspressen uttalat sig för de rödgula färgerna, att dessa färger genom senatens kompromissförslag redan äro införda i utlandet som Finlands officiella färger, att sjöfartsstyrolsen utfärdat flaggcertifikat öfverensstämmande med senatens flagga, att de rödgula färgerna allmänt ingå i de flaggkombinationer, som användts i Finland under de senaste årtiondena, och att det finnes en kraftig opinion i landet för ifrågavarande färger som landets nationalfärger. Alla dessa skäl synas emellertid vara af ingen betydelse i jämförelse med den personliga smak, som för grundlagsutskottet varit den utslngsgifvande i fråga om handelsflaggans färger.

Men är nu detta riktigt och får eller bör vår flaggfråga skärskådas från en sådan privat synvinkel? Nej, ingalunda. Frågan är af don betydelse, att densamma måste ses från ett annat plan.

Ett lands nationalflagga är en yttre symbol för nationens själfständighet. Den kräfver aktning och erkännande hvar den än uppträder. I dess skydd få inga handlingar begås, hvilka kränka internationell rätt eller heder och ära. Folket i land förstår ej de känslor för flaggan, som besjäla sjömännen. De kunna stundom utan att reagera fördraga en personlig skymf, men de tåla aldrig, att flaggan missaktas. Sjöfolket och nationalflaggan höra därför samman på ett annat sätt än hvad som är fallet med flaggan och befolkningen i land. På landbacken ha många en mycket dunkel uppfattning om nationalflaggana verkliga betydelse. För dem är flaggan en dekoration på huset i staden eller villan på landet. Den hissas än si, än så, ofta vajande på half stäng, atundom upp och ned. För sjömannen är flaggan det dyraste som finnes och en illa eller orätt hissad flagga är för honom en styggelse.

Den betydelse flaggan sålunda har på sjön förutsätter, att don har en färgkomposition, som motsvarar det med densamma afsedda syftemålet, d. v. s. ett färgerna i flaggan äterfinnas i landets vapen och att de anordnas och väljas så, att flaggan möjligast skarpt framträder på långt håll och är lätt skiljbar från andra nationers flaggor. En flagga med svaga färger kan ej ses på bäll och dess uppgift är därmed förfelad. Färgerna måste vara starka, sä att de bryta igenom och ej förväxlas. Det gäller ofta att på flere mils afstånd under oblida förhållanden urskilja ett mötande fartygs nationalitet. Däraf kunna under vissa omständigheter stora värden, betydelsefulla order, ja ett fartygs säkerbet vara beroende. Folket i land förstår ej, huru betydelsefullt allt detta är. Det är därför den personliga smaken och det enskilda tycket ej fä vara bestämmande för en flagga» utseende. Detta är närmast en sak, som angår de sjöfarande och som de bäst förmå bedöma.

Afsikten med ofvanstående är ej att här framlägga ett nytt flaggförslag - sådana finnas flere än tillräckligt. Härmed afses endast att rikta en vädjan, till landtdagen och vederbörande utskott att ej ensidigt efter eget tycke och »mak af göra vår flaggfrågs utan att därförinnan ha genom experter -
eller kanske lämpligast genom sjöfartsstyrelsen - inhämtat sjömännens mening. Som experter borde anlitas erfarna och kunniga skeppsbefälhafvare - ej sådana sog segla på Päjäne, Saimen och andra inre vattendrag eller kustbefälhafvare, utan befälhafvare, som plöjt världshafven och af egen erfarenhet förstå bedöma det lämpligaste utseendet hos vår blifvande handelsflagga. Sakkunskapen bör i denna angelägenhet få fälla utslaget, ej det personliga tycket. Endast därigenom erhålles en flagga, hvaraf landet har heder och gagn.

- A. Sud.