Tillfälligheternas spel.

Hufvudstadsbladet 54, 21.5.1918
Helsingfors, 21 Maj.

Om det är någonting, som kan komma fosterlandsvännen att med tvifvel och bekymmer motsa framtidens svar på frågan huru vi skola förmå reda oss såsom en respekterad, stark och själfständig nation, så är det den besynnerliga eftergifvenhet för tillfälligheternas intryck, som gör sig gällande i vårt offentliga lif i stort som smått.

Tagom till exempel spörsmålet konungadöme eller republik. Sedan uråldriga tider har Finland varit ett konstitutionellt och monarkiskt styrdt land. De tider, då vårt land kunnat glädja sig it de bästa villkor för en blomstrande, fri och kraftig utveckling, ha varit de, då de konstitutionellt monarkiska grundsatserna kanmit klarast till hedera i vSrt ststslif. När sedan, såsom resultat af en månghundraårig utvecklings strider och arbete själfständighoten ändtligen vinkade, deklarerade regeringen plötsligen sin afsikt att bygga förslaget till landets blifvande regeringsform på att Finland skulle vara en oberoende republik, "riippumaton tasavalta". Motiven härför angåfvos ej, och när landtdagen den 6 december 1917 gaf sitt bifall till förklaringen, skedde det ulan någon motivering och utan att den nya principen med ett enda ord hade berörts under öfverläggningen. Det sistnämnda var naturligt nog, ty tonvikten låg pä oberoendet; den andra frågan underlåg icke i det ögonblicket någon diskussion. Nu, efter några månader, erfara vi plötsligen genom regeringschefens mun, att regeringens ståndpunkt är en helt annan. Regeringens majoritet inser nu nödvändigheten af ett nuv uaikiskt styrelsesätts bibehållande med så klar bestämdhet, att den icke vill medverka till den viktiga frågans afgöraude, om detta tilläfventyrs går i annan riktning. Vi stå således i den egendomliga situation, att regeringens majoritet förklarar sig ämna afgå i händelse landtdagen faller på orådet att vid afgörandet af frågan om regeringsformen godkänna regeringens egen proposition.

Detta är icke förvånande, ock det är tvärtom glädjande att regeringen nu tar så bestämd ställning i saken. Det förvånande och bekymrandb är blott den lätthet, hvarmed man i ett skickelsedigert ögonblick uti en statsviljeförklaring af yttersta bärvidd insmög ett uttryck, som icke bade någonting att göra med don sak döt gällde och som i det sammanhanget icke blifvit och icke kunde bli föremål för pröfning, men som likväl kommit mycken onödig förvirring åstad. Det hade bort heta helt enkelt en oberoende stat eller rike, ty det var oberoendet det gällde att fastslå och notificera. Frågan om hurudan regeringsform Finland för framtiden ämnade antaga hörde icke till det dåvarande spörsmålet. Och i sakens natur låg, att intill dess en förändring på lagligen bindande sätt kommit till stånd, blef den gamla regeringsformen gällande, såsom ock i verkligheten skett.

Men det ord, "tasavalta", som man då så oöfverlagdt klimda till med, har med all sia eklarhat likväl hopat många onödiga stätestenar i vägen för en väl betänkt pröfning af regeringsformens detaljer, när vi nu ändtligen kommit fram till den frågan.

I politiken ocb statslifvet bör man tänka först och tala sedan icke tvärtom.

Vi må förbigå det nyss uppförda skadespelet pä Sveaborg, som också visar huru allvarliga företag med stor ideell och politisk innebörd kunna urarta till fars, nar man förgäter den nyss anförda, mycket banala men praktiskt oeftergifliga erfarenhetssatsen.

Vår politiska historia från de senare åren, alltifrån de dagar, då enkammarlandtdagen sköts fram i ett sannskyldigt folkrus, och slutande med påbjudandet af två för vårt kommunala och ekonomiska lif så ödeläggande lagstiftningsakter som de nya komraunaliagarna och lagen om 8 timmars arbetsdag utan att folkrepresentationen ens gaf sig tid att läsa lagarna - erbjuder många sorgligaexempel pä den berömda karaktäristikem af oss såsom "ett trögt folk fullt af hefsigheter”.

Nu håller återigen ett ärende på att afgöras för eviga tider på grund af tillfälligheternas spel, frågan om Finlands national- och handelsflagga.

I trehundra år ha såsom "Finlands gamla färger" gällt vårt lands vapenfärger, de enda som varit våra, eftersom Finland hittills icke fört en egen flagga på världshafven. Men när våra färgar förts af finländska trupper i de stora krigen på hundratals slgsfält rundtorn Europa, har det varit genom fanor med våra gamla färger på.

Men en dag på 1860-talet fölldet ett hadsällskap i Visby in att proklamera hvitt och blått såsom Finlands flagga, och vips anammades denna nyhet. Och sedan man med oreflekterad hetsighet gjort detta, har man på många håll ådagalagt en märkvärdig tröghet uti förmågan att förstå och bedöma hvad en flagga är, att
den år något mer än en dekorativ tygtrasa, som man hissar på sommarvillor och festplatser, att den är en nationell symbol, som sammanhänger med folkets historia, och ett den hör den internationella sjöfarten och världshafven till och bör vara gjord såsom det passar sig i den användningen.

Efter hand begynte åter tankarna något klarna i denna sak och den redgula korsflaggan har under de senaste tjugu åren vunnit allt allmännare användning, där den icke hindrats ef yttra våld, som varit fientligt mot alla nationella symboler. När själfständigheten förklarades, var det den flaggan, som spontant och i stöd af ett sakkunnigt förslag af en kommitté af fackmän på sjöfartens och flaggkunskapens område hissades på dem af våra fartyg tom gingo på utländska hamnar, öfverallt längs kusten och i södra Finland, där de tyska trupperna tågade fram som befriare, hälsades de med den nationella symbolen, lejonfanan, "altes Löwenbanner”, som äfven framkallade deras entusiastiskt vänliga hyllning, och den på grundvalen af detta baners färger sammansatta korsflaggan.

Men nu dyker plötsligen åter badsällskapets i Visby och de ryska jaktklubbarnas hvitblå flagga fram med anspråk på att vara vår nationella flagga. Med förvåning ha de främmande mätmen sport hvad det betyder, och när man upplyst dem om att i det här landet finnes en del människor, som icke kunna lida våra historiska färger utan vilja framdrifva användningen af andra, sä ha de medlidsamt skakat på hufvudet; "tolles Land”!

Landtdagens grundlagsutskott har också i ny sammansättning förkastat de historiska färgerna och äfven förkastat den af regeringen såsom en kompromiss föreslagna flaggan samt plötsligen försökt tillskapa en ny.

Hvadan allt detta? Emedan vi mi i ett par månader sett osa så leda vid röda trasor, som fladdrat litet hvarstans, att vi numera se rödt öfverallt. Återigen få tillfälligheternas intryck hli afgörande för beslut, som uppträda med anspråk ett återspegla nationens tänkesätt, och komma att bli bestående för eviga tider. Ty till och med en statsform kan ändras, troner stjälpas och resas upp igen, men flaggan förblir, likasom det namn nationen bär. Men vi byta ju också namn i det här landet tom man byter, kläder.

Att man för militärens fältuniformer väljer så litet påfallande färger som möjligt är påkalladt af praktiska nödvändigheten att söka skyddande likhet. Men att man för sin flagga väljer just de färger, som minst af alla kunna skönjas mot ljusa skyar och grå rök, mot en blekblå himmel eller hvita segel, och att man envisas att fatta ett så opraktiskt beslut med våldförande tillika af all historisk tradition, det hör dock till det rent absurda. Tolles Land!

Badsällskapet i Visby på 1860-talet hade då i några år sett de hvitblå färgerna på jaktklubbens kuttrar i den nyländska skärgården; djupare än så voro icke dessa färger förknippade med de nationella symbolerna. Nu ha vi som knappast kommit lös från den ryska föreningen, men den tyckos ha trängt oss så i blodet, att vi icke kunna göra oss fria från denna ryska flagga, som föres af de ryska jaktklubbarna inom hela riket och såsom sedan är internationellt bekant såsom en rysk nationalflagga.

I de tillfälliga intryckens uppbrusning ha vi varit färdiga att omstörta de konstitutionellt monarkiska styrelsegrundsatser, som "uppbäras af det finska folkets öfvertygelser och äro sammanvuxna med dess lagar och institutioner”; i de tillfälliga intryckens uppbrusning skända vi vära historiska namn ach rifva ned våra nationella symboler. Alltjämt tillfälligheternas spel. Först en hetsighet utan öfverläggning, sedan en obotfärdig tröghet att åter låta sundt förnuft komma till heders i eftertanken.

Vi äflas med att vara ett demokratiskt folk, som ser blotf framåt och hvars största ifver går ut på att slita sönder minnena af det som varit. Det vore anledning för oss att betänka den djupa visdomen i Renans, den franska tänkarens, ord: "Det sanna framåtskridandets, det verkligt sanna framåtskridandets
män äro de som bygga på en djup aktning för det förgångna".

Vi sakna denna aktning för det förgångna. Men det är fara värdt, att ett folk, som själft icke skänker aktning åt sitt förgångna, icke heller mäktar skaffa någon aktning vare sig hemma eller ute, för sin framtid.