Lantdagsbrev.

Wasa-Posten 44, 1.6.1918

Vasa den 1 juni 1918.

Helsingfors den 26 maj.

Under senaste vecka blevo flera särskilda lagförslag av lantdagen behandlade. Ehuru tredje behandlingen återstår kan man dock vara säker på att dessa lagförslag komma att bli slutligt godkända i den form de fått i de två första läsningarna.

Först och främst har den segslitna flaggfrågan blivit löst, och inom kort har värt land lyckliggjorts med en officiell flagga.

Denna fråga har ju haft sina märkliga öden. Redan i höstas uppgjordes av en av regeringen tillsatt kommitté förslag till flagga, vilket gick ut på lejonflaggan som statsflagga samt som handelsflagga en röd duk med gult kors. Dessa färger ha historiska traditioner och ha alltid uppburits av den svenska befolkningen i landet. En sådan flagga med gult kors pä röd duk hade dessutom varit vacker och dekorativ och haft den stora praktiska fördelen att den varit väl synlig till sjöss.

En farhåga, som blivit uttalad, att denna flagga möjligen kunde förväxlas med den danska, om den gula färgen blacknar, har tillbakavisats av fackmän med alt denna färg håller sig bra och att förvecklingar till sjöss icke behöver befaras. Det är sålunda många omständigheter som talar för att vår flagga blivit sådan kommittén föreslog.

Emellertid har den finska befolkningen i landet redan i flera årtionden uppburit de blå-vita färgerna som sina nalionalfärger. Att de skulle släppa dessa färger från den officiella flaggan trots allt som talar för den röd-gula, kunde man ju på förhand betvivla.

Delta visade sig också snart. Då senaten avlät till lantdagen proposition i ärendet, var flaggan ändrad från kommitténs förslag därigenom att längs det gula korset dragits blåvita ränder.

Klart var ju dit, att i flaggan må ste ingå också de blåvita färgerna. Huruvida det skulle vara möjligt att med alla dessa färgkombinationer lyckas få såväl cn vacker som en praktisk flagga var en annan sak.

Att det icke skulle råda brist på förslag fick man snart erfara. Det började formligen hagla sådana i alla möjliga sammanställningar. Om det berodde på alt man blev förbryllad av mängden eller om andra orsaker verkade är svårt all säga, men av alla de förslag till flagga, som framkommo, var ingen tilltalande.

Genom upproret fick flaggfrågan som så mycket annat lämnas vilande. Då densamma nu ånyo upptogs märkte man genast, att svårigheterna med de mänga färgerna voro undanrödjade. Den finska majoriteten i grundlagsulskollet utmönstrade nu ulan vidare den röda färgen såsom varande revolutionsfärg, och i ett buj beslöts av denna majoritet att i flaggan skulle ingå endast de blå-vita färgerna sålunda, alt duken skulle vara vit med blått kors.

Det hjälpte icke huru mycket som än invändes frän sjömanuahåll häremot, ehuru man tycker att åsikterna pä detta håll just i denna fråga hade bort vinna något beaktande.

Skräcken för den röda färgen vid flaggfrågans behandling har verkat så överdriven, att man nödgas be fara, al densamma icke varit uägon verklighet, utan en lämplig före vändning för att få den blå-vita flaggan till stånd.

Att de svenska lantdagsmännen höllo pä de gul-röda färgerna var ju klart, men del var lika klart att något avseende icke skulle fästas härvid. Man uppfordrades endast att ställa sig lojal till den flagga, som av lantdagens beslutas.

Det är att hoppas på lojalitet, men med den utgång flaggfrågan nu fått kommer att råda mycket och berättigat missnöje.

*

Lagen angående rätt åt senaten att utfärda interimistiska stadganden till upprätthållande av den allmänna ordningen och säkerheten hör även till de ärenden, som under senaste vecka behandlades.

Enligt den i andra läsningen god kända lagen bemyndigas regeringen att i antytt avseende utfärda nödiga stadganden 1) beträffande inskränkningar i rätten alt utgiva tryckalster, i förenings och församlingsfriheten ävensom i rättigheten att fritt vistas å viss ort samt 2) angående utvidgad rätt att verkställa kvarstad, husundersökning och häktning. Straff lör överträdelser mot de bestämmelser, som sålunda komma alt utfärdas, fir böter eller fängelse icke utöver eli är. Giltigheten av denna lag vafar till 11 juni 1919.

De förhållanden, som nu råda, göra del nödigt att senaten tilldelas sådana befogenheter. Man behöver bara tänka sig följderna att den socialistiska pressen omedelbart skulle få utkomma i samma hetsande ton som förut och agitationsmöten mot den lagliga ordningen utan vidare skulle få avhållas. Del var därför alldeles naturligt att lantdagen skulle godkänna lagen.

Men då det gäller undantagsstadganden, som beröra dyrbara med borgerliga rättigheter, borde dock en viss varsamhet förekomma. På grund av abnorma förhållanden på livsmedlens område har folket redan varit nödsakat avstå från många i lag tillförsäkrade rättigheter. Sedan denna lag nu ytterligare tillkommer, kan det icke vara så alltför många medborgerliga rättigheter som återstå.

Man vill icke tro, att senaten kommer att begagna sig av dessa befogenter längre än vad nödigt är för ordningens återställande, men å andra sidan kan man icke inse, varför giltighetstiden utsiräckes så långt framåt som ett helt år. Lantdagen kommer helt säkert att sammanträda i höst och omöjligt vore del därför icke att åstadkomma särskilda lagar, i vilka hithörande förhållande bleve reglerade, varför liden hade kunnat förkortas till detta års utgång. I värsta fall skulle det icke helle vara omöjligt alt i höst förlänga giltighetstiden, om förhållandena sådant kräva, liksom man nu är tvungen förfara med livsmedellagen. Emellertid kommer undantagslagen nu att gälla till 1 juni 1019.

- G. G.