Underrättelse om Färgestoften Indigo, dess tilredning och upgift, at pröfva den til dess rätta halt.

Tidningar Utgifne af et Sällskap i Åbo 8, 30.4.1773

Denna färg tilredes af örten Indigofera Tinctoria, som är af årtslaget, och närmast lik Hedyfarum; af Indianerna kallas den Anil.

År 1599 blef denna färgestoft, såsom fråtande och skadelig, förbuden i hela Romerska Riket; senare tiders rön hafwa å daga lagr, detta dock wara ogrundadt. År 1654 instäldes igenom et mandat i Regensburg ähwen bruket af denna färg, emedan dess införsel ansågs hindra Weide planteringarnes upkomst; men som Weidet ensamt ej förmår gifwa en nog lyster blå färg, har bruket af Indigo med stjäl blifwit allmänt infört.

Den mästa Indigo handel drifwes nu af Portugisare, Spaniorer, Engelsman och Hollendare, hwilka ifrån sina Colonier tilbringa Europen denne wara. Holland förmenes endast ifrån Provincen Agra, i stora Mogols Rike, årligen öfwerföra til Europa afsättes i Tyska orterne, smat i Muscou och annorstädes i Ryssland.

I handel anses Gvantimal Indigo för bäst, dernäst Platto Xerviex, Indigo Lauro, Indigo Domingo: men Indigo Caribis är sämst och säljes för bättre pris. Den Ostindiska Indigo är bildad, såsom til hälften klufne ägg; den Wästindiska består af wanliga aflånga cuber. Ut med beqwänlighet kunna inpacka den förra i fastager, öfwerföres den mäst sönderstött til smärre bitar eller stoft til Europen; men härigenom händer ock, at denne art Indigo ganska lätt kan förfalskas.

Bladen af örten Indigofera gifwa den mästa och lystersta blå färg. När desse äro full mogna, hwilket röjer sig då den blifwa krusiga, stäres plantan af, et twär finger ofwan jord, bladen skiljas ifrån stjelken, och läggas i et kar, eller i en af tegel och murbruk upförd reservoir, hwaruti de något tiltrampas, samt derpå begjutas med watten, at det står til en half eller 1 aln öfwer altsammans, alt som förrådet af bladen det fordrar. Efter 12 à 15 timmar komma watnet och Indigo bladen i fermentation eller gäsning; watnet börjar på et hetta och stinka, blifwer grunnlight och violett til färgen. Så snart desse tecken inträffa, aftar pas strart alt detta grumliga watnet i et annat kar.

Desse stöpnings kar eller reservoirer, hwaruti Indigo bladen inmäskas, innehålla gemenligen 28 til 30 tunnor watn. Det aftappade watnet försättes af trenne Negrer gemenligen i rörelse med skopor eller roder, som ständigt arbeta och röra däruti i 2 à 3 timmars tid, hwarefter watnet börjar på at klarna och stjära sig, då det lämnas at stå skilla 12 eller 15 minuters tid, til dess et mörkblått sediment satt sig wid botten, whilket är färgämnet, som behålles qwar i karet, men watnet afflås.

Sedimentet, hwilket således utgjör färgämnet, öses sedan i grofwa Linnepåsar, som uphangas, at watnet må afrinna, hwarpå det uttages, torckas i skugga, samt då det är lagomt torrt, med Trädknifwar skåres i sådane bitar och stycken, som Indigo wanligen säljes.

Plumier, Labat, Tavernier, och flera hafwa lämnat underrättelser om denna färgestofts beredning; jesuiten Mailord, hwllken mäst i 20 års tid wistats wid Indigo planteringarna i Lovisiana, har dock gifwit de bästa uplysningar därom, som finnas införde i Lond. Magazin 1754 Append. pag, 596. At ej förtiga det Herr Margraff i Berlinska Wettenfkaps Acad. Memoirer för år 1764 äfwen lämnat oss en upgift och anledning, at af det fina sedimentet, som kan samlas wid Weide färgens fermentation och beredning, tilwärka Indigo.

I anseenbe til Indigo färgens dyrhet, så förfalskas den ofta och på fiere sätt igenom tilblanning af andra mindre kåstsamma ämnen. Allmännast skjer det med inblanning af Påtaska, aska,finsiktad och slammad krita, swart skiffer eller lera, än ock med tilsats af Turnesol, fint sönderstampade blå ylle och sidenklutar, samt annat dylikt. I fall Indigo bladen blifwit förkånge-underhållne i gäsning, eller ock man med rodret arbetar öfwer en lämpelig afpassad tid, rik ta slike omständigheter wäl mycket Indigo-makaren: men färgen blifwer förmörk och oduglig.

Förjande prof kan man anställa, at med säkerhet utreda, om färgen af Indigo är god och äckta eller icke? 1:0 blandar man af färgen något i ey glas kalt watn, uplöser den sig då deruti wäl, utan at fälla sand eller jordaktigt grummel på botn, kan man lita på, at denna blå färg är upriktig och äkta. 2:0 försökes Indigo i eld, brinner den oförfalskade aldeles up, utan at lämna aska, jord eller sand efter sig; hwilket intet träffar in med Indigo, som med främmande ämnen blifwit upblandad. 3:0 god Indigo bör i brättet ej wara grynig, utan af jämt gry, til färgen Violett-blå lefwande och hafwa högre lustre än åswanpå, samt äfwen nästan som en swamp simma på wattnet. Ju djupare Indigo stycket siunker ned i watnet, dess mera är anledning at misstänka det om väckra halt och för främmande odugeliga inblanning.