Wiborg 55, 13.7.1855
(Forts. och slut fr. N:o 54.)
II Eld afhållande anstrykningar. Ehuru man, såsom redan blifvit nämnt, icke eger medel, att göra brännbara ämnen såsom träd, tapeter, theater kulisser och dylikt till rakt oförbränneliga, så hafva dock följande anstrykningar den stora, ganska värdefulla nyttan att högst svårt antändas, icke utbryta i laga, utan endast af stark hetta förkolas, och fortplanta således en vådeld mycket långsamt, hvarunder menniskohjelp vanligen hinner anskaffas. Att göra en brännbar kropp till oförbrännelig, ur någonting som vi ännu icke känna, men att göra samma kropp till långsamt, till svart förbrännelig, redan detta är en ganska fördelaktig sak.
Det enklaste och billigaste medel att skydda träd, t. ex. smidjor, invändigt för lätt antändning är, att uti kokande hett vatten till 20 # vanlig lera, blanda 1½ # mjöl klister och 1 # pottaska så att det blir som en tjock välling, hvarmed tak och väggar invändigt anstrykas i flera repriser, till 2 à 3 liniers tjocklek.
Till yttre anstrykning emot eld berömmesmycket följande, nägot sammansatta men dock icke kostsamma, blandning.
Släckt kalk 24 delar, fet lera (sandfri) 1 del, pulveriserad gips 1 del, finaste sand 2 delar, tegelmjöl 4 delar, hammarslagg (från smidjor) 3 delar, (inhugget nöthär 4 delar, och dertill erforderlig mängd frisk oxblod, att blandningen blir som en tjock välling.
Träd virket, (t. ex. ett brädtak, ju äldre dess bättre, en stock eller brädvägg) som härmed skall öfverdragis, betfrykes förstmed god tjock tjära och öfversällas strävt derefter med skarp ren mursand. Sedan denna torkat och den lösa sanden afsopats, bestrykes föremålet med förestående blodblandning i flera repriser, tills den blir minst ½ tum tjock, allt under inpregnering med sand, som efter hvarje anstrykning genast påsällas lagom tjockt. Sedan allt detta torkat, öfverdrages anstrykningen ännu 2 linier tjockt med en tjock blandning liknande tunnt murbruk och bestående af kalk, sand, hammarslagg och oxblod. Om denna föreskrift ordentligen följes, tro vi att den möjligast fullkomligt uppfyller sin bestämmelse och borde kunna utan betänkande icke blott tillåtas, men anbefallas att användas pä brudtak, så i stöder som pä landet, likasom pä papperstak, fast papperet här år blott en öfverflödig kostnad.
Till anstrykning inom hus, uti eldfarliga anställer, såsom fosforsticks verkstäder, ferniss kokerier, kemiska laboratorier, snickare och svarfvare verkstäder, folk- och hällslugor, med ett ord, uti alla sådana rum der ej vatten och vattenångor förekomma, är följande blandning en ypperlig anstrykning emot eldfarlighet; (uti ett tunnt trädkärl, utvändigt bestruket med denna blandning, skall man kunna koka vatten). Den består af lika delar drag- eller snickar lim och hvit alun, upplöst uti ättika.
Likasom alun hur, verka ock många andra salter, som derföre likaledes kunna användas för att till en del betaga träd dess anländbarhet. Om dessa salt substantier skola göra sin behöriga verkan, böra de ock intränga någorlunda djupt i trädets porer, hvartill en ytlig påstrykning icke gör tillfyllest, utan bör trädet ordentligen indränkas eller blötas uti saltlösningen; om det låter sig göra, är det ännu bättre att kola trädets yta tillnägra liniers djup och sä indränka detsamma med hvad saltlösning man för ändamålet bestämt. Om trädet ännu hårdt omgifves med tunnare linne eller bomullstyg, väl genomdränkt med samma saltlösning, så är det ännu bättre skyddadt för brand. De lösningar hvaraf man, sålunda begagnade, sett den bästa nyttan äro af fosforsyrad och bornxsyrad ammoniak, kaustik kali och natron.
Samma medel som bogagnas att skydda träd för eldfängdhet, kunna äfven begagnas på linne och bomulls väfnader. Gay-Lassac fann att sådana salter som först vid hög temperatur äro smältbara och efterlemna vid deras upphettande en jordartad substans (sådant är fallet med alun, jernvictriol, zinkvictriol, glauberfsalt, svafelsyradt kali m. f.) äro mindre användbara; mycket lämpligare för värt ändamäl fann han sådana salter vara som lått smälta redan vid svag hetta, och derföre öfverdraga tyget eller vafven med en sorts glasur, skorpa, som motstår elden; sådant salt ar borax. Flyktiga salter såsom svafvelsyrad ammoniak och salmiak äro befunna verksamma på väf. Alldra bäst är, då af båda sorterna blandas, såsom fosforsyrad och boraxsyrad ammoniak med lika mycket salmiak. Lösningen måste vara koncentrerad och tyget väl genomdränkas med densamma i flera repriser. Papper kan på samma sätt som väf behandlas, men blir i alla fall af föga nytta.
Vattenglas. Det nyaste, och i stort sannolikt det med största fördelar, användbara medel attskydda träd och tygeremot antändning är utan tvifvel det af professor Fuchs i München uppfunna vattenglaset, nemligen en förening af kieseljord med kali, som till detta ändamål, beredes på följande sätt: 10 delar god, från digestivsalt möjligast renad, pottaska (eller i dess ställe soda), 15 delar kiesel eller qvarts och 1 del kol, pulveriscras och sammanblandas väl, samt inläggas uti en eldfast degel, blandningen sättes på stark eld och hålles sex timmar uti smältning, tills allt blir en likformig glasartad massa, som med en jernslef uttages från degeln och får kallna. Efter kalnandet pulveriseras massan och upplöses i dess fyra- eller femfaldiga vigt hett vatten. Denna upplösning åstadkommes blott utikokande hett vatten; man inblandar dit glaspulvret i små portioner, under jemn omröring uti den kokande vatten grytan tills rätta proportionen är inblandad; kokningen underhålles derefter ännu 3 à 4 timmar tills intet vidare af pulvret upplöses och vätskan fått utseende af en tunn sirap. Sedan vätskan fått kallna och det osmälta satt sig till botten, afhålles den flytande vattenglas-lösningen, som nu ar färdig till begagnande.
Om den till glasberedningen använda pottaskan var orenad af främmande salter, eller innehåller glaset en betydande mängd svafvellefver, (som igenkännes af dess lukt, sa mäste glasmassan, före dess upplösning i vatten, ligga pulveriserad under ofta omblandning, 4 à 5 veckor att vädras (afdunsta) uti fria luften och derefter flera gänger tvättas i alldeles kallt vatten samt först efter denna rening smältas, som redan beskrifvet är uti kokande hett vatten. Glas-solulionen är något klibbig och grumlig; den liter utspäda sig med rent vatten , och bildar, anstruken på träd och andra brännbara ämnen, ett fernissartadt öfverdrag, som fort torkar, af luftens omvexlingar icke förändras och uti kallt vatten är ytterst svart lösligt, samt emotstår eldens åverkan till den grad att det ganska väl bevarar de dermed anstrukna föremålen för antändning. Då trädvirke eller dylikt härmed skall bevaras måste anstrykningen upprepas 5 à 6 gänger, och i synnerhet första gången icke vara för mycket koncentrerad utan mera tunn, samt då väl med penseln inarbetas uti alla föndjupningar och springor. Sin största nytta såsom emot eld skyddande medel erhåller denna vattenglaslösning när den blandas med någon jordart; härtill lämpar sig bäst ben-aska eller en blandning af torr pulveriserad lera och krita. Vill man med denna glaslösning skydda väfnader (tyger) så är det icke nog att de dermed utvändigt anstrykas utan de måste ligga och blötas uti lösningen, eller genom valsning uti dem inpressas, så att de blifva fullkomligen genomdränkta deraf. Sedan de torkat kunna de öfvermålas efter behag, och är denna behandling mycket att recommenderas för theater kulisser, ridåer, paravaner, lärft tapeter, rullgardiner, eldskärmar, lakerade borddukar, golfmattor i närheten af eldstäder, brandsegel, brandbeklädnader m. m.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti