Wiborg 49, 22.6.1855
Anstryka, kallas i allmänhet att öfverdradraga en kropps yta med något mer eller mindre tunnt flytande ämne, som sedermera torkar fast dervid. Ändamålet dermed är: att gifva de anstrukna föremålen varaktighet emot väta, fukt och röta, emot rost och stundom emot eld. Kostnaden är obetydlig emot nyttan af sådana antryckningar, de motverka länge trädets förstörandegenom röta, derom kan hvarje landtman lätt öfvertyga sig, om han undersöker någon för längre tid t. ex. med rödfärg öfverstucken byggnad; ma man derföreicke försumma att låta öfverstryka med färg, allt hvad styrkas kan. Anstrykning är det enklaste och gröfsta af målare handtverket, och begagnas de möjligast billiga färgstofter dertill, emedan en större mängd, som här åtgår, annors skulle blifva alltför kostsam. Den anstrykning eller målning, som mera har afseonde på prydnad än blott varaktighet, skall framdeles blifva föremål för en särskild artikel i detta blad. Till här ifrågavarande anstrykningar begagnas flera blandningar och ämnen, men alla kunna de indelas uti tvänna afdelningar eller klasser: 1:0 Sådana blandningar som åsyfta att bevara de föremål, på hvilka de användas emot röta, fukt och väta, samt 2:0 Emot eld, det vill säga emot hastig antändning och uppblossande låga, ty något radikalt medel, som fullkoniligen skyddar en brännbar kropp emot förbränning, känna vi ej. Det är redan godt och väl att hafva sådana som åstadkomma att brännbara ämnen långsamt och med svårighet antändas och äfven då ej brinna med låga utan endast förkolna, hvarigenom menniskohjelp hinner tillkomma, innan förstöringenutbredt sig öfver allt.
1.0 Anstryknings färger emot röta, fukt och väta
Oljefärgen är den med största förtroende allmännast anlitade, synnerligast uti städerna, der den också är på sin plats; men utom dess dyrhet beror dess nytta och varaktighet helt och hållet af dess tillredning, som ofta ingalunda är den bästa; stundom är orsaken dertill okunnighet, stundom också vinningslystnad hos dem som sig med sådana anstrykningar befatta. Det lönar sig mindre att förfalska de billigare anstrykningarne och dessutom tro vi att många bland dem uti verkelig nytta och varaktighet skola vara jernngoda, om ej öfverträfla oljefärgen, åtminstone så, som vi vanligen sett oljan användas, nemligen kokad till så kallad fernissa. Ettfullkomligen godt surogat för lin och hamp olja är den så kallade spiggoljan, der den kan fås; den erhålles genom kokning af spigg fisken (Gasterosteus Acuteatus), hvars fett eller trän har den egenskapen att fullkomligt intorka och bilda ett fast öfverdrag på de saker som bestyrkas dermed.
Utom dessa feta oljor kunna anstryknings färger beredas med lim, mjölklister, skummad mjölk, söt eller sur är detsamma; blodvatten, träd och stenkols tjära, terpentin m. m.; vi skola här uppgifva några allmänt reccomenderade blandningar, hvarifran hvar och en efter behof och omständigheter, kan göra urval.
a) Oljefärger till strykning: Härtill är hampoljan lika god som linoljan, den förre är blott litet mörkare. Oljan hehöfver alldeles icke kokas till fernissa då den begagnas ute i fria luften, den torkar nog af sig sjelf, om det är någon dag förr eller sednare, kan vara detsamma, men erfarenheten har lärt, att den anstrykning som skedt med okokt olja är mycket varaktigare och starkare, än den med kokt eller fernissa. Vi se ofta huru en del oljefärger i form af fjell eller tunna bitar, efter några års anstrykning, börjar lossa ifrån väggar och plank; huru andra blifva mjöligaoch sköljas bort af regn och vind. Dessa olägenheter undvikas om man begagnar ren okokt hamp eller lin olja, i stället för kokt olja eller fernissa. Vidare bör man tillse att målare icke tillåtas grunda (första gången öfverstryka) väggen eller hvilket annat föremål som helst med tunnt lim eller klistervatten, som de stundom bruka, för att spara på oljefärg, som derefter ej mera krm tränga in uti trädet, hvilket just är afsigten med målningen, utan torkar löst på trädets yta, och afialler snart vid fuktig väderlek. Grundningen bör rättast ske med alldeles samma färg som andra och tredje strykningarne, blott med den skiljnaden att den är mycket tunnare och oljestarkare, föratt väl kunna tränga in uti trädets porer. Hartser och kådor blandade till grofva färger, gifva dem glans på en tid men ingalunda ökas varaktigheten dengenom i längden. * J. Mager uppgifver till hvarje # blyhvitt 14 lod fernissa tili rifning och utspädning.Med en kanna olja, kunna 150 à 180 qvadrat alnar anstrykas engång, allt efter föremålets lösare eller tätare beståndsdelar; till en kanna olja åtgår omkring 8 # färgstoft, af de; tyngre slagen, såsom: blyhvitt*), ockra, ren lera, bolus&c; krita, ehuru mycket begagnad, är ej varaktig med olja, denpassar bäst för limfärger, der blyhvitt med tiden mörknar och ej är tjenlig. Det uppgifves att 3 dagsverken åtgå till rifning och anstrykning af en kanna oljefärg. Till oljefärgsstrykning begagnas mest: blyhvitt, blygull (mengel) ockra, gul, brun, röd m. m. af flera nyanser, pariser eller berliner blått, chormgult, mönja kimrök och bensvärta. Färgerna rifvas på en stenhäll eller ännu bättre med en färgnfnings maschin (don enklaste i form af ett par handqvarnsstenar) med olja eller fernissa till lagom tjocka och anstrykas med stora svinhårs penslar. Att uppblanda färgen med terpentinolja, gör den tunn och lättflytande, men detta sker på varaktighetens bekostnad och man kan ganska väl umbära terpentinoljan vid nu ifrågavarande måleri. Vill man nödvändigt hafva snart torkande olja, så gör det i de flesta fall tillfyllest att låta oljan, under ständig omröring och svag eld, så den ej förbrännes och deraf mörknar, koka i 2, 3 å 4 timmars tid allt efter oljans mängd, utan tillblandningar af så kallade torksaker, såsom blyglete (silfverglitt) hvit victriol (kopparrök) blysocker, mönja, umbra, benaska m. m., hvilka endast bidraga att gifva fernissan den obehagliga egenskapen att förändra många färgstofters klara och rena färger till mörka och smutsiga, såsom fallet är bland andra med Braunschweiger grönt och blyhvitt.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti