Växtfärgning.

Åbo Underrättelser 88, 29.3.1925

Vi vandra tidigt en sommarmorgon genom skogen. Daggen ligger som gnistrande diamanter i solljuset. Fåglarna ha stämt upp sin morgonkonsert och hela naturen är full av sprittande liv och berusande doft. - Vi gå tysta, men hela vår varelse insuper naturens under och alla våra sinnen stå på spänn.

Så går vägen över äng och mark och tusenden blommor nicka förtroligt "God morgon". Vi sätta oss på stenen, vilken är betänkt av grå stenmossa med fantastisk ornamentik. Den lossar, när vi beröra den och vi ta ett stycke i våra händer, beundrande dess underliga former. Tänk, att forna tiders människor hittade på att använda stenlaven som färgämne! Om de kokade den tillsammans med bresilja i en järngryta fingo de en brunsvart färg.

Vi se oss omkring. Var det icke fler växtämnen, som användes? Jo, då. Tätt intill stenen står en björk. Bladen samlades vid midsommartid oen användes antingen genast eller torkades för vinterbehov. Färgen blev underbart gul med någon skiftning i grönt. Om man fångade den färdigfärgade garnknippan i sina händer och inandades dess friska doft, fick man förnimmelse av sol och vår och skog. Björken släppte också till sin späda bark för att människorna skulle, om de tillsatte något järnvitriol, få en vacker gråviolett färg.

Det lyser granngult ute på fältet. Det är massvis av färgkulla, som stå där, prunkande i sin solgula dräkt. De ge en utmärkt kraftig gul färg, lik deras egen. Blommorna avplockas och torkas i skuggan.

I dikeskanten stå hundkäx. Ännu ha ej deras vita blomknippen kommit tram. Vi passa på att plocka ett fång av växten med blad och stjälkar. Minst ett kilo måste vi ha med hem, ty vi ha beräknat kunna färga 250 gr garn därmed.

Vi ha blivit helt ivriga. Varför skola vi ej kunna färga vårt garn lika vackert, som våra mormorsmödrar kunde? Anilinfärgerna bli så skrikande och ofta fula och när de blekna bli de enbart grå.

Kanske det ännu finns kvar gamla färgrecept ute i bygderna? Kanske en eller annan gammal gumma kan erinra sig, hur just i dessa trakter "färgsoppor" tillagades? Tills dess vi hunnit samla in de gamla Åboländska recepten, få vi lov att följa dem, som man redan ha uppskrivna från Sverige och Norge.

När vi komma hem, måste stora oförtenta koppargrytan blankskuras, invändigt, vilket går bäst med lite vatten, fin sand och några droppar Salpetersyra ("skedvatten").

Garnet måste vi först tvätta i tre ljumma såpvatten, under tiden kokas hundkäxen, som vi plockade vid dikeskanten. Efter 1 timmes kok, avsilas soppan och 35 gr. alun tillsättes. Då den är upplöst, lägges det våta obetade garnet däri och får koka ½—1 tim. Sedan tvättar man garnet och låter det torka i skuggan.

Vi ha blivit intresserade. Det ena försöket göres efter det andra. Stundom lyckas det riktigt bra, men ibland händer det att garnet har fått flyta upp eller ligga för trångt i grytan, - då blir det lätt fläckigt. Man använder en slät träspade för att hindra garnet flyta upp och använder stor gryta och rikligt med färgbad, för att få jämna färger.

Till de röda färgerna använda vi cochenille och krapp. Det förstnämnda är ett färgämne från en sköldlus, vilken lever på en del kaktusplantor. Krappen odlas för att ge ett starkare färgstoff än den vilda krappen. Det är växtens rot, som användes.

Under årtusenden har indigoväxten fått tjäna människorna med sitt färgstoft. I handeln föres den i stora stycken eller tärningar, och skall vara mörkblå, hård och lätt, för att vara god. Den måste sönderstötas mycket fint och upplöses i något ämne som frambringar jäsning, t. ex. rykande svavelsyra.

Vår morgonpromenad har fört med sig en brinnande önskan att återupptaga växtfärgningen, samt samla och bevara gamla recept och metoder från fordomdags. De vävnader, som vi nu åstadkomma skola då, genom de dunkelgröna färgtonerna, föra med sig suset av skogen samt ängens glada midsommarfägring i de ljusa, luftiga sammansättningarna och naturens slösande under av färger från solens uppgång till dess nedgång. Det arv, vi skola lämna kommande släkte, skall bära vittne om den skönhetslängtan, som tvang oss att gå tillbaka till naturens egen rika skattkammare och tillvarataga, vad den har att ge.