Våra färger.

Pedersöre 13, 14.2.1920

Jakobstad den 14 febr. 1920
Den blåvita finländska statsflaggan har främst skalden Zacharias Topelius, den finska motviljan mot landets svenska befolkning och det reda upproret att tacka för sin tillkomst. Vad som på finskt håll gjorde att de av Topelius besjungna färgerna vunna så allmän anslutning var nog närmast den omständigheten, att de svensktalande begynte hylla Finlands heraldiska och historiska färger, de rödgula. Hade svenskarna t. ex. upptagit de blågula färgerna, hade med all sannolikhet de rödgula accepterats av finnarna trots Topelii sång till den blåvita fanans lov. Men om det röda upproret icke kommit emellan, reducerat lantdagen till knappt mer än hälften av dess lagstadgade numerär samt t. o. m. i sådana finska borgerliga kretsar, som f. n. skifta i ljusröd nyans, väckt en panisk förskräckelse för den röda färgen, hade statsflaggan med all sannolikhet ändå fått ett annat utseende äu den nu har. Vi glömma nämligen icke att bakom de biåvita färgerna strax efter självständighetsförklaringen stod blott en minoritet inom den dåvarande lantdagen. Alla de kretsar, vilkas votum var av betydelse, konstnärerna, historikerna och sjöfarandena, understödde den rödgula korsflaggan. Efter upproret begagnade sig de finska nationalisterna av den tillfälliga stämningen för att genomdriva Topelii fantasiflagga. Mer eller mindre tydligt motiverade de sin ståndpunkt därmed, att de svensktalande uppburo de rödgula färgerna. En tidning i Tammerfors skrev bl. a. att den aldrig komme att erkänna den rödgula "trasan" som Finlands flagga pä grund av dess "främmande" ursprung.

Vore svenskarna nu, då den blåvita flaggan utgör det yttre av staten auktoriserade uttrycket för Finlands självständighet, lika oförsonliga som de linska nationalister, vilka i lantdagen genomdrevo flaggbesiutet, skulle de vägra att erkänna den nya statsflaggian och kunde till stöd för en dylik ståndpunkt åberopa historiens vittnesbörd. Så långt har man däremot icke ens på radikalt svenskt håll önskat driva saken. Trots allt vad som till formån för de rödgula färgerna kunde anföras, äro vi förpliktade till lojalitet mot den nya stasflaggan från i gar. Men denna lojalitet behöver icke och bör icke sträcka sig så långt, att vi för dess skull skola övergiva vära och landets gamla färger. Vi kunna aldrig känna sä varmt för de blåvita som för de rödgula färgerna, vilka isynnerhet under tunga år av lidanden och förtryck förblevo oss kära och i den första frihets väkten talade till oss om ljusare tider. Och märkvärdigt är att dessa färger aldrig av oss betraktas såsom symbol iför svenskheten utan för landet. Att såsom en del finska tidningar göra kalla vår kärlek till dessa färger separatism, ja t.o.m. bolsjevism, är nedrigt förtal, endast av sätt att hålla svenskhatet vid liv. Aktningen för historisk hävd och traditioner är det som gjort dessa färger för svenskarna kära. Att denna pietet på finsk håll totalt saknas ha vi ofta haft skäl att beklaga. Finnarna ha själva gjort de rödgula färgerna till enbart öst-svenskarnas färger. Men denna omständighet gör dessa färger för oss än kärare. Vi överge dem icke utan hissa dem överallt i våra svenska bygder och samhällen såsom  tecken på vår samhögrighet och på vad svenskt språk och svenk kultur i detta land uträttat.  Önskligt vore dock att vi alla skulle eena oss om den rödgula korsflaggan, uti vilken de för den blåvita statsflaggan fastställda enhetsmåtten kunde komma till användning. Vi måste få bort det överflöd på färgsammanställningar, som f. n. begagnas, och komma till en bestämd enhetsflagga. Numera torde det icke erbjuda oöverstigliga svårigheter att erhålla flaggduk, varför enhetsflaggan boide tagas i all. mänt bruk. Till ledning meddela-, att slatsflaggans dimensioner äro hela höjden 11, hela längden 18 enhetsmått, korsets bredd 3 enhetsmätt, längden av de inre fälten 5 och de yttre 10 enhelsmått.

Så och endast så bör vår rödgula fana se ut. Andra färgsamman ställningar böra däremot ju förr dess hellre utmönstras.