Finsk Tidskrift 4, 1898
Naturvetenskaplig och teknisk öfversikt.
Redigerad af G. Mattsson.
[Väriä koskeva osuus.]
[---]
Jämsides med den utveckling på det territorialpolitiska området, som manifesterar sig i diverse små "kupper" i fjärran östern och annanstädes, går en annan på handelspolitikens och storindustrins gebit, icke så påfallande som den förra, men med tiden minst lika genomgripande. Det är också här det jorden famnande England, som spelar en hufvudroll och likasom i kolonialpolitiskt hänseende ser sitt världsvälde hotadt, sin oomtvistliga supremati ifrågasatt. Tyskland uppträder nämligen här med en alt mera fruktad konkurrens, och många af de senaste årens händelser visa att detsamma säkert går fram mot sitt mål: att på särskilda industriella områden taga arf efter det på naturliga resurser oerhördt rika, men på en talrik kohort af vetenskapligt bildade teknici - industrins enda pålitliga lifvakt -blottade England. Den ofta beledda, ja ökända tyska vetenskapliga grundligheten tar ut sin rätt och det tjugonde seklet skall skörda,dess säkra frukter.
Det är särskildt# ett område af kemisk industri, där Tyskland småningom slagit under sig lejonparten, nämligen framställningen af färgämnen ur stenkolstjära. Också torde ingen industribranch i högre grad än denna för sin gynnsamma utveckling fordra en parallelt gående intensiv vetenskaplig värksamhet. Vid början af 1890-talet utgjorde i England årsproduktionen af rå benzol, toluol m. fl. ur stenkolstjära framstälda utgångsmaterial för färgämneberedningen 7,500,000 kg (något öfver hälften af världsproduktionen), medan för Tyskland motsvarande tal utgjorde 3,500,000. Denna för England gynnsamma jämförelse slår emellertid h. o. h. om, när det tillagges att värdet på de ur nämda slags råvaror framstälda färgprodukterna för Tyskland vid samma tid utgjorde c. 80,000,000 mk per år, medan Englands belöpte sig till endast hälften. Denna Öfverraskande motsägelse, som under de senaste åren med all sannolikhet blifvit än bjärtare, får sin förklaring i den enkla omständigheten, att England exporterar nästan alt sitt råmaterial till Tyskland, hvars industrimän tack vare vetenskapens assistens kunna bearbeta detsamma. Man har äfven numera i England begynt få ögonen öppna för den fara, som hotar detsamma också på den fredliga värksamhetens område och begynt inse att det är mera än smälek, som döljes under den kända devisen "made in Germany", hvilken bäres af alla de industriartiklar som engelsmännen för sin räkning låta fabricera i Tyskland. Engelska kemister sändas till kontinenten för att studera förhållandena, tyska kemister anställas vid engelska fabriker. Utvecklingen, sådan den styrts af en hel generations rastlösa forskning, låter dock icke häjda sig, och om äfven mot förväntan det inrotade engelska studiesättet, hvars princip är: "icke mera än
hvad man för sin utkomst behöfver", snart blefve genomgripande reformeradt, äro tyskarna på det nämda området redan så framom det stolta örikets män, att Englands industriella detronisering icke längre utgör endast en hopplös Önskan hos dess afundsmän.
För icke länge sedan lästes i "Chemische Industrie" om att man i Tyskland på färgkemins område nått det länge eftersträfvade målet att kunna på konstgjord väg framställa indigo, detta af gammalt värderade färgämne, till ett pris som föga öfverskjuter priset på naturlig, från britiska Indien importerad, och därtill i en form som gör den konstgjorda indigons användning betydligt mindre mödosam och tidsödande än den naturliga produktens. Detta innebär åter ett hårdt slag för den engelska kemiska industrin, i det att Tyskland hittils årligen importerat för c. 1,400,000 mk indigo från engelska besittningar, men numera icke blott helt och hållet kan undvara Englands anbud i den vägen, utan äfven uppträda såsom en segerviss konkurrent på världsmarknaden.
Karaktäristisk för situationen är äfven den not engelska kolonialministern Chamberlain i november 1895 adresserade till samtliga engelska koloniers guvernörer samt vicekonungen af Indien, med en uppfordran att med det första till regeringen insända noggranna uppgifter öfver de engelska industrialstrens relativa tillbakagång på kolonialmarknaden äfvensom förslag till åtgärder för motarbetande af denna för moderlandet ödesdigra motgång. Därjämte önskades uppgift öfver hvilka stater som härvid gjort det största intrånget. Svar ingingo sedermera från 32 af koloniernas styresmän och utgåfvos i tryck, sammanförda i en "blå bok", hvilken med äkta engelsk öppenhet gjordes tillgänglig för alla, också utlänningar. Tyskarna, som jämte Yankees funno sig vara just de som trängt den engelska handeln närmast in på lifvet, jublade öfver denna blå bok och rikta med ökad ifver sina kommersiella ansträngningar på vissa af de engelska kolonierna, särskildt i Australien.
På så sätt fortgår i det tysta en het kamp mellan två väldiga nationer, en kamp af oanad bärvidd också i det politiska.
Emellertid ha engelsmännen ännu icke slagit under sig all den koloniala råvaruproduktion, som de måhända kunna bernaktiga sig, och det är pä dylikt håll de söka ersättning för hvad som i annat går dem förloradt. Just för närvarande pågår bl. a. i Chile en svår strid mellan engelska kapitalister och chilenska m. fl. om herraväldet på salpeter-marknaden. Salpeter utgör såsom bekant Chiles viktigaste naturliga exportartikel, och de oerhörda massor däraf, som brytas inom dess landamären, hamna till större delen i gamla världen för att där användas dels såsom gödningsämne (på grund af kväfvehalten), dels vid sprängämnefabrikationen. Chilenska regeringen har för att bringa upp statsinkomsterna tilistadt en ohäjdad öfverproduktion, hvarigenom salpetern fallit i pris och de chilenska småhandlarne stå inför ruin. Engelsmännen ha därigenom kunnat på gynnsamma vilkor få i sina händer en stor del af en marknad, som förnuftigt ledd alltid skall gifva afkastning. Enligt en uppgift i Chem. Ind beräknas England vid slutet af år 1899 disponera Öfver minst 65% af hela salpeterproduktionen.
Orsakerna till prisfallet äro emellertid också andra än den nämda. Det bedrifves nämligen, särskildt från tyskt håll, en stark "anti-salpeteragitation" till förmån för ett annat såsom artificielt gödningsmaterial användbart kväfvehaltigt ämne, nämligen ammoniumsulfat, en af gasindustrins biprodukter. För att skada salpeterhandeln har man i Europa bl. a. påstått sig finna, att den chilenska varan innehåller en högst betydande mängd - 5 å 6% - kaliumperklorat, ett veritabelt gift för växterna. Detta varningsrop har naturligtvis bragt salpetern i stark misskredit, trots det att chilenska myndigheter genom sorgfälliga analyser ådagalagt att halten kaliumperklorat ingenstädes hos råsalpetern öfverstiger ¼ % (en tämligen ofarlig mängd) och att man i Europa med afsikt inblandat nämda salt ifrån Chile importerad salpeter.
Den chilenska regeringen har nu i den nationella ekonomins intresse börjat drifva en storartad salpeterpropaganda i alla jordens länder, och för året 1898 - 1899 är i dylikt syfte anslagen den oerhördt stora summan af inemot 1 miljon mk. En miljon endast för osäkert värkande reklamer! Äfven Nordeuropa skall utsättas för ett chilenskt hufvudangrepp och det återstår för oss blott att se om den år 1896 till 8,500 kg uppgående salpeterimporten till Finland skall visa något afsevärdt uppåtgående under detta och närmaste år.
Det är emellertid kolossala intressen, som den befarade salpeterrevolutionen sätter i rörelse. De chilenska tullinkomsterna af salpeter ga upp till irundt tal 100 miljoner mark, och af europeiska länder konsumerar ensamt Tyskland öfver 400 miljoner kg salpeter per år (däraf 2/3 för landtbruksändamål). Såframt icke den förtviflade propaganda Chile nu arrangerat inom kort stegrar afsättningen, kommer efter 2 à 3 år en fruktansvärd krach att inträffa, och det är icke mera än en mening om hvilken nation det blir som i sådant fall skall öfvertaga administrationen, alla tyska intriger till trots.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti