Kuriositeter bland djuren.

Finlands jakt- och fisketidskrift 12, 1928

Då jag i ett sällskap för icke så länge sedan hörde en förkastelsedom fällas över skunkdjuren (viverridae) på grund av den obehagliga stank dessa djur skulle sprida, gav uttalandet mig anledning att förmoda, att skunkdjuren förväxlats med stinkdjuret. En del skunkdjur hava visserligen en stark mysklukt, som är olidlig för någorlunda odlade luktorgan, medan andra arters körtelsekret har värde för parfymerier. Djuren hållas t. o. m. i bur för att man lättare må kunna samla deras välluktande sekret, som kallas zibet.

Här nedan vill jag i korthet presentera den "verkliga luktaren" jämte några andra biologiska kuriositeter.

Stinkdjuret (Mephitis suffocans) förmår efter behag avgiva en över all beskrivning vedervärdig stank, som icke liknar något annat i världen. Stankapparaten består av två ganska stora körtlar, som hava sin plats på var sin sida av ändtarmen i vilken de utmynna. Dessa körtlar avsöndra ett oljigt sekret, som uppbevaras i en ihålighet, som kan hastigt sammandragas med tillhjälp av en muskel, som är tillräckligt kraftig att spruta vätskan en dryg meter och fördela den som ett duggregn över omgivningen. Värst stinka de gamla hannarna isynnerhet under parningstiden, men även honan och unga djur hava en stinkförmåga, som är tillräcklig att förjaga själva den onde ur grannskapet. Läsaren må dock icke tro, att stinkdjuret stinker dagligen och stundligen. Man kan t. o. m. hålla ett stinkdjur tamt, utan att lida något obehag. Men retas djuret, ja, då är det nog bäst att avlägsna sig i tid, ty den stank det här är fråga om, är så stark, att den nästan verkar bedövande och åstadkommer uppkastningar. En enda droppe av sekretet på kläderna kännes veckor, ja, månader igenom trots upprepade tvättningar.

Hemma hos sig — så att säga, vandrar stinkdjuret omkring med lätta steg och sänkt svans, men så snart det oroas eller varsnar något misstänkt, hissas den yviga svansen upp för att få rent håll och akterspegeln vändes mot den förmenta fienden. Men det aktar sig att ge fyr i otid. Det sparar på den fina ammunitionen, och först då nödvändigheten bjuder, går skottet med alla dess avskyvärda följder. Hundar gå långt ur vägen för stinkdjuret. Stundom händer dock, att en ung, oerfaren valp kommer inom skotthåll, och då visa dess ihållande tjut och förtvivlade ansträngningar att gnida sig ren, huru obehagligt den blivit berörd av salvan. En väldresserad jakthund kan dock förmås att på befallning anfalla och döda ett stinkdjur. Den gör det naturligtvis ytterst motvilligt men störtar sig slutligen på det och biter det med ursinnigt raseri även långt efter det livet flytt, tydligen med en önskan à la Caligula, att alla stinkdjur på jorden måtte hava samma ryggrad.

Bland djur skiljer man mellan två helt olika byggnadsplan. Det radiära, där organen äro ordnade i en krets kring en centralpunkt — hit höra alla lägre djur och det bilaterala byggnadssättet, som är ett högre stadium. Vid sistnämnda organisation finnas två varandra fullt motsvarande sidor å ömse sidor om en mittellinje, där den ena sidan är liksom en spegelbild av den andra. Emellertid stores stundom denna symmetri på ett egendomligt sätt av orsaker, som vetenskapen ej kan förklara. Så t. ex. finnes en besynnerlig abnormitet hos ugglornas öron, de enda fåglar, som hava ett slags ytterröra, bestående av en hudflik, som han lyftas upp och formas till ett slags hörsellur. Hos jordugglan och hornugglan leder på högra sidan den nedre hålan in till innerörat, under det att den övre slutar blint, och på vänstra sidan är det alldeles tvärtom. Hos pärlugglan är olikheten så stor, att själva skallen blivit omformad i trakten av öronregionen.

I Indiens och det tropiska Afrikas palmskogar förekommer en liten fågel, — dvärgseglaren (Cypselus parvus). Dumpalmens stora blad äro så tunga, att bladskivorna böja sig i vinkel på mitten. I denna vinkel på undre sidan av bladet bygger dvärgstglaren sitt egendomliga bo. Bomaterialet består av fröull, hopklistrat med fågelns sega saliv. Boet har formen av ett skedblad med ett kort, brett, i rät vinkel mot detta stående skaft, som med spott fästes vid den nedhängande delen av palmbladet helt nära vecket. Nu beder jag läsaren koncentrera sin uppmärksamhet på det som följer, ty det är pudelns kärna. I blåsigt väder komma de stora bladen i stark gungning och för att skydda ägg och ungar att slungas ut, fastlimmas dessa i boet. Äggen av utrymmesskäl med ändan nedåt, så att de komma att stå rätt upp. Först sedan ungarna blivit så försigkomna, att de i den starka "sjögången" med klorna förmå hålla sig fast i bomaterialet, "gå de upp i limningen".

En fisk, som klättrar i träd, låter som en paradox, men är dess bättre en verklighet. Denna fisk var känd redan av en så gammal forskare som Aristoteles, som i sina skrifter omtalar, att "i Indien leva fiskar, som stundom lämna floderna och liksom grodor vandra över land, för att dels söka sig andra vatten, dels för att gräva ned sig i jorden". Dessa meddelanden föranledde filosofen Seneca att hånfullt yttra, "att man nu kunde gå på fiske med hacka".

Emellertid känner vetenskapen en fisk, — klätterfisken (Anabas skandens), som kan "tagas från träd". Att sagda fisk i timtal, ja t. o. m. dygntal kan vistas på land, beror på en högst egendomlig andningsapparat. I huvudets inre finnes framom och ovanför det gälbärande partiet en invecklad apparat, den s. k. labyrinten, bestående av en inre kammare, i vilken sitta utspända oregelbundet formade tunna lameller, rikligt försedda med blodkärl. Tidigare ansåg man, att denna labyrint blott hade till uppgift att uppbevara vatten, för att detta under fiskens vandring på land skulle droppa ned och hålla gälarna fuktiga. Nu har man emellertid konstaterat, att lamellerna hava förmåga att upptaga syre direkte ur luften och kunna således tjänstgöra som lungor. Fisken är så beroende av luftandning, att i akvarier hållna exemplar, som genom ett nät hindrats att komma upp till ytan, redan efter 12 minuters förlopp dött av kvävning. I fuktigt gräs kan fisken leva ända till 5 à 6 dygn.

Klätterfisken förekommer i Främre Indien, Birma, Ceylon, Malajiska öarna och Filippinerna. Den uppnår en längt av ca 20 cm. En av engelsmannen Daldorf iakttagen klätterfisk arbetade sig upp i en spricka i trädet sålunda, att den först grep tag med de utspärrade gällockstaggarna, krökte stjärten och kravlade sig uppåt genom att sätta analfenans tagg i barken. Därpå släppte den taget framtill för att högre upp finna en ny fästpunkt för gällockstaggarna.

Det lär emellertid vara ytterst sällan fisken beger sig upp i träd, medan den däremot i hundradetal ses kravla sig fram på land, där deri gräver ned sig ända till ½ meter, då ytskiktet börjar torka. Infödingara, som äro synnerligen begivna på dess läckra kött, gå med spadar och hackor "på fiske" till skam för den gamle romarens hånfulla anmärkning.

Sprutfisken (Toxotes jaculator) har ådragit sig stort intresse på grund av det egendomliga sätt varpå den fångar insekter. Helt träffsäkert sprutar fisken några vattendroppar — 1½ met. högt i luften mot någon på ett blad el. dyl. sittande insekt, som då tumlar ned av salvan och tages av skytten. Malajerna kalla den "Ikon sumpit" — sprutmästarn — och hålla den i akvarier för att förnöja sig av dess lustiga skjutövningar.

Symbios betecknar samliv till ömsesidig nytta mellan två organismer av olika slag. Ett exempel härpå erbjuder en tropisk fisk Premnas biaculeatus genom sitt samliv med en sjöanemon (Actinia crassicornis). Fisken står i vattnet strax över anemonen berörande med sina bröstfenor anemonens tentakler, som härvid svälla upp och bliva fosforescerande. Blir fisken skrämd, dyker den ögonblickligen ned genom anemonens munöppning och gömmer sig i dess magsäck, varpå dess värd drager sig tillsammans. När faran är över, utvecklar sig anemonen och fisken kommer ut lika virulent som förut. Man har hållit de båda djuren tillsammans i akvarium över ett års tid, och då fisken genom en ovarsamhet av skötaren omkom, tynade anemonen bort och dog efter några dagar.

Medelhavets darroeka (Torpedo marmorata) med en längd av ca 1 m. och 65 cm. bredd har två stora elektriska organ på kroppens övre sida, till formen påminnande om ett par flata njurar. Dessa "elektriska batterier" bestå av tusentals genomskinliga, lodrätt ställda prismer eller s. k. elektriska plattor med isolerande skiljeväggar. Varje prisma är i sin övre ända positivt elektriskt. Om fisken oroas försiggår en serie urladdningar från huvudets undre sida till dess övre. Griper man tag i fisken, erhåller man en ganska smärtsam stöt, som fömår t. o. m. döda mindre djur. Darroekan var känd redan i forntiden, och det påstås att Cleopatras berömda läkare Dioscorides använde dess elektriska urladdningar som medel mot lamhet och gikt.

elektriska urladdningar som medel mot lamhet och gikt. I Orinoco — Amazon — och angränsande floders bottenslam lever den ca 2 mtr. långa darrålen (Gymnotus electricus), som kan uppnå en vikt av 20 kilo. Omkring 4/5 av dess längd utgöres av stjärten. Denna bär på vardera sidan ett stort elektricitet alstrande organ, bestående av omvandlad muskelvävnad. Främre och bakre ändarna av de i kroppens längdriktning löpande muskeltrådarna laddas med motsatt elektricitet, och strömmen går från stjärten mot huvudet. Om darrålen böjer kroppen, så att dess stjärt och huvud samtidigt beröra olika ställen av offret, utlöser sig så stark elektrisk urladdning, att bytet oftast ej allenast förlamas utan dödas.

Humboldt har lämnat en livlig skildring av en darrålfångst. Jag citerar: "En flock mulåsnor och hästar drevos ut i en av dessa fiskar bebodd damm, och på dessa olyckliga djur uttömde nu de i sin ro störda fiskarna sitt raseri och sin elektriska kraft. De förskräckta hästarnas stegringar och ångestfulla gnäggningar, de ur det gyttjiga och upprörda vattnet uppdykande stora fiskarna, infödingarnas rop, skrik och pisksmällar förenade sig till en oförgätlig bild av uppror och lidelsefull vildhet. Efter en stunds förlopp hade darrålarna uttömt sina krafter, så att man kunde fånga dem utan att känna annat än svaga stötar och fångsten gav ett gott utbyte".

Även bland musslor och snäckor finnas intressanta former. Den mussla, som tidigast varit föremål för fångst är den äkta pärlmusslan (Meleagrina margaritifera), som förekommer i Röda havet, Persiska viken, Indiska oceanen m. fl. ställen. Insamlandet sker genom dykare — med eller utan dykaredräkt. Musslorna läggas i stora högar på land, där de dö och ruttna, varefter de undersökas en och en. Långt ifrån alla musslor innehålla pärlor, medan å andra sidan en del kunna innehålla några tiotal sådana. Pärlorna uppstå som känt genom pärlemoravsöndring omkring främmande kroppar, som inkommit mellan manteln och skalet. Av Herdmanns undersökningar framgår, att pärlbildningen vanligtvis är att tillskriva larven av en parasitisk bandmask, som i fulltutbildat tillstånd lever i tarmen på en rocka. De ur äggen utvecklade, frittsimmande larverna intränga i musslan, där de dö och utöva en retning på manteln, som avsöndrar pärlsubstans omkring dem.

Pärlornas värde beror ej på deras sammansättning — kolsyrad kalk är ej någon dyr vara — utan på deras färg och form. Vita, d. v. s. ofärgade pärlor skattas högst i Europa, medan de gula och rosafärgade äro mest eftersökta i orienten.

Värdet av den pärla, som Cleopatra lär hava upplöst i ättika och druckit, uppskattas till ca två millioner, omväxlat till finskt mynt.

Ostronet har endast kulinariskt intresse — icke biologiskt, varför jag förbigår detta. Men ostronet har en farlig fiende, — purpursnäckan, som må få sitt lilla kapitel.

PURPPURA Purpur

Att purpur erhölls från vissa havsnäckor visste man även i vår tid, men dess natur, ja, t. o. m. dess färg var man ända till början av detta sekel okunnig om. Då färgämnet icke förekommer fullt färdigbildat i någon snäcka, föreföll det som en gåta, att antikens folk kunde framställa de vackraste färger av purpursnäckans färglösa sekret. Det var den franska naturforskaren Lacze-Duthiers förbehållet att något lyfta på den slöja, som omgav denna suveräners och ädlingars prydnadsfärg. Han erfor, att fattiga fiskare vid Medehavets kuster märkte sitt linne med vissa taggiga snäckors slem, som medelst en pinne överfördes på tyget. Efter en viss tids exponering i solljus antog sekretet en oförgänglig vacker violett färg; detta var purpur. Det är således solljuset, som åstadkommer sådan förändring i sekretet, att detta antager en violett färgton med nyans i blått.

Antikens mångbesjungna purpur har i halvtannat årtusende efter dess försvinnande existerat i folktron som en "vacker röd färg". Då i den gamla litteraturen purpurn enstämmigt förliknas med- ametist, heliotrop, viol, ångor av indigo, havets färg, .... kan man med största sannolikhet fastställa, att antikens mäktiga ståtade i lila och icke i rött.

De purpursnäckor man använde i antikens färgerier voro Murex brandaris och Purpura haemastoma. Sannolikt kommo även andra snäckor i någon mån till användning för framkallande av vissa skiftningar i huvudfärgen.

Så stodo sakerna ända till år 1909, då tysken Friedländer både fysiologiskt och kemiskt löste purpurns gåta och degraderade detta antikens dyrbara stoff till en prosaisk laboratorieprodukt. Friedländer bearbetade ca 12,000 st. murex snäckor, hopsamlade i Toulon, Rovigno och Trient. Inalles erhöll han 1,4 gram av detta violetta färgämne. En analys gav det oväntade resultatet, att purpurämnet till mera än en tredjedel består av brom och själva färgämnet var identiskt med ett indigo-derivat. På kemistspråket heter purpur nu 6.6' dibrom indigo.

Purpur har städse varit ett av skalder gärna använt ord. Så t. ex. såg en skald purpur i regnbågen, som saknar purpur lika säkert som den saknar svart. En annan skald såg purpur på "flickans kinder", — violetta kinder, tänk så vackert! och Runeberg låter i sin dikt "Kungarna på Salamis" den åldrige Eubulos finna en purpursnäcka värd en hel fårahjord — en skatt, som han omsorgsfullt gömmer under sin dräkt. Huru litet värde man än må åsätta de helleniska fåren, så är det blott med tillhjälp av ej så litet skaldefantasi man kan lägga likhetstecken mellan värdet av en fårahjord och en purpursnäcka, som i genomsnitt avvinnes endast 0,12 milligram purpur.

Nu sedan purpursnäckan förlorat all betydelse som färgleverantör, går gamle Eubulos till närmaste droghandel i Salamis och köper dibrom indigo för några lepta. Det är vida bekvämare än att vandra längs de salaminska stränderna med en stor, taggig murex under sin klainys.

Helsingfors i september 1928.

- Selim Rödlin