Om färgning med växtfärger.

Nutid 1 / 1901

Handväfnadskonsten har hos oss under de senaste årtiondena nått en aktningsvärd uppblomstring, tack vare de öfveralt i landet spridda väfskolornas fruktbringande värksamhet. Men om ock själfva yrkesskickligheten står rätt högt, kan man dock med fullt fog på våra förhållanden på detta område tillämpa direktörens för konstindustrimuséet i Kristiania, H. Grosch uttalalanden om de norska handväfnaderna under hemslöjdens dekadensperiod i Norge, d. v. s. att på grund af ett oriktigt val af färger mönstrets värkan ofta totalt förstördes hvarigenom den å arbetet nedlagda mödan och yrkesskickligheten icke kommit till sin rätt.

Denna brist på färgsinne, som är så karaktäristisk för vår tid, måste man tillskrifva de olycksaliga anilinfärgernas fördärfbringande inflytande. Schlecht und billig får man säga om dem, om ock deras första upphofsman eller rättare sagdt upptäckare, som framlockat all denna billiga färgprakt ur stenkolet, ståtade med namnet "Unverdorben".

Hvarför skulle man egentligen göra sig mödan att själf tillreda sina färger, med de medel naturen stält oss till buds, då de kemiska färgerna för en spottstyfver stå att få i närmaste bod? Ja hvarföre ? Och så går man helt gladeligt åstad och sätter ihop de starkaste färger oförmedlade bredvid hvarandra; det grannaste rödt  (anilin), så grönt, så gult, helt obekymrad om att dessa såsom grälsjuka grannar egnar och anstår, svära mot hvarann! Att sådana där brutala, oblandade färger aldrig förekomma i naturen, som icke älskar att göra språng, bekymrade ingen. Man tröstade sig med, att det, som Vår Herre lät växa därute i vild prakt, icke hade något med våra kammarteorier om färger att skaffa. - Man dekreterade på sin höjd att blått och grönt icke gå ihop, och om någon vågsam och oförbätterlig själ frågade hvarför den blå himlen dock utgör en så vacker bakgrund åt den gröna löfskogen, blef man svaret skyldig.

Nu, då man kommit den djupa hemligheten på spåren och funnit, att färgerna så att säga dansa syskonring med hvarandra och i innerlig sympati och godt samförstånd bilda en kedja, så har man insett att vi icke böra söka mästra naturen, utan snarare ställa oss hennes lärdomar till efterrättelse och aldrig bredvid hvarandra ställa rena oförmedlade skärande färger. Vi måste med andra ord återgå till de gamla metoderna, taga till nåder de färgämnen, hvilka närda af jordens safter och mognade genom solens lifgifvande strålar, i riklig mängd finnas i vår inhemska flora. Vår möda skall rikligen blifva lönad, icke blott genom den färgglädje vi kunna bereda oss på detta vis, nej också ur ren nyttighetssynpunkt, i det att dessa färger äro oändligt mycket mera hållbara än de sorgligt ryktbara anilinfärgerna, dessa smakfördärfvande produkter af ett mammondyrkande århundrade.

Som auktoritet på detta område citera vi H. Grosch uttalande i denna fråga: "Om man vill hoppas på att se färgsinnet ånyo vakna och utveckla sig, gäller det att upprycka det onda med roten, och om möjligt helt och hållet undantränga dekemiska färgerna genomettåterupptagande af de gamla färgningsmetoderna. Landtbefolkningen måste åter vänja sig vid att själf färga sitt garn med tillhjälp af de örter, löf och bark af träd, lafvar och mossor, som med ringa möda öfveralt kunna  insamlas och sålunda sättas i stånd, att på egen hand skaffa sig det nödvändiga materialet till sitt arbete, så billigt och hållbart som möjligt för det afsedda ändamålet. Detta skulle medföra såväl ekonomisk som konstnärlig vinning. Medan husfiiten och hemarbetet befrämjades såväl direkte som inderekte genom arbetets större hållbarhet och däraf betingade högre värde, skulle de mjuka, dämpade färgerna hindra begåendet afnågra af de värsta felgreppen vid färgsammansättningen, och genom att litet efter litet öppna blicken för färgernas skönhet, tillika väcka uppfattningen för vikten af valet af färger, för de rika och mångsidiga värkningar t. o. m. det anspråkslösaste mönster kan frambringa enbart genom färgsammanställningen."

De ur konstnärlig synpunkt vackra resultat, som under allra senaste tid vunnits med afseende å väfnader i våra vestra grannländer, bero till en stor del på tillgång af garn i fina, mjuka, kraftiga och djupa färger.

I Kristiania har sällskapet "Den norske Husflidsförening" inrättat ett storartadt ångfärgeri, som förestås af frk. H. Christensen. Vi hafva vändt oss till fröken Christensen med anhållan om att för Nutid erhålla en artikel om färgning med växtfärger. Nedanstående beskrifningar, äro resultat af hennes egna experiment och sålunda fullt tillförlitliga.

Fröken Christensen, som själf rest omkring på landsbygden för att fä beskrifningar på färgrecept direkte af gummorna i afsides belägna byar, där kunskapen ännu fortlefde, dock endast som en svag erinring om, hvilka växter, som i forna dagar användes till färgning och huru färgämnena till reddes af dessa, har sedermera utvecklat denna urgamla färgningsmetod.

Ingen intresserad bör låta afskräcka sig att göra ett försök, ty enligt fröken Cristensens uttalanden, kan enhvar i sitt eget kök med tillhjälp af några kopparkittlar färga garn till eget behof. Såsom exempel vilja vi nämna att fröken Kristiane Frisak, som förestår en mycket känd väfskola i Kristiania själf i sitt kök färgar allt det garn, som användes för väfnaderna vid skolan.

***

I norden finnas flere vilda växter, hvilka med fördel kunna användas till hemfärgning af ull och bomull.

Då de flesta förekomma i riklig mängd och äro lätt åtkomliga, kostar detendastringa mödaatt insamla och torka dem.

En del växter kunna användas blott i färskt tillstånd, emedan de vid torkning förlora det mesta af sitt färgämne.

Andra kunna användas både färska och torkade, men de torkade gifva dock icke lika kraftiga färger som de friska.

Växter, som skola användas i färskt tillstånd, böra begagnas genast och icke få vissna. De, som skola förvaras, böra torkas väl och hastigt på en skuggig plats hälst på en ram; de böra ofta vändas, så att de icke bli bruna (förbrända) eller mögla. När de äro alldeles torra, kunna de nedläggas i säckar eller påsar och förvaras på en torr plats.

Bark insamlas om våren, medan safven stiger, och den lätt kan flås af trädet. Den är bäst innan den blifvit klädd med laf; af mycket unga grenar är barken icke nog kraftig.

Löf insamlas, när det är fullt utveckladt, men ännu lifligt grönt och saftigt, vid midsommartid.

Lafvar kunna insamlas hela året om.

***

I regel är kopparkittel bäst till färgning; men i några särskilda fall kan järngryta användas. Färgen blir icke lika ren och klar, då den kokas i järngryta och vissa växter förändra härvid alldeles färg.

Torkade växter hackas eller brytas i små bitar och läggas i blöt och urkokas i tillräckligt vatten. Lagen silas och garnet kokas däri, sedan det först blifvit omsorgsfullt rentvättadt och betadt.

Betningen försiggår sålunda att garnet kokas ½ timme i en alunlösning bestående af 150 gr. alun pä 30 à 40 liter vatten till 1 kg. garn. För vissa färger behöfs annat slags betning, andra färger behöfva ingen betning alls.

Äpplebark. Barken, som innehåller ett kraftigt rödgult färgämne, kan användas både som färsk och som torkad. 1 kg. af barken kokas 1-2 timmar och det i alun betade garnet kokas i lagen ½-1 timme. En kraftig gul färg. Flere ljusare shatteringar kunna fås efteråt af samma lag.

Brakved (Rhamnus Frangula). Barken af detta trädslag måste ligga ett år innan den kan användas och gifver då en vacker bronsbrun färg, som går öfver till brunt vid längre kokning. Barken kokas 2 à 3 timmar och silas. Garnet betas icke, men alun enligt samma beräkning, som för betning af garnet, slås i lagen samtidigt med att garnet ilägges.

Gråal (Alnus incana). Barken kan användas både som färsk och som torkad, kokas 3 à 4 timmar, lagen silas och det betade garnet kokas från ½-1 timme. Gulgrå färg. Genom att tillsätta från 10—50 gr. järnvitriol kan färgen bli mera grå, nästan svart.

Häggbark användes och behandlas på samma sätt som barken af gråal. Färgen af häggbark blir rödaktigt grå. Utan tillsats af järnvitriol matt, ljusröd.

Bark af björk gifver gulgrå färg.

Ljung (Caluna vulgaris). När växten har skjutit nya, färska skott, afskäras dessa och torkas eller användas färska. Ljungen kan användas ända tils den blommar.
3 kg. af växten kokas 3-4 timmar; det i alun betade garnet kokas i den silade lagen ¼-2 timmar, alteftersom man vill hafva mörk eller ljus färg. Gifver på ull och bomull en kraftig gul färg. Genom att förnya kokningen flera gånger i samma eller i ny lag och för hvarje gång låta det torka ånyo, erhålles vackra bronsgula färger. Kokas ljungen i järngryta blir färgen ljust olivgrön.

Pors (Myrica gale). De nya skotten af denna växt insamlas vid midsommartid. Användes färsk och torkad.
2—3 kg. pors kokas 2 timmar, det i alun betade garnet erhåller i denna lag efter ½ timmes kokning en stark gul färg, hvilken blir mörkare vid längre kokning. Genom tillsats af litet järnvitriol blir färgen grågrön.

Berberis (Berberis vulgaris). De färska nya skotten af denna buske samlas före blomningen, användas genast. Kokas en timme. I den afsilade lagen erhåller det i alun betade garnet en vacker ljusgul färg.

Mjölonris (Arctostaphylos Uva ursi). Hela växten kan användas ända tils den sätter bär. Växten kokas färsk. I alun betadt garn får uti lag kokad af mjölonris en matt gulgrön färg. Genom tillsats af järnvitriol blir färgen grå.

Hundloka (Anthriscus silvestris). Stjälkar och blad af växten samlas ända till blomningstiden; användes både färsk och torkad. 5 kg. kokas i timme och i den silade lagen tillsättes den vanliga satsen af alun, det obetade garnet kokas häri ½-1 timme. Vacker frisk citrongul färg.

Fräken (Equisetum silvaticum, E. arvensis, E. pratensis). Alla tre arterna af denna växt kunna användas. Hela växten tages när den är fullt utvecklad och friskt grön samt torkas. 3 kg. af den kokas 2-3 timmar. I alun betadt garn, som kokas i den silade lagen ½-1 timme får en rödaktig  klädesfärg.

Lummer (Lycopodium alpinum) samlas om våren och torkes. 1 kg af växten får i 3 à 4 dagar å rad ett grundligt uppkok, hvarpå lagen silas och det obetade garnet lagges däri, lagen med garnet i står åter 3 à 4 dagar och uppkokas en gång hvarje dag. En vacker grågul färg. Genom att öfverfärgas i en svag lag af bresiljespånor, blir färgen vackert mörkblå.

Nata (Stellaria media). Denna växt kan användas både färsk och torkad i stället för lummer som bottenfärg till blått.

Syra (Rumex Acetosa). Blad och stjälk användas färska före blomningen. En järngryta fylles med syra, som får koka i en timme. I den silade lagen kokas obetadt garn i en timme, det får sålunda en grågrön färg. När det sedan öfverfärgas i en stark lag af bresiljespånor, erhåller garnet en vacker och hållbar svart färg.

Pilört (Polygonum Persicaria). De färska bladen som plockas från stjelken af 3 kg. växter, nedläggas hvarftals i en kopparkittel med det våta i alun betade garnet, kokas en timme och får stå tils det kallnat. Stark messinggul färg.

Björklöf. Löfvet kan användas både färskt och torkadt. 2-4 kg. urkokas i 1-2 timmar. Genom att koka i alun betadt garn häri, kan man få ljusa och mörkare gula färger.
Af björklöf kan man också få vackra gröna färger. Garnet bör då, sedan det betats i alun, kokas ½ timme i rent vatten tillsats med 2-115 gr. olium (fås på apoteket och är en lösning af indigo och svafvelsyra.) När det är blåfärgadt, kokas det i den gula björklöfslagen ½-1 timme eller längre.

Allöf användes färskt och gifver stark gulgrön färg.

Bär af en (Juniperus communis). Bären användas färska eller torkade. 6 liter bär kokas först 2 timmar, därefter kokas de tillsammans med det betade garnet tils bären äro välkokade. Bären bortsilas och lagen tillsättes med 65 gr. spanskt grönt. Garnet kokas ånyo häri ¼ timme. Betningen härtill består af 70 gr. vinsten, 125 gr. alun, 70 gr. kopparvitriol och 50 gr. salmiak. Olivbrun färg.

Hvitmåra (Galium boreale). Rötterna af denna växt insamlas före blomningen, rensas och torkas. Rötterna skäras fina och kokas tillsammans med garnet, hvilket antingen är betadt med endast alun och med 200 gram alun och 75 gr. vinsten. Vacker krappröd färg. För att få färgen mörk, bör man hafva samma vikt af rötter och garn.

Stenlaf (Parmelia saxatilis). Laf och garn lagges hvarftals ned i en kittel eller gryta, så mycket vatten att det står öfver lafven, hälles däri, får koka långsamt i 4—6 timmar, och kvarligger i lagen tils denna kallnat. Genom att upprepa kokningen flere gånger blir garnet mycket mörkt. Sker kokningen i kopparkittel blir färgen gulbrun, men i järngryta rödbrun.

Renlaf (Cladonia rangiferina). 2 kg. laf kokas 1- 2 timmar. Genom att koka det med alun betade garnet i den afsilade lagen ½-1 timme erhålles en vacker grågul färg. Tillsättes 50 gr. järnvitriol och 50 gr. potaska får garnet en gråaktig färg, som liknar vissna blad.

Granlaf (Usnea barbata plicata). 1 kg. laf urkokas och i den silade lagen kokas det med alun betade garnet ½-2 timmar. Vacker glänsande gul färg.

Alla de angifna måtten af betning och färgämne äro beräknade till 1 kg. garn.

Allt garn bör, efter färgningen, tvättas i såp- eller tvålvatten och torka i skugga. Före färgningen bör det vara omsorgsfullt tvättadt.

I regel lämpar sig färgning med växtfärger bäst för hem på landet och i mindre städer, där färgmaterialet kan insamlas på platsen. Härvid inbesparas utgifterna för ett stort lager och lång transport.

Visserligen finnas några växtfärger, hvilka blekna af sol, däremot äro de alla fullkomligt tvättäkta.

Fördelarna af färgning med växtfärger äro: Färgen blir billig och varaktig, materialet är lätt åtkomligt och de vegetabiliska färgerna bli mjukare och vackrare än de kemiska.

Växtfärgerna äro fullkomligt giftfria och flere af dem snarare öka än förringa garnets styrka, hvilket ofta är förhållandet med paketfärger.

H. Christensen.