Åbo Tidning 23, 24.3.1802
Målningen på en del snäckor är i flera afseenden beundranswärd, och kan ge anledning till många frågor: t. e. För hwilkes nöje äro de skapade så sköna? Kanske för hwawannans; men djuren tyckas icke förstå siig på der wi egentligen kalle skönhet. Kanske för menniskans; men hon ser dem föga: de flesta gömma sig på hafsbotten. Kanske för några högre marelsers, som genomse oceanen, och njuta tusende skönheter på jorden, hwilka undfly..åra finnen. Dessa warelser se wi intet spår till; om de ock finnas, äro de likwäl för oss, som om de icke f--nos.
Någon tysk fårfattare om snäckor uppkastar angående deras målning, -- annan fråga, som wäre Chemisker borde upplösa. Hur är det möjligt, säger han att denna oförlikneliga emaljemålning kan werkställas i oceanes djupaste afgrunder, längst ifrån solens wärmande strålar? All emaljering fordrar dock den ytterska herta, och tål ingen saktighet(?) Snäckornas skal bestå af idel kalk, såsom man våde med skedwattensprof och med eldförsök kan erfara. Wid wåra emaljearbeten deremot nyttjas alldeles icke kalk, utan den finaste sand, aska, salt och några minerella färgarter. Kanske om man spanade efter den första konstnärens merkningsfägt, funne man en långt mindre både kostsam och swår metod att emaljera med watten, än den wanliga med eld.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti