Om de Gamles Tyger och Kläder

Åbo Allmänna Tidning 32, 16.3.1816

(Fortsättning från N:o 31.)

De oorganiska naturåmnena eller mineralierna kunde till kläder ej lemna, de Gamle annat ån Amiant(?), Guld och Silfwer. Af Amiantens silkeslika(?) trådar, uppblandade med trådar af lin(?), tillwerkades en wåfnad, som nyttjades förnämligast wid likförbränningar, emedan elben då förtärde blott linnetrådarne, men lemande sjelfwa amia(?) twäfwen oskadd. Af Guld och Silfwer war bruket både mångfaldigt och mycket allmänt; om att i tyger inwåfwa trådar af den förra metallen, skall warit en uppfinning af Pergamenske Konungen Attalus, som regerade wid pass halftannat sekel för Christi födelse (*).

Bland färgerne på de Gamles kläder förtjenar naturligtwis Purpurfärgen det första rummet. Man erhöll denna färg förnämligast af Purpursnädorne, dem man kallade Murex och Purpura, men äfwen af Kermesmasken (Coccus Ilicis) och andra dylika. Af de förra, och särdeles af Helix janthina, släs(?) den skonaste, dyrbaraste och utsöktaste purpur, till utseendet mörkviolett eller snarare // amarantfärgas. Man gaf den äfwen namn af Tyrisk purpur, emedan de häfta kom från Tyrus (en sämre från Tarent(?)), och herr Mongez(?) kallar den hafspurpur, till skillnad från det andra slaget, hwilket han kallar Landpurpur, och som till färgen hade mycket likhet med wårt skarlatan, ehuru den war mindre ren och gläsande. Ett tredje slags sämre och artidiciel purpur war blott en swag efterhärmning af de begge förra, och förfärbigades sannolikt(?) utaf en blandning af Weide, Saffran och Krapp. Att för öfrigt de gamle, och färberes deras petitmaitrer, tyckte mycket om kläder af stiftande färger, bewisa dels flere den tidens må-ningar, dels stållen hos Grekiske författare. Det så sades den Gretiska termen ----------, efter herr Mongez's tanka, ej om broderade eller blommiga tyger, utan om sådana hwilkas uppränning och inslag woro af lika färg, det will säga om de skiftande.

Från uppminnestid har man i Indien plägat måla bomullstyger, och jemwäl i Egypten idkades denna konst med mycken både skicklighet och fördet; i synnerhet war afsättningen af dessa tyger på I-om och Grekeland berydlig. Af den beskrifning Glaudianus (in Eu-opium L. I) ger på de teckningar, hwarmed dessa tyger woro utfirade, ser man att de sednare haft mycket likhet med wåra Cattuner(?) och Sitser. Sjelfwa teckningarne å dem bestodo ofta af sällsamma lekwerk; som t. er. hos Claudianus, en flygande sköldpadda, en hornad gam, delphiner i skogen, och sådesfält på hafwet m. m. Af ett måriwärdigt stålle hos Plinius (L. XXXV. c. 42) finner man eljest, att Wgyptierne stundom betjent sig af wissa fernissor, eller andea wål icke färgande men till färgers insupning tjenliha ämnen, för att i en och samma kyp gifwa åt det indoppade tyget flere oliga färger, allt efter som de olikt färgade stållena förut warit med olika förberedelse-ämnen behandlade.

Jemwäl Filt(?) tillwerkade de Gamle ungefär på samma sätt som wi, och begagbade sig deraf till klädnad dels till hwarjehanda andra förnddenheter. De så kallade Centonerne bestodo af hoplappade klutar utaf gamla kläder, och nyttjades ej allenast till hästtäcken, och i fä-t till betäckning på flere flags belägringsmaschiner, utan och till s--daters och -iggares (kanske äfwen slakwars) bekländnad. I likhet härmed kallade man äfwen sådana poemer Centoner, som med försakelse af all originalitet, sokte blott i skickliga accommodationer sitt wärde, och hopsattes, som ett blott kappwerk, ur redan bekanta ska-dearbeten, men i andra ämnen än deras, af heia, halfwa och fjerdedels verfer.

Slutet hårnäst.

*) Beckmann och Böttiger hålla dock före, att både Gyllendukswåfnad och Guldbrodering warit de gamle alldeles obekanta, och att guldet endast i form ad små pailletter häftades på annat tyg. Om så är, hindrar detta ej att ju konsten likafullt år gammal nog. Afterius, som i 4:de Seklet(?) efter wår tideräfning war Bishop i Apamea i Syrien, beskrifwer tyger, i hwilka guld, silfwer och silke woro så skickligt sammanwåfda(?), och män, qwinnor, barn, djur, blommor m. fl. andra föremål derpå så troget föreställa, att ingen gick förbi uta att stadna och beundra dem.