Om växtfärgning.

Husmodern 6 / 1906

("Ur Hemtrefnad.")

En ljus vårdag hade jag ärende in i en stuga. Mor i gården mötte mig på tröskeln. Hon var ung och kom med rask, rak hållning. Hon hade fånget fullt af björklöf, som hon hade tagit ute i backen, till alt färga en barnkjol med. En sådan där gul barnkjol, som barnen på sina ställen i Dalarne ha.

När vi kommo in i stugan, kastade mor björklöfvet i den stora kopparkitteln, som stod på spiseln - så kom också barnkjolen i kitteln, och medan vi sprakade, stod mor och vände den med en käpp, för att den skulle bli jämnt och vackert färgad. När vi hade talat slut, var också kjorteln färdig. Den kom upp ur kitteln gyllande gul och grann.

Färgad med björklöf! Det enda slag af växtfärgning, som tyckes ha bibehållit sig in till våra dagar. Allt annat är glömdt och borta. Men förr i världen begagnade man endast växtfärger.

Med stenmossa färgade man brunt, med björklöf gult och grönt, och med hundlokan gult. Man färgade alla slags färger. Växter plockades i skog och mark, men vissa tillsatser, som till somliga färger behöfdes, hämtade man från apoteket. Till och med slipstensvatten användes, där man behöfde järn eller rost i färgen.

Dessa växtfärger kostade ingenting! Åtminstone inte de, som bereddes utan tillsatser från apoteket. Detta var obestridligen en god sak. Och de höllo färgen! Och detta var ändå mycket viktigare. De kunde väl i längden bleka något, men de blekte vackert. Det vill säga att en röd färg förblef alltid röd, fast kanske något varmare i tonen; och en grön, som blekte något, förblef dock alltid grön o. s. v. De höllo färgen både för sol och tvätt. Delta synes bäst på alla de gamla vackra väfnader som finnas kvar både i Skåne, Småland och Dalarne, och som ännu i dag ha en färgprakt, som vi ej kunnat göra efter - just därför att vi glömt växtfärgningens konst.

Länge har växtfärgningen varit glömd, förkastad, föraktad, så att säga slängd i skräpvrån. Och hvarför? Jo, därför att i handeln, olyckligtvis, för en trettio, fyrtio år sedan inkommit anilinfärger, de s. k. påsfärgerna.

Det tyckes väl vara bekvämt nog att för ingenting taga in fånget fullt al björklöf att färga med. Men sedan påsfärgerna kommit är det visst bekvämare att gå till handelsboden och för en slant tillhandla sig påsfärger. Och sådana färger sedan! De lysa ide grellaste, mest stickande färger - sådana färger som man aldrig får se i naturen. - De lysa och pråla väl ett helt år, men sedan bleka de ur, och de bleka fult. De bli alla grå! Det stickande gröna och det blå, och del bjärt röda och det gula, alla bleka de till grått - till det jämmerligaste smutsgrå. En färgton, som man olyckligtvis kan lyckas få ändå, utan att ge ut pengar till handelsman eller göra sig besvär med färgning.

Och nu skall jag tala om, hvad jag såg uppe i Mora socken i Dalarne.

Vi kommo dit, en vän och jag, för att se något, som vi hoppades och trodde på. Och vi voro mäkta intresserade! Vi visste att detta något, som vi skulle se, försiggick på en liten ö i Dalälfven. På långt håll sågo vi ön insvept i en lätt blå rökton. Det såg mycket mystiskt ut!

Men när vi kommo inom den blå rökens område, fingo vi se en glad och liflig syn. En flock unga, hurtiga kullor från olika socknar sysslade där med växtfärgning. - De voro heta af ifver och arbete. På stänger hängde redan färdigfärgade garnhärfvor, röda, gula, blå och gröna, i starka enkla och glada färger - men utan detta bjärta och skralliga (trolösa) som påsfärgerna ha. Låtom oss aldrig mer tala om eller tänka på påsfärger!

Ett helt litet färgeri var uppbyggdt, men helt provisoriskt. En norska, fröken Hilda Cristensen, var lärarinna och 20 stycken kullor voro elever. Och det vill jag lofva var en kurs, som gick med lif och lust.

Färgeristugan var mycket praktiskt byggd. Fönster längs alla sidor och väggfasta bord, hyllor och bänkar. Midt i rummet voro 6 stycken järnspislar inmurade. Dessutom voro flere pannmurar placerade under lätt uppsatta tak ute i backen. Öfverallt stodo kokande kittlar med garner och växtspad uti.

Mycket var i görningen på en gång, som det bör vara på en kurs, där hvar och en af eleverna måste lära hvarje sak för sig.

Här lågo några kullor och hackade ljung, där gjorde andra riktiga puddingar af stenmossa och ull hvarftals. Dessa gräddades sedan i ugn ett par dagar innan de blefvo färdiga. Några tvättade ull och garn, en af de viktigaste delarna af arbetet, ty om ej garn eller ull är rent till fullkomlighet, bita ej färgerna. Andra betade garn i alun, och andra åter sköljde med friska tag i den sköna Dalälfvens klara vatten. Medan några vände och åter vände garnhärfvorna, som kokade i kittlarna, hade andra sina härfvor färdiga och stodo stolta och hängde upp dem på stänger, jämförande och funderande hvad orsaken månde vara att färgen blifvit ljusare eller mörkare.

Och hela tiden var fröken Christensen, lärarinnan, lugn och säker, och ledde allt, förklarade och ordnade, så att alit gick med reda och frimodighet.

Jag tror att där var tjugu elever. Hvarje elev medförde en balja, en kopparkittel, en korg, handdukar, en säck och tre kilo ull eller garn. På så sätt hade man en hel del saker att röra sig med. Om förmiddagarna färgade man och om eftermiddagarna samlade man in lafvar, ljung eller blommor, allt efter hvad som kunde behöfvas för nästa dags färgning. Flere elever voro frielever. Det hela hade blifvit bekostadt af Kopparbergs läns hushållningssällskap. Säkert mycket väl använda pengar.

Alla dessa kullor, det har varit två kurser, återvända hvar och en till sin socken, ifriga att få meddela åt andra hvad de lärt. Skulle växtfärgningen komma till heders igen, kunde man hoppas, att folkets färgsinne snart skulle återfå sin naturliga smak och måttfullhet.

Det har blifvit alldeles förvändt af de braskiga, otäcka påsfärgerna. Men vi skulle ju ej tala vidare om dem!

Allt som år nytt måste ju pröfvas, men om man nu återvänder till de gamla växtfärgerna, så är delta ett bevis på, att de voro bättre, äktare, på litligare. Säkert är, att de gamla, goda växtfärgade väfnaderna ha en lugn, stark färgglädje, och berättar för oss om skog och mark, om ängens blommor, och om trädens löf och stenarnas lafvar - men först och sist om trogna svenska kvinnors glada arbete, för att göra sina hem gediget smyckade, eller för att få en varaktig, präktig utstyrsel åt sina döttrår.

- Ottilia Adelborg.

(Juttu suomeksi Emäntälehdessä 7-8/1906)