De ämnen, som utgöra växternas mineraliska eller oförbränneliga beståndsdelar och deras uppkomst.

Svenska rationella landthushållaren 1 / 1882

När växter brännas, qvarlemna de alltid mer eller mindre aska. Mängden deraf är olika för de olika växterna, för olika delar af samma växt, ja till och med olika för samma delar af en och samma växt, synnerligast efter den olika jord, hvarpå denna vuxit, men aldrig fattas den helt och hållet. Det enda undantag, man känner, äro mögelväxterna som t. ex. mycoderma vini, som växer på ren ättika, och detmögel som växer på lösningar af mjölk och socker o. d. Dessa qvarlemna efter sig ingen aska.

Den oorganiska delen af växtplantan är lika sa tor dess bestånd, som hvarje af de grundämnen, som utgöra den organiska eller förbränneliga delen af deras massa. De måste derföre få den i den näring, hvaraf de lefva. Den är i verkligheten en del af deras naturliga näring, ty den förutan blir plantan sjuklig och svag.

Vi veta, att alla de grundämnen, som äro nödvändiga till bildande af Cellulosa (vedämne) och andra organiska delar af växten, kunna erhållas från luften, eller från den kolsyra och de vattenångor, som bladen upptaga, eller slutligen från jorden genom rutterna. I luften förekomma emellertid, såvidt man vet,- blott få oorganiska eller mineraliska delar, och dessa äro i fast form, som stoft och således otjenliga till att upptagas af bladens små porer. De jordartade ämnena, som utgöra huvudbeståndsdelen af växtaskan, måste alla derföre upphemtas från jorden.

Jordens jordartade del har derföre en tvafaldig bestämmelse. Den är icke, såsom några ha antagit, blott ett underlag fortplantan till att fästa sina rötter i och vinna fotfäste mot vindens påverkan; den är äfven en upplagsplats för den näring, hvaraf växtrötterna kunna välja de jordartade ämnen, som äro nödvändiga för eller tjenhga till främjande af deras utveckling.

Växternas aska är en blandning af flera, stundom intill 14 olika ämnen, nemligen:

Kali.
Kali är ett fast, starkt frätande, lättlösligt ämne, som består af ett metalliskt grundämne kalium och syre. Genom att kokas med olja eller fett ger det såpa.

Pottaska.
Den i handeln allmänt förekommande pottaskan är kolsyradt kali, ett hvitt pulver, med en egendomlig alkalisk (lutaktig) smak; den blir efterhand fuktig och segt flytande, då den under en längre tid utsattes för luften. Den erhålles genom att utdraga träaska (den aska som blir, då trä brännes) genom att med vatten inkoka vätskan (luten) till torrhet och utglödga den torra vätskan. Upplöses pottaskan i vatten och kokas tillsammans med osläckt kalk, afskiljes kolsyran, och man får då allenast kali eller kaustikt (frätande) kali, som det ofta kallas.

Kali finnes i alla våra odlade växter och är oumbärligt för deras utveckling; det finnes förnämligast i sädesarternas frö, men isynnerhet i stor mängd i potates ochrofvor. Det innehålles i all träaska, isynnerhet i botaska, och härpå beror dess användning till tvätt, i det pottaskan förmår upplösa fettämnen och annan smuts, som finnes på tyget, och derigenom göra det rent och hvitt.

Natron är ett fast, lättlösligt, frätande ämne, som består af metallen natrium och syre. Likasom kali ger det såpa genom att kokas med olja och fett.

Den allmänt i handeln förekommande sodan är kolsyradt natron. Genom att koka den med osläckt kalk, afskiljes kolsyran, likasom vid pottaskan, och der blir rent eller kaustikt natron qvar. Man brukar härtill 1 skålp. kolsyradt natron, ½ skålp, kalk och 10 skålp, vatten.

Soda, sådan som den allmänt förekommer i handeln, är således kolsyradt natron, en saltaktig och kristalliserad kropp, som har en alkalisk (lutaktig) smak, men som skiljer sig från pottaskan deri, att deri förblir torr eller till och med sönderfaller till pulver. - Soda tillverkas af strandväxters aska och koksalt. Kristalliserad soda innehåller 62 3/4 proc. vatten. Utsatt för luftens inverkan, mister den en del af vattnet, och kristallen sönderfaller till pulver. Upphettas den, utjagas allt vatten, och af 100 vigtdelar kristalliserad soda blir der alltså 37 1/4 vigtdel soda qvar.

Kalk, bränd kalk, är en hvit, jordartad kropp, som består af metallen kalcium syre och fås genom att glödga allmän kalksten i kalkugnen. Den har en svagt brännande, alkalisk (lutaktig) smak, blir varm och släckes, när man häller vatten på den.

148 kannor vatten upplösa ungefär 1 skålp. kalk och bildar dermed hvad man kallar kalkvatten. 100 vigtdelar ren bränd kalk kan vid släckningen förena sig med 32 vigtdelar vatten och gifva 132 vigtdelar släckt kalk.

Vid bränningen kunna 100 skålp. kalksten gifva omkring 56 skålp. stenkalk.

Kalk, bränd kalk, verkar på tre sätt: 1:0) den ingår som föda i växterna; 2:0) den förbättrar jordens fysiska egenskaper och 3:0) den bidrager till födans beredning för de växande plantorna.

Talk består af metallen magnesium och syre, som ock är ett hvitt, i vatten olösligt pulver, nästan utan smak. Den går i handeln under namn af bränd magnesia och innehålles i engelskt salt, som vinnes af hafsvattnet och några arter kalksten, som innehålla kolsyrad talk. Vid bränningen af kalk och talk utdrifves kolsyran. Talk innehålles i de flesta odlade växter, men i ringare mängd än kalken; dock äro sädes- arternas frön till en del rikare på talkjord än på kalk, som mera synes upptagas och qvarhållas af blad och stänglar.

Kiselsyra består af grundämnet silicium (kisel) och syre. Silicium, kisel, är ett grundämne, som äfven måste räknas med till våra odlade växters näringsämnen, enär den finnes i stor mängd, synnerligast i gräsarternas och sädesarternas frö. Den hårdhet eller hvasshet, som utmärker åtskilliga växters frö, som t. ex. skaftgräs, antages härröra från dess innehåll af kisel eller rättare kiselsyra.

Kiselsyra är hufvudbeståndsdelen af ilintsten, bergkristall och qvarts, sand och sandsten. Den finnes äfven i lera och i de flesta stenartade kroppar, såsom fältspat, glimmer o. a.

Lerjord är en hvit, jordartad, i vatten olöslig kropp, som består af metallen aluminium och syre. Dan är en beståndsdel af leran, som i rent tillstånd är en hvit kropp, och som meddelar pipleran och de starka lerorna deras sammanhang och styfhet. Lerjord är ren alunjord, som fås genom att upplösa alun i vatten och tillsätta ammoniak, hvarigenom lerjorden utfälles som fin hvit fällning. Den utgör omkring 2/3 efter vigt i porslins- och piplera och andra mycket fasta lersorter. Den förekommer i stor mängd i de flesta slags jordmåner, men som hufvudbeståndsdel af växten har man blott hittils träffat i askan af lycopodium.

Jernoxid. Den bäst kända formen af detta ämne är rost, som bildar sig på metalliskt jern på fuktiga ställen. Rost är en förening af jern med syre, deraf namnet oxid. Rosten innehåller dessutom något vatten.

Man har emellertid två jernoxider; den röda jernoxiden eller jernoxidulen, som meddelar rosten eller röda jordarter och tegelsten deras röda färg. Denna oxid är olöslig i vatten och har den egenskapen att till en viss grad kunna upptaga ammoniak; och den svarta jernoxiden och jernoxidulen, som meddelar många blåa lerarter deras färg. Den är löslig i svaga syror, bildas af den röda oxiden under inverkan af organiskt ämne i jorden, och anses vara mycket skadlig för växtrötterna, då den bildas på detta sätt. Den svarta jernoxiden innehåller mindre syre än den röda; derföre benämningarne jernoxiduloxid.

Jernet finnes nästan i alla jord- och stenarter; lerans och sandens rödlika eller gulaktiga färg tillskrifves den deri innehållna jernoxiden. Jernet finnes äfven i djurens blod och kött, hvilkas röda färg likaledes härrör derifrån. Också de flesta växter, och synnerligast alla våra odlade växter, innehålla jern, visserligen i öfvermåttan ringa mängd, men icke desto mindre är det alldeles nödvändigt. Vid mångfaldiga växtförsök i en på konstigt sätt sammansatt jordmån har det ständigt visat sig att, då hvarje spår af jern uteslöts, kunde växterna väl spira upp, men fingo genast ett sjukligt utseende, saknade till en del den grönafärgen, och gingo snart ut, om icke näringen fick litet tillskott af jern.

Manganoxid är ett mörkbrunt pulver, som består af syre i förening med en metall, som liknar jern och som man har kallat mangan. Den förekommer visserligen i växterna och jorden, men blott i mycket ringa mängd.

Svafvel och svafvelsyra se sid. 20—21.

Fosfor och fosforsyra se sid. 20—22.

Klor är ett gasformigt grundämne af gröngul färg. Eldljus brinner deri med en mörk, osande låga. Den innehålles i stor mängd i vanligt koksalt, 100 vigtdelar kökssalt innehålla omkring 60 vigtdelarklor. Klor bleker färgade växtämnen och brukas derföre till konstig blekning. Den angriper bröstet starkt vid inandning. Kökssalt består af tvenne grundämnen klor och natrium. Klor finnes allenast i denna förening mycket utbredd, enär koksalt, förutom i det allmänna mineraliska stensaltet, derjemte finnes i allt hafsvatten och alla saltkällor, ja nästan allt källvatten innehåller en ringa mängd koksalt. För växternas och djurens underhåll eller näring är koksalt, ehuru det visserligen förbrukas i ringa mängd, alldeles oumbärligt, hvarför också klor har sin stora ekonomiska betydelse.

Jod är ett fast ämne, af grå färg, med metallglans, och liknar till en del blyspån. Den har en egen lukt, icke olik klorens, en bitter smak, och färgar fingrarna bruna. Den har två egendomliga kännetecken: uppvärmd förvandlas den till vackra violetta ångor, och stärkelse ger den en vacker blåfärg. Den förekommer i ringa mängd i vatten, såväl som i tång och många andra salt- och sötvattensväxter. I ännu ringare mängd har man nyligen funnit den i träaska såväl som i askan af åtskilliga landväxter, och sannolikt utgör den en väsendtlig om än mycket liten beståndsdel af alla växter, vi odla till näring. Växterna skola i allmänhet taga jod liksom klor från jorden genom rötterna, om de än, då man har funnit den i den atmosferiska luften, kunna taga något af detta grundämne från regnvatten, som faller på bladen.

Brom är en mörk, brunröd och tung vätska, med en stark lukt; den afgifver rödgula ångor och färgar stärkelsen gul. Den förekommer äfven i hafsvatten, i flera saltkällor, och är äfven funnen i askan af enskilda växter. Sannolikt ledsagar den klor och jod i alla växter, oaktadt den ringa mängd, hvari den förekommer, nemligen i ännu ringare mängd än jod hittills, har förhindrat oss i att påvisa dess närvaro.

Fluor är en mycket frätande gasart, som man blott ännu känner mycket litet till. Den förekommer i obetydlig mängd i djurens tänder och knotor, såväl som i blodet och mjölken. Man har funnit spår deraf i enskilda växters aska, så att den sannolikt är nödvändig såväl för djurens som för växternas utveckling.

Dessa äro de 14 oorganiska ämnen, som vanligen finnas blandade eller förenade med hvarandra i växternas aska. Det är allaredan anmärkt, att askmängden efter en gifven vigt växtämne varierar öfvermåttan mycket under inflytelsen af många olika omständigheter. Denna sak förtjenar dock att betraktas något närmare.

Tillägg. Svafvtlsyra eller vitriololja bildar med kali svafvelsyradt kali, med natron svafvelsyradt natronsalt. Svafvelsyradt natron, som i allmänhet kallas glaubersalt, är hvitt, lättlösligt salt, som består af svafvelsyra, natron och vatten. Stundom visar det en god verkan, då det användes som öfvergödning på gräsjord, rofvor och potatesplantor. 40 vigtdelar svafvelsyra och 31 vigtdelar natron bilda 71 vigtdelar vattenfritt svafvelsyradt natron. 44 1/4 vigtdelar vattenfritt svafvelsyradt natron och 55 3/4 vigtdelar vatten utgöra 100 vigtdelar kristalliseradt svafvelsyradt natron eller vanligt glaubersalt. Genom att ligga i luften, mister det en del vatten och sönderfaller till pulver ; med ammoniak bildar det svafvelsyrad ammoniak; med kalk, svafvelsyrad kalk eller gips; med talk, svafvelsyrad talk eller engelskt salt. Svafvelsyrad talk (svafvelsyrad magnesia), som är mest bekant under namn af "engelskt salt", är ett mycket bittert salt, som består af svafvelsyra, talk och vatten.

100 vigtdelar vattenfri svafvelsyrad magnesia (talk) och 66 2/3 vigtdelar svafvelsyra. Det kristalliserade saltet, som går i handeln, innehåller 51 procent vatten. Detta salt har blifvit rekommenderadt som öfvergödning på hafre och potatis; med den svarta jernoxiden, svafvelsyrad jernoxid eller grön vitriol; med kopparoxid svafvelsyrad kopparoxid eller blå vitriol, och med lerjord svafvelsyrad lerjord, som är en väsendtlig beståndsdel i alun, ty då svafvelsyradt kali förenas med svafvelsyrad lerjord, bildas vanlig alun.

Fosforsyra bildar fosforsyrade salter med kali, natron, ammoniak, kalk och talk. När ben brännas blir der en hvit jordart i stor mängd qvar (benjord), som förnämligast är fosforsyrad kalk, det är kalk och fosforsyra, förenade med hvarandra sålunda, att 100 delar fosforsyrad kalk innehålla 48½ delar fosforsyra och 51½ delarkalk. Fosforsyrad kalk förekommer ganska allmänt i växlaskan. Benjord består isynnerhet af fosforsyrad kalk samt något kolsyrad kalk. 100 vigtdelar benjord, som erhålles genom att bränna ben, innehåller 40 till 45 vigtdelar fosforsyra. Fosforsyrad talk innehålles i största mängd i askan af hvete, korn och de öfriga allmänna sädesarterna. Det förekommer äfven i öl, ofta intill 100 gran 1 3/4 kanna, d. v. s. 21 gran eller omkring 1/3 qvintin i 37,5 kubiktum.

Klorgasen är 2½ gånger tyngre än den atmosferiska luften, och då man sticker en antänd vaxstapel deri, släckes gasen nästan ögonblickligt. I förening med de metalliska grundämnena, kali, natron, kalk och talk bildar den klor, kalium, klornatrium (vanligt koksalt), klorkalcium och klormagnesium; och i en eller annan af dessa former eller föreningar upptages den af växternas rötter och förekommer således i deras aska. Kali, natron och talk äro föreningar af säregna metaller eller grundämnen, kallade kalium, natrium, kalcium och magnesium med syret. Det är intressant nog, att det behagliga oumbärliga koksaltet är en förening af den qväfvande klorgasen och natrium, som är en mycket lätt metall, brännbar så att den antändes, då det lagges på varmt vatten.

Likasom klor bildar klorföreningar, s. k. klorider, bilda också på samma sätt jod och Ironi med de redan nämnda metallerna jod- och bromföreningar. Klor är den enda af dessa tre ämnen, hvilkas närvaro i växterna f. n. antagas vara af någon praktisk vigt.

Fluor bildar med metall fluorföreningar, och fluorkalcium eller fluss-spat är den allmännast kända af dessa föreningar.

Kalksten består, som förut sagdt är, af kalk i förening med kolsyra och är alltså kolsyrad kalk. 56 vigtdelar kalk och 44 vigtdelar kolsyra utgöra 100 vigtdelar kolsyrad kalk. Bränd kalksten kallas äfven stenkalk. Med kolsyra bildar således kalk kolsyrad kalk, med svafyelsyra svafvelsyrad kalk eller gips. Gips är ett hvitt, svårlösligt salt, som består af svafvelsyra, kalk och vatten, den är en utmärkt öfvergödning på rödklöfvor, ärter och bönor och rekommenderas att strö öfver gödselhögar, som äro stadda i jäsning, eller i stallen för att uppfånga och qvarhålla eller binda den vid jäsningen frambragta amnjoniaken.40 vigtdelar svafvelsyra, och 28 vigtdelar kalk bilda 68 vigtdelar vattenfri eller bränd gips. 40 vigtdelar svafvelsyra, 28 vigtdelar kalk och 18 vigtdelar vatten utgöra 86 vigtdelar rå eller obränd gips. Rå eller obränd gips förlorar omkring 21 proc. vatten, då den uppvärmes; derigenom erhålles bränd gips. Med fosforsyra bildar kalk fosforsyrad kalk, som finnes i jorden så väl som i djurens och menniskans benbyggnad; med salpetersyra bildar kalk salpetersyrad kalk och med kiselsyra kiselsyrad kalk, som anträffas i många mineralier.

Om dessa och andra dylika föreningar, som bidraga till jordens fruktbarhet då de användas på rätt sätt och i rätt tid, skola vi framdeles lemna fullständigare upplysningar.

Då grundämnena kunna förena sig på ett så mångfaldigt sätt, är det klart, att de dervid bildade kemiska föreningar äfven måste uppstå i stor mångfald. Vid betraktandet af dessa föreningars allmänna egenskaper har man emellertid sett sig i stånd att indela dem i tre hufvudklasser: syror, baser och s. k. neutrala kroppar. Vi bedja läsaren härvid ihågkomma, att vi med uttrycket kemiska föreningar icke förstå grundämnenas förening, icke sjelfva gerningen, att förena sig med hvarandra till en ny kropp, utan deremot just den vid den ingångna föreningen frambragta kroppen. Till syror räknas sådana föreningar, som hafva en sur smak och derjemte besitta förmågan att färga alla blå växter röda, som t. ex. saften af violer eller rödkal, och som slutligen hafva en starkare eller svagare frändskap (föreningskraft) med den andra klassen, baserna, vid föreningen med hvilka de emellertid alldeles förlora sina egenskaper som syror. Baserna (de kallas äfven och i grunden riktigare alkalier) hafva ingen sur, men deremot en skarp, brännande lutaktig smak. De blå växtfärgerna fårgas af baserna gröna och, hvad som är lika karakteristiskt, när en blå växtfärg af en syra är färgad röd, färgas den genom tillsättning af en bas_ åter blå. Slutligen hafva baserna äfven på deras sida en större eller mindre frändskap med syrorna och förlora likaledes genom att ingå föreningar sina basiska egenskaper. Syror och baser kunna således betraktas som två klasser af hvarandra motsatta naturkroppar, i viss mening som två olika kön, med en ömsesidig .stark frändskap eller benägenhet att förena sig med hvarandra. De kroppar deremot, som uppkomma vid föreningen mellan syror och baser, hafva hvarken syrans eller basens egenskaper och kallas derföre neutrala kroppar. Dessa neutrala kroppar smaka hvarken surt eller basiskt (lutaktigt), deremot utmärka sig många af dem genom en egen saltaktig smak och de kallas derföre också salter. Vid benämningen salt tänker lekmannen i regeln blott på allmänt koksalt; vi måste derföre bedja läsaren erinra sig, att i kemiskt hänseende betyder "salt" hvarje af en syra och bas sammansatt kropp. Emellertid måste det anmärkas, att det ges mångfaldiga neutrala kroppar förutom saltema, alltså utan att vara uppkomna genom föreningen af en syra och en bas. Vatten, stärkelse, spiritus, socker o. s. v. äro således neutrala kroppar, hafva hvarken syrors eller basers egenskaper, men de äro icke salter.