Byggnaderna på landsbygden.

Östra Nyland 46, 14.6.1924

Eftertryck förbjudes

Även i vårt land representera byggnaderna på landsbygden stora summor. De giva dock ingen ränta på de pengar de kostat, men böra ärligen underhållas. Detta tynger rätt svårt på jordbrukarens utgifter, särskilt om han någon tid försummat att reparera uppkomma brister o. s. v. Det är dålig ekonomi att nödgas förnya en byggnad inom en kortare tid enbart på grund av vanvård och uraktlåtenhet.

Av stor betydelse är att hålla byggnaderna väl och praktiskt ej därföre dyrt målade. Känt av alla är, att byggnadernas yttre träverk lätt och rätt snart tager skada, om det icke har ett skyddande överdrag. De är sålunda ytterst oekonomiskt att år från år låta byggnaderna vara omålade och utsättas för förstörelse av vår omväxlande väderlek. Och härtill kominer, att en "omålad gård" alltid företer en dyster, otrevlig och ovårdad anblick.

Lantgårdar ifinnas ju hos oss där ägaren, inseende nyttan av målade byggnader, givit t. ex. boningshuset en annan färg än de gråa stockväggarna förete. Men huru ofta har man ej, genom att måla dem alltför granna totalt bortfuskat byggnadens yttre utseende. Man har "rört i hop" ett flertal av de mest opassande, smaklösa och skrikande färgerna.

I vår enkla och billiga rödmyllefärg ha vi den vackraste och hållbaraste färgen. Huru tilltalande, lugnt och värdigt ett enkelt allmogehem, företer ej en rödmålad byggnad, med sina vita fönster- och knutbräden, omringad av gröna leende lövträd!

Är boningsbyggnaden brädfodrad, bör man ju använda en något hållbarare färg, och kan den då hållas i vitt, med gröna fönsterbräden. Dessa färger ses allmänt å landsbygden på boningshusen i t. ex. Sverge och Danmark, men ekonomiebyggnaderna äro här alla röda. Hos oss ser man ofta gulmålade boningsbyggnader på landet. Denna färg "går icke väl ihop" med trädens gröna sikftning och är icke heller så hållbar som t. ex. Titanvitt och den vanliga rödmyllefärgen. Att "blanda ihop" fler e färger å en lantgård, är icke smakfullt och icke heller praktiskt. Må vi, beträffande färgen på våra lantmannabyggnader, hålla oss till de billiga, hållbara och vackra röda och vita färgerna - de äro och komma alltid att bliva landsbygdens mest praktiska och vackraste färger.

Då man färdas kring våra väna svenska trakter, gör det ett beklämmande intryck att se så många, ofta rätt vackert belägna, lantgårdar "omålade". De göra intryck av dysterhet, livlöshet, förslappning, efterblivenhet, okultur m. m.

En "uppmålad" gård däremot vittnar om ordning och tidsanda, att dess ägare är en framåtskridande, omtänksam man, med sinne för snygghet och trevnad.

Undertecknad har ofta varit i tillfälle att höra av utlänningar, som berest våra svenska trakter, deras förvåning över att våra allmogegårdar överhuvudtaget äro omålade. Ha jordbrukarna råd till detta? ha de även frågat. -

Det är god ekonomi att ha rödmålade byggnader, men det är dålig ekonomi, att hålla dem år efter år omålade för att sakta men ohjälpligt förtäras av sol, väta och köld.

Då byggnadernas rödmålning ej är förenad med stora utgifter och då arbetet kan utföras utan anlitande av dyra "konstnärer", må vi allmänt taga i tu med att även på detta sätt göra våra svenska lantgårdar värdefullare, hemtrevligare och kärare. Vi teckna oss själva i hurudant tillstånd vårt hem och vår gård äro.

A. Sixtus Lindholm