Mercator 27-28, 11.8.1917
Af Dr. Henrik Ramsay.
När de normala handelsförbindelserna för tre år sedan, vid krigsutbrottet, afskuros, vaknade man i de flesta länder till insikt om huru en främmande, fientlig stat helt behärskade tillförseln af mer än ett viktigt industrialster, huruför landets egna näringar betydelsefulla materialier frambragtes uteslutande utom de egna gränserna. Synnerligen skarpt framträdde detta förhållande på färgindustrins område.
Här dominerade Tyskland marknaden. Sålunda var den omfattande engelska textilindustrin så godt som uteslutande hänvisad till tyska färgämnen, och införselns totala värde uppgick 1913 till c:a 38 miljoner rmk, hvari Tysklands andel utgjorde ej mindre än 34.5 miljoner. Äfven i Förenta staterna var det hufvudsakligen tyska färger, som kommo till användning. Importsiffrorna visa tydligt, huru Tyskland lämnat den allra största delen af olika ämnen, och i flera fall öfverstiger den tyska industrins andel i den amerikanska införseln 90 %. Under de senaste tjugu åren ha de tyska konstgjorda färgämnena lyckats helt uttränga alla konkurrerande varor.
Ett synnerligen belysande exempel lämnar indigoindustrin. År 1897 lyckades man i praktiken omsätta tanken att framställa detta dyrbara färgämne. Då hade experimenten pågått i årtionden och dragit tiotal miljoner mark i kostnader. Och när det nya alstret först sändes ut i marknaden, gällde det att utkämpa en svår konkurrenskamp mot det naturliga växtfärgämnet. Detta frambragtes så godt som uteslutande i Indien, där vid sagda tidpunkt en areal af c:a 600,000 hektar upptogs af indigo-odlirigar. Men tio år senare hade konstprodukten redan öfvertagit ledningen; de indiska odlingarna uppgingo 1909 till endast c:a 130,000 hektar, hvarefter arealen ytterligare gick nedåt till c:a 50,000. När kriget bröt ut och tillförseln från Tyskland afstannade, etod England följaktligen-plötsligt utan detta för dess marin så viktiga blåa färgämne. Priset på den naturliga varan från Indien steg snabbt, den knappa produktionen kunde på intet sätt täcka behofvet, och när regeringen nu söker uppmuntra de indiska odlarne till större ansträngningar, fordra dessa garanti för att deras vara skall köpas till fasta priser ännu 5 à 10 år efter fredsslutet.
Under de gångna två årtiondena har det ursprungliga växtfärgämnet sålunda helt fallit i glömska, endast krigets nödtvång har återuppväckt intresse för den brittiska kolonins alster. Men det gifves en lång räcka ändamål, där intet naturämne står till buds, där textilindustrin blifvit fullständigt beroende af konstprodukterna och saknar hvarje utväg till ersättning. Under sådana omständigheter var det själfklart, att de stora industriländer, främst England och U. S. A., som lämnat sig helt beroende af Tysklands färgämnen, omedelbart efter det tillförseln afstannat sökte medel att på annat sätt täcka textilindustrins behof af sådana alster. Och i båda fallen sattes en kraftig agitation i gång för skapandet af inhemsk produktion, där sparades icke på ord och penningar; man förutspådde att den tid snart stundade, då en stark egen färgindustri vuxit fram. Det kan ha sitt intresse att nu, tre år efter krigsutbrottet, söka få en öfverblick af resultaten.
Hvad Amerika vidkommer, så har tillverkningen af färger ur stenkolstjära därstädes onekligen tilltagit i omfång. Ur den råa tjäran framprepareras nu c:a 10 gånger större mängder för färgindustrin användbara råmaterialier än för två år sedan, färgfabrikernas antal har vuxit från 6 till 16, och de före krigsutbrottet existerande anläggningarna ha i betydande grad förstorats. Men i de flesta fall söker man endast nå massproduktion af lätt alstrade färgämnen, och hufvudparten af produktionen utgöres af sådana, främst svafvelsvart. Priserna äro själffallet höga, hvarför fabrikanterna sträfva till att snabbt pressa fram stora mängder, föga beaktande om utbytet ur råmaterialierna blir några procent mindre än man väntat, föga bekymrande sig om varans kvalitet. "Den amerikanske konsumenten", skrifver en sakkunnig kemist i U. S. A., "kan för närvarande icke vänta att våra producenter skola kunna erbjuda de mångtaliga och olikartade färger, som den tyska industrin utvecklat, och prima kvalitet kan nås först efter det färgindustrin haft tid att utveckla sig i vårt land." Den amerikanska färgämnestillverkningen har sålunda i bet3'dande grad karaktären af krigsindustri, den grundar sig icke på målmedvetet arbete för utveckling, utan söker så snabbt som möjligt alstra de lättast framställbara färgerna. Men det bör samtidigt bemärkas, att denna industri tillförsäkrats ett betydande tullskydd. Råämnen få införas tullfritt, halffabrikat draga i tull 15 % af sitt värde och färdiga färger belastas med 30 %. Genom dessa rätt högt tilltagna "uppfostringstullar" vill man söka stödja den uppspirande industrin.
Medan Amerika bevittnat enviss, om ock ringa, utveckling på färgtillverkningens område, ha de långa debatterna och statens ingripande i England ledt till rätt små resultat. Visserligen ha några bestående verk utvidgats, och några nyanläggningar förekommit, men det förefaller som om det stora British Dyes L,td, som grundats med betydande bidrag från statens sida, icke motsvarat de stora förhoppningar man vid starten ställde på detta nationella företag. Bristen på färgämnen är fortfarande stor, och fackmännen betvifla, att de arbetssätt, som nu följas, skola kunna vara konkurrenskraftiga efter kriget. Man förutsätter från industriidkarnes sida, att staten äfven då skall understöda färgfabrikanterna, antingen genom åsättandet af tull på främmande varor eller genom direkta understöd.
Emellertid ha engelsmännen, sedan tre år förgått efter det färgproblemet blef aktuellt och lösningen trots denna rätt långa tid icke vunnits, börjat söka orsaken till att resultaten icke blifvit bättre. Och från de forskande kemisternas sida förklaras det enstämmigt, att felet består i bristande samarbete mellan teknik och vetenskap. Staten startade sitt stora företag med en direktion af jurister och politiker, fackmännens ord kom att väga mycket litet. "Man trodde", skrifver en professor, "det vara lika lätt att grunda ett bolag för tillverkning af färgämnen som att börja med ett spinneri eller ett stålverk". Och samme man framhåller, att kunskap i detta fall är vida viktigare än kapital. Vetenskapsmännen lämnades åsido och företaget misslyckades, trots all energi. Det är forskare, som industrin saknar, skrifva de engelska lärde, och de påvisa, huru de tre stora tyska färgbolagen i sin tjänst ha ej mindre än 700 vetenskapligt skolade kemister. Färgindustrin och den kemiska industrin bör söka sin grund i tillgång på kunskap och forskare, på vetenskapliga undersökningar; se där den erfarenhet engelsmännen nu vunnit. "De bittra fakta kunna ej längre förnekas", skrifver man, "efter tre års arbete stå vi på samma punkt där vi började. Man kan ej längre träda in i den internationella konkurrensen utrustad med endast goda uppsåt och redan kända idéer. Man måste vara beredd att skapa nya metoder, att tänka framåt. Och äfven detta kräfver kunskapernas säkra grund".
De engelska erfarenheterna ha sitt intresse ej blott som ett bidrag till kännedomen om krigsindustriernas utveckling och om möjligheterna till konkurrens på färgområdet efter fredsslutet. De äga allmän giltighet för alla nya industrier i våra dagar. Den tid är förbi, då man kunde nå resultat genom att noggrant efterbilda metoder, som varit fruktbringande i andra länder. Ty i de länder, där de nya kemiska industrierna vuxit starka, stannar man aldrig vid dessa metoder, hela tiden är en väldig stab af forskare sysselsatt med att vidare utveckla idéerna, att söka nya vägar och nya ämnen.
Sålunda fordras, när arbetet på industrins utveckling åter kan vidtaga, ej blott företagsamhet och kapital; det fordras i vida högre grad än tidigare samarbete mellan vetenskap och teknik. I vårt land har man äfven kommit till insikt härom, denna tanke söker man förverkliga äfven här. Och exemplet från färgindustrin visar åter, huru detta samarbete är ett oundgängligt villkor för möjliggörandet af framsteg och skapandet af själfständiga industrier.
Ei kommentteja :
Lähetä kommentti