Gummitryck.

Nyblins magasin 3, 1907

Gummitrycket är visserligen icke numera någon nyhet för våra amatörer och fotografer, men med anledning av den stundande utställningen kan det ju nog vara på sin plats att här giva en beskrifning av huru den utföres denna kopieringsmetod, som ger sin utövare den största frihet att inlägga individuel smak och konstnärlig känsla i bilden långt mera än någon annan fotografisk metod, möjligen dock undantagen det i senaste häfte beskrivna oljefärgstrycket. Emellertid är gummitrycket känt och har länge sedan trampat ut barnskorna, medan oljefärgstrycket är nytt och oförsökt, varför det är att vänta, att gummitrycket skall komma att dominera nästa utställning.

Det ges tvänne slag av gummitryck nämligen sådant, som utföres på färdigpreparerat papper (Höchheimers gummitryckspapper) och sådant, där den opererande själv bereder sitt papper. Varför just göra denna skilnad, då metoden i vardera fallet är — teoretiskt åtminstone — densamma? Jo, emedan gummitryck ulfört på färdigpreparerat papper reduserar sig till en vanlig fotografisk kopiermgsmetod, som närmast liknar koltrycket, och icke tillåter fotografen någon större frihet i behandlingen, ty detta papper kan kopieras och framkallas endast engång, och sådan bilden då utfallit, sådan är och blir den, några vidare förändringar kunna eke vidtagas.

Det kombinerade gummitrycket däremot, som endast kan utföras sålunda, att man själv tillreder papperet, tillåter huru många upprepade kopieringar som hälst på samma bild, och ger härigenom fotografen medel i hand att förändra sin bilds karaktär och utseende efter behag. Det är endast denna senare metod, som kan ifrågakomma för åstadkommande av s. k. konstnärliga fotografier. Den förra metoden, som kallas enkelt gummitryck, och vilken också lämnar bilder, som hava stor likhet med ritningar, utföres på följande sätt:

Höchheimers gummitryckspapper, vilket är preparerat med ett tunt skikt bestående av gummi arab. och akvarellfärg göres ljuskänsligt genom att bestrykas med en lösning av
10 gr dubb. kromsyrat ammoniak
1 -"- kolsyrat natron
100 kcm vatten.

När denna sensibiliseringslösning skall användas, utblandas den med sin dubbla volym stark alkohol. Lösningen strykes på papperet med en bred borslpensel (en klisterpensel med möjligast mjuk borst) och utbrädes jämt över papperets yta, så att alla ställen bliva lika starkt fuktade. Härefter upphänges papperet till torkning i ett mörkt rum. Torkningen försiggår under normala temperaturförhållanden i loppet av 15 à 2O minuter. När papperet är tort, lagges det med skiktsidan mot en negativplåt i en kopieringsram med starka fjädrar och utsattes för ljusets invärkan. Hastigast och bäst kopieras bilden i direkte solljus (vilket är tallet med alla metoder, där kromsyrade salter användas som sensibiliseringsmedel). Då kopieringens framsteg icke kunna iaktagas på bilden, är det nödvändigt, att kopieringen kontrolleras med fotometer. Fotometer är ett instrument, som är sammansatt av ett antal (vanligen 20) silkespappersremsor, som äro lagda trappstegsartat över varandra, så att de bilda en mera eller mindre genomskinlig skala från 1 (mest genomskinligt) till 20 (minst genomskinligt). För att nu kontrollera kopieringen lagges en remsa celloidin- eller aristo- (P. O. P.) papper i kontakt med skalan i fotometern, varpå denne anbringas bredvid kopieramen under kopieringen, så att den utsattes för samma ljus som bilden. Fotometern kan öppnas, så att man kan efterse, huru långt, d. v. s. till vilken grad på fotometerskalan, kopieringen framskridit. Normala negativ kopieras till grad 14 à 15 (så att siffrorna jämt kunna skönjas), pappersnegativ måste vanligen kopieras till 19 à 20 grader. När kopieringen framskridit till den grad på fotometern, erfarenheten lärt, att är den rikliga, avbrytes kopieringen, och papperet, å vilket intet spår av bilden är synlig, lagges att blötas i kalt vatten. När bilden är väl genomdränkt med vatten, fästes den med tvänne häftstift å en breda eller med 2:ne klämmare å en glasplåt, ställes något bakåtlutande över ett kärl, i vilket finnes den nödiga framkallningslösningen, bestående av trämjöl (fint sågspån), vatten och något litet pottaska, och övergjutes med denna framkallningslösning vid hjälp av en skopa eller liknande. Påhällningen av trämjölsblandningen får icke ske våldsamt, utan bör den helt sakta hällas på bilden vid dess översta kant, så att den rinner över bildytan och åter uppfångas i det inunder stående kärlet. Bilden framträder till en början ganska hastigt, i det att de av ljuset icke bundna färgpartiklarna lossna och sköljas bort. Efter en stunds spolande på detta sätt stå vanligen dagrarna och de ljusare partierna i bilden klara och tydliga, medan halvtonerna och i synnerhet skuggorna äro tunga och detaljlösa. Då gäller det att fortsätta arbetet försiktigt, ty om man nu fortsatte att slå framkallningen över hela bilden, så komme detaljerna i dagrarna att ohjälpligen borttvättas, och detta kan icke åter repareras. Man fortsätter därför framkallandet genom att numera slå gen endast å de ställen, som ännu icke äro tillräckligt ljusa och detaljerade. Detta sker lättast vid hjälp av en liten sprutkanna, i vilken man fyllt framkallningslösning. Man häller „vällingen" genom kannans pip just på de ställen, där man vill, att den skall värka, och söker undvika, att den berör de redan nog framkallade partierna. Det är ofta fördelaktigt att under detta stadium lägga bilden mera horisontalt. Har man också fått skuggpartierna att framträda, så som man vill hava dem, så avbrytes framkallandet, bilden sköljes försiktigt, och man kritiserar resultatet. Är bilden i alla avseenden sådan, man vill-hava den, så återstår intet annat än att lägga bilden i ett alunbad (5:100) för att härda skiktet, samt därefter skölja och torka den. Men oftats är man icke ännu nöjd med resultatet, de högsta dagrarna, glansljusen, saknas, i de djupaste skuggorna och ofta även i halvtonerna finnas ställen, som man önskar ljusare och bredare o. s. v. För att utföra dessa förbättringar fäster man bilden åter på glasskivan och bearbetar den, våt som den är, med pensel eller rättare sagt penslar, ty för större ytar bör man använda brådare, mjuka penslar (dampenslar) vilka doppats i vatten, så de äro våta, för mindre ytor, dagrar och glansljus, använder man mindre, till och med helt små, något styvare retuschpenslar. Varje ställe, man berört med penseln, bör straxt sköljas med rent vatten, så att man kan bedöma värkan av den utförda "retuschen". Det är klart, att detta arbete måste utföras med den största försiktighet, ty man kan borttaga från bilden huru mycket färg som hälst, men man kan icke lägga någonting tillbaka. Går man för långt i sin iver, och vill man vara altför "konstnärlig", så händer det lätt, att man totalt förstör hela bilden. Med någon övning och god smak kan man även med denna enkla gummltrycksmetod erhålla bilder med god konstnärlig värkan.

Kombinerat gummitryck är arbetsdrygare, mera kompliserat, men förer också säkrare till det resultat, man önskar. Här måste man utföra alt arbetet själv från först till sist och kan icke hjälpa sig med redan preparerat papper. Först gäller det då att skaffa sig ett passande papper. Detta fås hos pappershandlandena, vi kunna specielt rekommendera Lindelis Ritmaterialiehandel, Östra Henriksgatan 5, där finnes stort urval av alla möjliga passande papperssorter. Papperet kan emellertid icke användas utan vidare sådant, man får köpa det. Det vidgar sig i vattenbaden och sammandrager sig åter vid torkningen, och det sammandrager sig icke altid till precis samma storlek, det haft förut, och detta måste papperet göra, om det skall kunna användas för kombinelat gummitryck, ty i annat fall komma icke de olika tryck, av vilka bilden består, att motsvara varandra, och konturerna bliva dubbla och suddiga. Papperet måste därför först „krympas". Detta försiggår på så sätt, att man lägger papperen ark efter ark i ett större kärl med vatten och låter dem ligga häri en halv timme eller mera, varefter de upphängas till torkning. Efter denna behandling vill papperet altid vidga sig vid fuktning och sammandraga sig vid torkning lika mycket, och egnar sig sålunda för föreliggande ändamål. Emellertid är detta papper (alt ritpapper!) icke fabricerat för fotografiskt ändamål, och det kan därför icke utan att gå sönder uthärda det uppräpade blötandet. För att stärka papperet och för att ge det en fastare, för prepareringen mera passande yta, måste det limmas. Limningen försiggår på följande sätt: Man upplöser 2 gr god (hälst fotografisk) gelatin i 100 kem varmt vatten samt tillsätter, när gelatinet är upplöst, 10 à 15 kem kromalunlösning 5: 100. Härefter filtreras lösningen, som hela tiden måste hållas varm (cirka 40°C), genom tunt flanell för att aflägsna alla möjligen förekommande orenligheter och alla luftblåsor. Papperet, som måste vara tort och slät, uppspän-* nes vid hjälp av ett häftstift i vardera de översta hörnen å ett ritbräde eller dylikt samt bestrykes i jämna tag från den ena kanten till den andra med limlösningen. Man börjar i översta kanten av papperet (underlaget ställas något litet lutande framåt mot den, som utför arbetet) och stryker med ett raskt tag med mycket våt pensel från ena kanten till den andra. Nästa penseltag låter man gå litet in över det första, så att gelatinlösningen flyter ihop. På detta sätt fortsätter man till arkets nedersta kant. (Detta arbete utföres med en bräd klisterpensel). När detta bestrykande är slutfört, och man då betraktar papperet snett från sidan, så vill man upptäcka att bestyrkningen dock icke är jämn. Man tager då en bräd kamelhårspensel (s. k. fördrivare) och egaliserar hela ytan genom lätta sträck i alla riktningar. Härefter upphänges papperet i ett damfritt rum till torkning. Har luftblåsor eller ojämna sträck fått kvarstanna å papperet, så yppa sig dessa sedermera såsom fleckar och sträck i bilden. När papperet är tort, är det färdigt för preparering med färg och sensibiliseringslösning. Denna preparering kan nu företagas på trenne olika sätt. Först bereder man sig dock en gummilösning, vilken behövs för alla tre metoderna, i det man upplöser 40 gr gummi arabikum i 100 kem vatten. Upplösningen går mycket långsamt för sig, så att ett par dagar eller mera kan gå åt, innan gummiet är fullständigt upplöst. Värme underlättar upplösningen. När gummiet är upplöst, bildar det en mycket tjockflytande substans. För metod I är det emellertid nödvändigt, att det är så tjockflytande, ty det utblandas med sensibiliseringslösningen, och prepareringslösningen skulle bliva för tunn, om gummilösningen vore svagare. Gummilösningen bör filtreras eller rättare sagt prässas genom en linnetrasa för att avlägsna alla klimpar och dylikt.

Prepareringsmetod I: Man bereder sig en sensibiliseringslösning av 10 gr dubb. kromsyrat kali, 100 kem vatten och några droppar ammoniak. Det kromsyrade kaliet löser sig icke fullständigt, utan stannar en mindre del olöst på flaskans botten. Såsom färg användas med fördel temperafärger, dock kan vilka vattenfärger som hälst begagnas. Prepareringslösningen beredes av 10 kem gummilösning, 5 à 6 centimeter temperafärg och 10 kem kalilösning. Jag kan tänka mig, att de flesta av de ärade läsarena häpnar, när de se den löjeväckande betäckningen "5 à 6 centimeter" färg, men denna beteckning är dock mycket koncis. Färgerna äro nämligen i tuber, och när de utprässas, så bilda de en lång, smal, rund "tarm", som kan mätas med längdmått. Naturligtvis begagnar man, icke tumstock, utan tagas färgen efter ögonmått, så mycket mera, som den ena kulören är mera täckande än den andra, och färgblandandet måste utföras efter erfarenhet och     smak. Först blandas gummilösningen och färgen mycket noga å ett tefat eller i annat passande kärl vid hjälp av en pensel. Därefter tillsättes kalilösningen och det hela blandas väl.

Papperet tillskäres i lagom storlek (cirka 2 cm på alla kanter större än negativet) och uppspännes med fyra häftstift på ett ritbräde. Härefter påstrykes färgblandningen mycket raskt med en bräd borstpensel (klisterpensel) och utjämnas med en bräd, något mjukare borstpensel, varefter det torkas. Torkningen sker bäst vid hjälp av värme, t. ex. över en sprit- eller gaslampa. Utbrädningen av färgen är en skild konst, när det gäller stora ytor; den måste nämligen ske mycket hastigt, ty om det går långsamst och man fumlar, så torkar färgen ställvis och låter icke jämt fördela sig. Med ett raskt tag stryker man mycket färg snett över papperet och bearbetar denna med penseln raskt åt alla håll. Så fort man fått färgen jämt fördelad med "påstrykningspenseln", tager man "fördrivaren" och egaliserar ytan, så att alla penselträck försvinna. Detta "fördrivande" kan ske endera så, att man helt lätt, så man knappast berör ytan, raskt förer penseln i alla riktningar, eller också sålunda, att man med penselspetsen stöter (mycket lätt!) mot ytan. För mycket stora papper är detta senare sätt att föredraga, men då måste "fördrivaren" vara av storlek som en mindre golvborsta. När papperet är preparerat och torkat så kopieras det på sätt, som redan beskrivits.

Då det emellertid icke är meningen att med det s. k. kombinerade gummitrycket genast med en kopiering få en fullfärdig bild, utan behövs härför vanligen tre tryck, så måste prepareringen av papperet och kopieringen avstämmas härefter. Det höres bråkigt och tråkigt ut att för en enda bild masta preparera, kopiera och framkalla flera uppräpade gånger, men det är just uti detta uppräpade kopierande som gummitrycksförfarandets egentliga fördel framför andra kopieringsmetoder ligger, ty härigenom har man möjlighet att avstämma bilden, huru man vill och behagar. De vanligen förekommande tre trycken avse att åstadkomma: det ena trycket de djupaste skuggorna, det andra mellantonerna, det tredje detaljerna i de högsta ljuspartierna. Men dessutom kan vart och ett av dessa tryck upprepas, och vid varje tryck kan man under frammankallandet "retuschera" och fördriva från bilden, vad man vill. Ett är dock att märka, att när ett tryck efter kopiering och framkallning fått torka, så kan det icke mera ändras annorlunda än genom radering, vilken dock icke kan företagas innan bilden är helt färdig och icke mera skall kopieras.

Det är fördelaktigt att till först kopiera skuggpartierna. För detta ändamål gör man prepareringslösningen (färgblandningen) relativt färgrik, dock skall den icke innehålla mera färg, än att, om den vid prov strykas och egaliseras (altså utbredes på samma sätt som på kopieringspapperet) på ett betryckt pappersblad, trycket tydligt skall kunna läsas genom färgen. Papperet skall ingalunda se ut som koltryckspapper, utan skall det vara relativt ljust. När bilden är framkallad, gör denna relativt ljusa färg sig gällande som mycket mörk mot pappersytan. Det fel, som nybörjare altid begå, är att bestryka papperet för ljockt med färg. Man gör klokast uti att straxt sammanblanda så mycket färg och gummilösning, att det kan hinna till för alla tre trycken. Har man preparerat, kopierat och framkallat det första s. k. krafttrycket, så utblandar man den återstående färglösningen med lika mycket kalilösning, som man först satte uti blandningen. Härigenom får man en färgblandning, som är mera än hälften svagare än den första blandningen för krafttrycket. Denna färgsvagare blandning är avsedd för mellantonerna. Emellertid är det fördelaktigare för bedömandet av den karaktär, man får i bilden, att icke som 2:dra tryck kopiera halvtonerna utan de högsta dagrarna. Man låter därför denna prepareringslösning N:o 2 stå över och bida sin tid, tager litet utav densamma med påstrykningspenseln och utblandar den färg, man sålunda fått, uti ett annat kärl med något litet gummilösning och kalilösning till dess, den är så tunn, att den knappast tycks hava någon täckkraft als. Med denna ytterst tunna färg preparerar man papperet utanpå det redan befintliga krafttrycket och kopierar bilden så länge, att själv de finaste detaljer i ljuspartierna framträda. När även detta "dagertryck" är färdigt, bilden framkallad och torkad, anbringar man å densamma färglösningen N:o 2, kopierar ånyo och framkallar.

I de flesta fall har man efter dessa tre tryck en fullfärdig, konstnärligt värkande bild. Skalle ännu något återstå att t. önska, ex. mera kraft eller andra övergångar i halvtonerna eller mera detaljer i ljuspartierna, så kan man lugnt företaga än flera kopieringar med avstämmande av färgen för det mål man vill uppnå.

Vi återgå till det första trycket. Papperet är preparerat och torkat och skall nu kopieras. Papperet lagges på vanligt sätt med skiktsidan mot negativets bildsida (huru plåten skall monteras för att alla tryck skola komma precis på samma ställe, skola vi längre fram beskriva) och utsattes för ljusets värkan jämte fotometern. Har man ett normalt negativ och färgskiktet är lagomt tjockt på papperet, så kopierar man till 14 à 16°. Härefter lagges bilden i vatten för att blötas, uppsättas på en glas- eller träskiva och framkallas, dock icke med den för Höchheimer pap- peret nödiga sågspånsblandningen, utan endast med vatten, som spolas över bilden. Detta papper för kombinerat tryck är nämligen icke så hårt i skiktet som papper för enkelt tryck, och bilden skulle spolas helt bort, om man ville framkalla den med sågspånsblandningen. Man slår vattnet över bilden med en skopa eller en sprutkanna eller, om man har vattenledning, går det allra bäst genom att leda vattnet direkte från kranan med en gummislang över bildytan. Det är mycket fördelaktigt att i ändan på gummislangen eller i pipen på sprutkannan anbringa en fin stril, så att vattnet liksom regnar över bilden. Vid framkallningen av krafttrycket försvinna alla detaljer i dagrarna och en stor del av dem i halvtonerna. Bilden ser als icke vacker ut, ty den består endast av de kraftigare skuggorna och sönderrivna halvtoner. Men sådan skall den se ut för att resultatet slutligen må bliva bra. Under framkallningen kan man med pensel eller en kraftig vattenstråle fördriva eller mildra alla de partier man önskar ändra, eller man kan genom att icke spola bibehålla färgen i mörka ytor, där man önskar sådant. När bilden är framkallad hänges den upp till torkning, eller, vad som är bättre, den torkas över eld, ty då kan man genast fortsätta med nästa tryck.

Dagertrycket utföres på samma sätt. Exponeringstiden är ungefär lika lång eller något längre än för krafttrycket. Det är att märka, att ju tätare färgskikt papperet har, dessto längre måste man kopiera. Man skulle altså kunna tycka, att man borde kopiera kortare tid för det svagtfärgade dagertrycket; men man bör å andra sidan ihågkomma, att för krafttrycket värkar ljuset huvudsakligast genom de genomskinliga skuggpartierna i negativet, medan för dagrarna skall ljuset genomtränga de täta ljuspartierna. Av denna orsak blir kopieringstiden för alla tre trycken ungefär lika lång. Den övade gummitryckaren kan emellertid också genom olika lång exponeringstid för de olika trycken åstadkomma särskilda effekter i bilden. Det tredje eller „halvtontrycket" ästadkommes på samma sätt som de båda övriga. Vid alla dessa tryck kan bilden bearbetas med pensel för avlägsnande av toner och detaljer, som man ej vill hava, likaså kan vid alla trycken färgytor bibehållas orubbade blott man agtar sig att spola vatten över dem. Har bilden efter det tredie trycket det utseende, man önskar, den skall hava, så bör den härdas i alunbad (vanlig alun 5 : 100). I detta bad försvinner också den svagt gula ton, som förorsakats af kromkalilösningen. Denne avfärgning kan påskyndas, om man sätter något litet svavelsyra i alunbadet. Härefter sköljes bilden och torkas.

*) De tvänne förra metoderna har undertecknad använt, den senare däremot icke. Den andra metoden att preparera papperet är följande: Gummilösningen, som användes, kan vara svagare helt ned till 1 del gummi på 10 delar vatten. Kalilösningen tages däremot lika stark. Först blandar man färg och gummilösning (utan att sätta kalilösning i blandningen) till den konsistens man vill hava. Därefter uppspännes papperet och bestrykes med kalilösningen vid hjälp av "svabb", d. v. s. en mjuk trasa, som är fastbunden å ändan av en kort käpp. Lösningen utbrädes jämt över hela ytan, varefter man avlägsnar det överflödiga med filtrerpapper. Härefter påstrykes färgblandningen, vilket försiggår mycket lättare än vid den förra metoden, därför att papperet är svagt fuktigt. Denna prepareningsmetod är därför att föredraga för stora format. Den tredje metoden är den för Höchheimerpapperet beskrivna: först prepareras papperet med gummilösning och färg, varefter det torkas och sensibiliseras med dubb. kromsyrat ammoniakalkohollösning.*) Även om papperet prepareras på något av dessa senast nämda sätt, är behandlingen vid kopierning och framkallning densamma, som ovan beskrivits.

För att få varje tryck att komma precis på samma ställe förfarer man på följande sätt: Negativet (om plåt- eller pappersnegativ är samma sak) lagges i en kopieram, som är åtminstone ett par centimeter större på alla kanter än detta, samt fastklistras med gummipappersremsor å glaset. På två motstående sidor av negativet anbringes ett häftstift med huvudet ned mot ramens glas och spetsen uppåt. När gummipappersremsorna torkat, så sitta dessa häftstift fast på sitt bestämda ställe och tjena som märken för kopieringspapperets påläggande. Kopieringspapperet tages så mycket större än negativet, att det även går ut över häftstiften. När man första gången lägger papperet på plåten, trycker man stiftens spetsar genom papperet. När man de följande gångerna pålägger papperet, stoppar man stiftspetsarna försiktigt in i de gamla hålen. På detta sätt får man alla tryck precis på samma ställe.

Till ledning vid blandning av olika färgnyanser meddelas följande af Kösel sammanställda recept:

Varm brun ton:
Bensvart 5 delar
 Van Dyckbrunt 3 "
Elfenbensvart 2 "
Indiskt rött 1 "

Purpur brunt:
Elfenbensvart 5 delar
Van Duckbrunt 4 "
Mörk krapplack 3 "
Indiskt rött 1 "

Mörkblått:
Elfenbensvart 5 delar
Indigo 1 "

Mörkgrönt:
Bensvart 5 delar
Pariserblått 2"

Mörkbrunt:
Elfenbensvart 5 delar
Bensvart 5 "
Terra di Siena, bränd 1 "

Mörkbrunt:
Bensvart allena

Blått:
Elfenbensvart 2 delar
Indigo 2 "
Pariserblått 1 "

Rött (rödkritsfärg):
Elfenbensvart 5 delar
Terra di Siena, bränd 2 "
Indiskt rött 2 "

Granngrönt:
Van Dyckbrunt 3 delar
Pariserblått 1 "

Olivgrönt:
Bensvart 5 delar
Terra di Siena, bränd 2 "
Indigo 2 "

Varm-rött:
Bensvart 5 delar
Indiskt rött 1 "
Rödkrita, pulv. 3

Kalt-rött:
Elfenbensvart 2 delar
Mörk krapplack 2 "
Indiskt rött 1 "

Som svart användes elfenbensvart ensam, samt för blyertston pulveriserad grafit.

Daniel Nyblin.