Finlands flagga.

Västra Nyland 37, 6.6.1918

Ekenäs den 6 juni.

Så är då den frågan avgjord! Tisdagen den 28 maj föll i lantdagen klubban definitivt för den blåvita duken, de ryska segelsällskapens, har man sagt, ty den företer ju ett blått, upprättstående kors på vit botten. "Ej finns en flik av Finlands gamla färger kvar" få vi numera sjunga med en lätt, men ej så alldeles oväsentlig korrigering av skaldeorden.

Finlands färger äro de rödgula, och det ha de varit i över tre århundraden. De rödgula färgerna äro alltså våra historiska färger. Från detta faktum kunna vi icke komma. När Zachris Topelius för några årtionden sedan framkastade förslaget om de blåvita färgerna, var grunden härför uteslutande s. a. s. av poetiskt-geografisk art. De skulle symbolisera våra blåa sjöar och våra vita snöfält. Detta var ju vackert, men historiskt var det icke. Att sedermera den finsktalande delen av vårt folk började sluta sig kring dessa bleka färger, medan det svenska elementet - här som så ofta annars företrädesvis bevararen av den historiska traditionen - höll fast vid de rödgula, se där den omständighet, vari vi tvivelsutan ha att söka orsaken till utgången av den odlösa flaggfrågan nu. Frågan om det unga Finlands nationalflagga neddrogs sålunda även den till en lumpen partifråga, änskönt det kunde tyckas, att den redan genom sin blotta art hade hort vara egnad att verka lyftande och enande, särskilt under tider av den storslagna karaktär, varav den nuvarande präglas eller borde präglas. Men det är en ofta återkommande företeelse i historien, att i stora tider människorna bli små, att ur nationella moment av väldiga proportioner en nationalism av inskränktaste art icke sällan framväxer. Detta är en folkpsykologisk grundlag, för vars verkningar alla de lärda och mångbeprövade män, som nu i vår lantdag så envist förfäktat de topelianska färgerna, fallit beklagansvärda offer. Ej ens de, som man skulle tycka, mest vägande praktiska motiv hade någon verkan. Vi åsyfta den från sjömannahåll gjorda anmärkningen, att de blåvita färgerna äro svåra att särskilja på sjön. Lika litet lånade man öra åt vad konstnärerna hade att säga om de varma och livfulla rödgula färgernas avgjorda företräde framom de kalla, ledsamma blåvita.

Men, som sagt och bekant, frågan är i högsta instans avgjord, och vad ha vi att göra? Självfallet ingenting annat än att lojalt foga oss i ett lagligt beslut. Det anstår icke oss att om den nu antagna flaggan yttra oss i samma stil som en finsk tidning före avgörandet gjorde i fråga om den rödgula: "Finnen komme aldrig att upphissa den rödgula trasan på sin takås, fastän därom skulle utfärdas 365 lagar om året". Detta var icke ett vackert yttrande. Det påminner alltför obehagligt om ett visst partis otillständiga skrivsätt.

Men om, den blåbleka flaggan sålunda ock är vår officiella duk - lika så gott, att blacka färger bliva landets symbol! - så skall dock ingen kunna förmena den enskilde, som sådant önskar, att i privatlivet hissa den rödgula. Dess kraftfulla, varma färger äro i alla fall de, som prydde fanan från fordom, fanan från Narvas hed och Lützens kullar. I de färgernas tecken grydde Finlands befrielsekamp, likasom de ock glatt lysa emot oss från frihetskorsets hjältemärke.

Finlands färger äro de rödgula färgerna. Därför hade den rödgula flaggan bort bli Finlands flagga.